Det var dags för en ny dag att gry och Orkidé hade känt sig ovanligt pigg. Hon kände inte alls för att gå och lägga sig. Att se soluppgången är något hon gör ofta men just den här tidiga timman så kände hon för att vara lite busig och ta sig upp i bergen norr om Sacrarii. Hon ville se solen gå upp ovanför bergstopparna. Så hon hade lyckats lämna dalen. Då dagen ändå skulle gry så kommer hon vara säker. Inga monster kan skada henne i solens ljus. Om dagen är hon oövervinnerlig. Trots att kroppen är seg efter att ha tränat under natten. Det här var ett äventyr hon kände för att kosta på sig denna morgon.

Hon hade inte gått långt från dalen men tillräckligt för att den skulle vara utom synhåll. Hennes tassar klarar det karga underlaget och hon klättrar på klipporna som en mästare. Tiken hade tagit sig upp på en hög höjd och satt sig där och det var makalöst vackert att se solen stiga här uppe. Det här är något hon inte gör särskilt ofta. Men det händer. Hon brukar gå tillbaka till dalen igen när skådespelet är över. Så gör hon denna dag och har börjat ta sig tillbaka när hon känner av ett främmande sinne. Mötet med Navezgane ligger fortfarande färskt i minnet och Orkidé tänker att det är lika bra att ta sig en titt på den här främlingen och se till att det inte blir någon upprepning. Alla är väl inte lika vänligt inställda som den skadade främlingen som lullat sig ner i dalen och hoppades få vila lite och läka sina sår. Han hade inte satt sig emot deras viljor utan lämnat dalen lika fort som han kom dit. Men alla främlingar är inte likadana.

Så den svarta tiken styr stegen åt det håll det främmande medvetandet kommer ifrån. Hon hittar en stig som tar henne en bra bit. Snart kan hon skymta en ljus gestalt längre fram.

[PAX TILL TARANIS]

En efter en placerades tassarna mot det karga underlaget på hans färd genom bergen. Vart han var på väg hade Taranis ingen aning om, men inte heller brydde han sig. Inom honom levde ett hopp om att allting skulle ordna sig. Han skulle hitta rätt, även om han inte visste var han vandrade. Det var han säker på.
Han hade stannat i en mindre grotta över natten, men innan solens första strålar hade han vaknat och fortsatt sin färd. Han hade ingen tid att förlora, han ville tillbaka till Numoori. Han hade faktiskt, under perioden han varit borta, saknat landet. Även om minnena för det mesta var hemska hade detta blivit det närmaste ett hem han någonsin hade kommit. Kanske var det därför han nu beslutat att återvända.
Han suckade lätt vid den tanken. Ett hem... Det kändes så främmande. Men kanske, förhoppningsvis, skulle han finna ett. Trots allt, där fanns ingenting i hans väg. Han var övertygad om att allting skulle lösa sig till det bästa.
Han skulle få det han förtjänade, allt gott i världen, det var han säker på.

En vindpust svepte med sig doften av en främmande varg, bara ögonblick innan Taranis lade sin ljusblåa blick på en mörk skepnad som verkade vandra rakt emot honom. Smått häpet stannade han upp. Det verkade som att främlingen var på väg rakt emot honom, som om denne hade vetat exakt var han befann sig innan Taranis ens hade upptäckt den andre.
Ögonen smalade av lite smått då han granskade den mörka, vilket verkade vara en hona, som närmade sig allt eftersom. Och inom honom vaknade en känsla av spänning.
Månne vad detta kunde leda till...

Tiken fortsätter framåt. Det är lika bra att gå hela vägen fram. Hon är inte den som smyger på tå kring främlingar och försöker att undvika möten. Lika mycket som hon tänkt att undersöka främlingen och se till att han inte finner sin väg till Sacrarii, lika mycket så är det nyfikenheten som styr. För här är ett möte som inte innefattar att hon jagar bort någon som inte har här att göra. Bergen är en plats för alla att röra sig på. Hon kan bara varna främlingen från att ta sig in på reviret. Förhoppningsvis är detta ingen lustig typ som helt ignorerar revirmarkeringar och ändå bara kliver på.

Orkidé stannar snart upp. Går inte hela vägen fram utan stannar på behörigt avstånd. Den skogsgröna blicken vilar på den ljusa främlingen.
"Hej du". Hälsar hon och börjar med ett vänligt leende. Orkidé är trots allt en väldigt glad och vänlig tik. Och hittills har inte främlingen gjort något för att förtjäna någon annan framtoning. Hade hon kunnat vifta på svansen hade hon gjort det. Istället så vippar den lilla stumpen fram och tillbaka och får tikens bakdel att gunga med i rörelserna.

Alltjämt stod Taranis stilla medan den svartvita honan glatt stegade närmare honom. Ögonen hölls avsmalnade medan han med en fundersam min i ansiktet betraktade den främmande vargen.
När hon kom närmare reagerade Taranis på att saknade svans. I slutet på hennes kropp fanns endast en kort stump som ryckigt rörde sig fram och tillbaka. En glad hälsning? Han lade huvudet aningen på sned. Vad var detta för en typ egentligen?
Med samma fundersamma min som tidigare rätade han sedan på huvudet och öppande ögonen helt. Det ryckte svagt i hans öron då han lyssnade på orden som lämnade henne, och han noterade leendet i hennes ansikte. Det verkade som att hon var en sån där vänlig själ.
"Hej..."
Ordet var aningen släpade, som om Taranis inte alls hade bråttom att hälsa tillbaka. Han lät ett leende dra över läpparna, som för att besvara henne.
"Och vem kan du vara, som inte räds för att vandra rakt fram till främlingar?"

Hanen verkar inte vara den mest glada och framåt typen. Han hade hela tiden stått stilla när hon närmat sig. Det hade gjort Orkidé aningen misstänksam men hon fokuserar på uppdraget. Att se till att främlingen inte ta sig till dalen. Det skadar sen aldrig att vara trevlig, och trevlig är något som Orkidé alltid är.

Hanens hälsning är aningen utdragen, släpande. Som om han inte direkt är intresserad av det. Spelar ingen roll. Det gör bara Orkidé än mer fokuserad på uppdraget hon gett sig själv. Öronen står spetsade framåt på hennes huvud och den skogsgröna blicken studerar främlingen.
"Det finns en anledning till att jag gått dig tillmötes. Mitt namn är Orkidé, och ditt är...?" Hon drar ut på sista ordet för att poängtera att hon väldigt gärna vill veta namnet på denne främling. Stumpens vippande har avtagit och tiken står stilla. Fortfarande med ett lätt leende på läpparna. Men just nu får inte främlingen mer än så.

De blå ögonen granskade henne ingående där han stod, samtidigt som han hade en finurlig min i ansiktet. Fortfarande undrade han vad hon egentligen ville, men med tanke på hennes senaste uttalande skulle det säkerligen snart uppenbara sig.
"Taranis."
Ett kort svar, det var allt som behövdes. Varför slösa tid på en massa ord som ändå inte skulle göra någon skillnad? Hon ställde en fråga, hon fick sitt svar.
Han svepte med svansen bakom sig, och lät sedan musklerna i bakbenen slappna av så att han med en smidig rörelse satte sig ned på marken. Fortfarande hölls blicken fäst på honan som presenterat sig som Orkidé, men han kroppshållning var aningen mer avslappnad nu.
"Så, Orkidé..." Taranis gjorde en kort paus, drog ett stilla andetag, innan han fortsatte. "Skulle du kunna vara så vänlig och tala om vad den anledning kan vara? Jag blir så hemskt nyfiken, förstår du."
Det fanns en retsam ton i hans röst när han talade och fortfarande spelade det svaga leendet på hans läppar.

Taranis sätter sig ner och Orkidé följer rörelsen med blicken. Tiken står kvar där hon står. Hon sätter sig inte ner. Ser ingen mening i det. Hanens utstrålning irriterar henne lite. Det är inte ofta det händer.
Han frågar henne om anledningen hon nämnde när hon presenterade sig. Självklart är han nyfiken. Eller så är han bara ute efter information. Hon känner inte för att ge honom något han kan spela på.

"Anledningen har med vart du är på väg. Jag kan inte låta dig vandra runt här i bergen hur som helst". Svarar hon. Orkidé har blivit tillräckligt stark för att lita på sina krafter. Och en levande är inte som de döda. Hon tänker inte ge hanen någon information som han kan dra till sin fördel senare. Hon får en känsla av att han är en individ som inte går att lita på alls. Inte för att hon känner för att lita på honom. Orkidé ser honom som en översittare. Hans attityd vinner han inget på.

Ett hummande läte undslapp Taranis där han satt. Det verkade som att den mörka honan fann honom irriterande, och det roade honom. Riktigt varför visste han inte, det vara bara kul. Och leendet på hans läppar breddades en aning.
"Och varför kan du inte det?"
Han lade huvudet på sned, uppriktigt nyfiken på vad hon skulle svara honom. Det verkade som att det fanns något här hon antingen försökte dölja, och ifall så var fallet gjorde hon ett värdelöst jobb, eller försökte skydda. Och Taranis ville verkligen ta reda på vad det var hon talade om.
"Sist jag var här var det ingen som ägde dessa berg, och jag tvivlar på att de nu mer är i din ägo, så jag tror inte att du kan tala om för mig var jag får och inte får vandra."
Det var egentligen onödigt att ens öppna munnen, men han visste att det skulle reta henne, vilket gjorde att Taranis inte kunde hålla sig.

Och varför kan du inte det?
Orkidé hade inte förväntat sig något annat svar. Men hon är inte road. Hon står stilla och ser på hanen med ett neutralt uttryck i ansiktet. Leendet är borta. Han är inte värd det. De är för nära dalen. Hon kan inte bara låta honom vara och återvända. Så länge han befinner sig så här nära så är han ett problem.
"Det måste ha varit länge sedan du befann dig i dessa berg senast". Svarar hon med likgiltig ton. Hon ger honom inga skiftningar i sin stämma. Hon talar till honom som hon inte har talat till någon tidigare. För någon som honom har hon aldrig mött på tidigare.

"Vart är du på väg?" Frågar hon. Orkidé hade bakat in frågan i sitt tidigare uttalande men det hade hanen inte nappat på. Men om hon får reda på vart han är på väg så kan hon lotsa honom däråt på ett säkert sätt. Lotsa honom bort från dalen. Lite bannar hon sig att hon faktiskt tagit sig hit själv denna dag. Men hon är säker på att hon kan hantera det här själv.

Taranis öron ryckte när hennes ord nådde honom. Ja, det var länge sedan, och han nickade kort till svar åt henne. Han hade lämnat landet, och nu flera år senare hade han återvänt. För vad egentligen? Han var inte riktigt säker på den saken.
Men i vilket fall som helst så var han nu här, och det var lika bra att lägga fokus på nuet istället för det som hade kunnat vara.

"Jag vet inte riktigt."
Taranis såg på henne med en ärlighet i de klart blåa ögonen.
"Det enda jag egentligen vet säkert var att jag ville återvända till Numoori, så det gjorde jag också."
Svårare än så var det inte. Inte för honom, inte just nu. Vars han sedan skulle hamna, det var en helt annan fråga. Men det skulle han säkerligen komma på under sin färd.

[Sorry för segt svar, glömde bort detta rollspel haha.]

Orkidé studerar hanen när han talar. Hon står tyst en stund varefter hon vrider på huvudet lite. Riktar nosen inåt landet. Bort från dalen. Hon lyfter ena framtassen som för att peka.
"Fortsätter du däråt så kommer du inåt landet". Berättar hon. Hoppas han nappar. Hon vill bara få bort honom från det här området. Orkidé fäster den skogagröna blicken på hanen igen. I värsta fall får hon följa med honom en bit för att han inte ska komma för nära dalen. I ännu värre fall får hon väl helt enkelt jaga bort honom.

Taranis såg åt det håll hon pekade. Det verkade stämma med det som han mindes från Numoori. Han nickade tacksamt mot henne och ger henne ett litet leende som svar när blicken åter fäst vid den mörka honan.
Samtidigt kunde han inte låta bli att undra... Det verkade som att hon försökte leda bort honom från något.
Som att hon dolde något.
"Och vad finns åt andra hållet?" De ljust blå ögonen hölls fästa på Orkidé samtidigt som Taranis uppriktigt önskade få svar på sin fråga. Någonting verkade ju finnas i dessa berg som honan inte ville att han skulle stöta på. Det var ju som upplagt för att väcka hans nyfikenhet.

Vad finns åt andra hållet?
Självklart skulle han bli nyfiken. Orkidé står kvar och ser på honom. Hon skakar lätt på huvudet.
"Om livet är dig kärt så följer du den väg jag visat ut åt dig". Hon hoppas varningen i hennes röst får honom att inte fråga mer. Hoppas att han ser till sitt eget bästa.

[Blev kort]

Svaret på hans fråga kom i form av hotfullt formulerade ord, och Taranis kunde inte låta bli att förvånat höja på ögonbrynen. Ja, det fanns någonting där borta som hon inte ville att han skulle veta av. Och självklart var han nyfiken på det hela. Men hennes varning hade varit tydlig, och Taranis tänkte inte ta några risker.
"Jag förstår."
Han nickade emot henne och gav henne ett kort leende. Det verkade inte som att det fanns mycket mer att hämta här, då honan uppenbarligen mest hade sökt hans sällskap för att få honom att ge sig av från detta område. 
"Då antar jag att det inte är mer för mig att göra än att vandra vidare." Rösten verkade bekymmerslös då han talade. "Vi kanske ses, Orkidé. Om inte hoppas jag att du lyckas skydda det du håller på kärt i dessa berg."
Han gav henne ett brett flin. Det var nog dags att röra sig vidare.