[Föregående rollspel: Spår av hopp
Rollspelet är avsett för Hielo i förstahand, men är det aktuellt för andra närvarande att hoppa in kan man göra det]

Teck vandrade förvirrat och stressat runt i det här konstiga området han aldrig hade hört om tidigare; Islagunen. Spåret efter Turbo hade lett hit, men inte längre. Han kunde inte avgöra om hon skulle finnas kvar på den här platsen eller om hon hade förts vidare ännu längre bort. Teck hade tappat bort Turbo helt. Vargar han pratade med kunde vittna om att det kunde passera valpar genom lagunen, och att de närmast direkt fördes vidare någon annanstans, men ingen kunde svara på om just hans dotter hade varit där.

Islagunen visade sig vara nån plats där flertalet vargar hade samlats på, och nästan verkade bo på. Det var svårt att riktigt avgöra syftet med platsen, men efter att ha frågat runt hade han snart fått höra namn som Nordriket, Isblod och ett namn som ändå.. Verkade bekant.

Hielo. Hielo. Teck kunde svagt minnas sig ha hört om den här vargen i olika sammanhang. Men det lät som att det var Hielo han behövde hitta. Hielo hade beskrivits som en enorm isvarg och att han skulle va lätt att känna igen. Men hur visste Teck att han skulle känna igen Hielo? Hans tålamod började snabbt rinna iväg och pulsen började bulta hårt i honom. Han kände ilskan börja brinna, ilskan han hade fått kämpa hela sitt liv med att trycka nere, försöka kontrollera. Men nu ville han bara hitta sin dotter. Inget annat spelade någon roll just nu.

Teck ställde sig i mitten av islagunen till slut, och skrek högt av ren frustration över situationen. Han ropade efter Hielo.

[Hoppar in och svarar sådär några månader senare! :)) Nyaldi är inte Hielo, men hon är ju lite ansvarig för platsen så hope she'll do tills vidare! C: ]

Flera vargar passerade dagligen genom Islagunen. Ibland stannade de bara över natten, sova säkert, för att sedan fortsätta vidare. Vissa kunde stanna i veckor, antingen som byteshandlare eller som arbetande gäster. 
Mikoth, en ung gästande stäppvarg som ofta hjälpte nya gäster hitta Nyaldi för inrapportering, kom rusande in i Nyaldis mammuthydda med en sån fart att hon skulle vara förvånad om hans fläckar inte åkte av. 
"Nyaldi!" pustade han när han lyckats bromsa in.  "Detärenvargsombarastårochskrikerochjagvetintevadjagskagöra."
Ljus silades genom det tunna skinntaket. När Nordriket grundades hade Nyaldi fått hjälp att bygga hyddan av ett mammutskelett, och tillsammans med gästande vargar bearbetat dess skinn fritt från senor och kött så att det inte skulle riskera att förruttna. Det var ett bra riktmärke för nyanlända, ett monument väl synligt. 
Nyaldi förvarade också sina anteckningar i sorterade högar av ristade ben. Det var hennes sätt att hålla koll på ankomna och förbipasserande. 
"En gång till och långsamt Mikoth." Vi alla har inte superfart som kraft. "Vad är det som har hänt?" hon reste på sig från sina benristningar, gick med säkra steg mot hanen. Hans andning verkade ha återhämtat sig, för när han talade igen hade Nyaldi inga problem att hänga med.
"En varg. Han bara skriker och ingen vet vad vi ska göra." sade han. 
Nyaldi nickade, spetsade öronen, och jo, hon kunde höra en röst på håll. Att hon inte hade lagt märke till den innan  var underligt, men det tillhörde inte ovanligheterna att hon försvann in i sitt arbete med jämna mellanrum. 
Hon gav Mikoth en tackande nickning och stred ut ur sin hydda. Utanför kunde hon höra ljuden mycket tydligare, och det var enkelt att orientera sig fram till källan.
Hon stannade, sträckte på sig aningen och skolade ansiktsuttrycket neutralt. 
Vargen var stor, och kraftig. Och uppenbart arg. Ord var hennes största tillgång, men frågan var om hon kunde få hannen att lyssna.
"Hälsad Frände." sade hon med en klar, tydlig stämma. Inbjudande. "Om du skulle kunna sansa dig lite så ska vi se om jag kanske kan hjälpa dig." huvudet drog lite åt sidan, frågande utan att tappa bestämdhet. Tonläget gav inga alternativ: Lugna dig, tack.
Nyaldi var det närmsta Islagunen hade till en ledare. Konungen hade givit henne platsen att ansvara över och styra i Hans frånvaro. Vargar vände sig till henne för svar och för råd, och tillåtelse. Vetskapen låg som en kappa över hennes skuldror, att det var hennes lagun, hennes hem, och i Islagunen var det Nyaldi man lyssnade på.

Islagunen hade aldrig varit något man kunde kalla för en fridfull plats. Med de många vandrare som passerade, det växandet antalet handlare och allt fler bofasta, så växte sig samhället kring de varma källorna allt större. Det fanns ett levande kaos på platsen, uppstrukturerat av Nordrikets bestämda närvaro, men lagunen växte. Precis som avsett.
Hielo befann sig inte alltid där, då många uppgifter krävde uppmärksamheten av Nordrikets kung. I hans ställe förde Nyaldi Nordrikets talan i Islagunen, en uppgift hon skött väl. Han förväntade sig inget annat. Trots de många passerande vandrarna och bofasta så förekom strid mycket sällan vid lagunen, och när det förekom så bröts det snabbt upp. Så avsåg Nordriket att det skulle förbi, men det var förstås inte alltid så enkelt.

Som nu. Vågen av oro som drog genom bosättningen var påtaglig, när den högljudda hanvargen stegade in. En sten i de varma källornas stilla vatten. Hielo märkte det på avstånd, på väg tillbaka till lagunen från ärenden i Eriinaris nordliga trakter. När han kom in bland bosättningarna flyttade sig de enstaka vargarna hastigt åt sidan, viskade med varandra och kastade oroliga blickar mot den bastanta främlingen. Ingen som Hielo kände igen, ingen han hört talas om eller känt doften av. Stor, kraftig, men ingen märkvärdig.
Nyaldi hade redan mött upp honom, plikttrogen som hon var, och utan förevändningar så steg Hielo fram och avbröt samtalet mellan dem med sin närvaro. Han gav Nyaldi en stilla blick.
"Tack, Nyaldi." Med en vag huvudgest bjöd han henne att stiga åt sidan, innan han milt lät blicken att vila på främlingen.
"Du som söker Hielo, har funnit mig." Det var ett konstaterande och inget mer, vidare frågor var främlingens att ställa. Hielo iakttog honom kallt och avmätt, med ett mått av milt intresse.

Det var den största vargen han någonsin hade sett. Det var ungefär så mycket som Teck kunde sammanfatta Hielo i sitt nuvarande sinnestillstånd. Hans gröna ögon fäste sig i Hielos och hans andning var tung. Han kände att desperationen gjorde att det var nära att klicka i honom. Han andades tungt för att behålla lugnet.

"Min dotter.. Vart är hon? Jag vet att ni har henne." Han var tyst ett andetag innan han fortsatte. "Turbo. Hon heter Turbo." Han var sammanbiten och hoppades bara att denne Hielo kunde hjälpa honom.

Turbo. Orden klingade vasst, och vreden i främlingens ögon blev med ens både lika förståelig som förväntad, som patetisk. Skymten av det artiga leendet i Hielos ansikte försvann, för att ersättas med en begrundande, nästan förstående min. Den stora vintervrenen granskade främlingen i tystnad, mätte honom, väl medveten om vad som pågick omkring dem. En skara nyfikna vargar iakttog den på behärigt avstånd, och Nyaldi förstod förhoppningsvis nog väl för att hålla sig undan hon med. Detta ärende var Hielos eget.
"Jag vet inte ditt namn eller vem du är, men jag ska vara fullkomligt ärlig med dig. Ja, Turbo är med mig, med Nordriket. Men din dotter finns inte att finna här längre. Hon har valt att stanna med Nordriket och att tillhöra oss. Jag hoppas att du förstår, och att du respekterar hennes val." När Hielo talade var det med ett lugnt och förstående tonfall, men orden var lika mycket vända mot vargarna runt omkring dem som till vargen framför honom. Hielo hade väntat på detta ögonblicket, det var oundvikligt.

Tecks ögon smalnade medan Hielo talade. Han fick inte riktigt det svar han önskade. Kom ihåg att andas.
"Hon är bara en valp. Jag tror jag vet vad som är bäst för min dotter tack. Hon ska tillbaka med mig. Det är inget alternativ jag ger dig, hon ska tillbaka med mig." Det hörs på hans röst att han har svårt att hålla ihop det.

Svaret Hielo fick var förväntat, lika förväntat som hanens uppdykande. Ingen ord och ingen reson nådde fram till dem som var uppslukade av irrationella känslors eldar. Den varma källan de stod intill badade dem i slöjor av varma ånga, då den milda vinden vände över lagunen. Hielos blå ögon vilade stilla och obevekliga på hanen.
Han var tyst i några ögonblick, vägde alternativen. Det här handade i slutänden inte om vad som blev av denna arga varg, utan det handlade om vilken bild som Nordriket presenterade mot omvärlden. Vilka var de rekryter som avslöt sig till dem? De var någons valpar, de var förlorade, men samtidigt frivilliga. Nordrikets krigare valde ett högre syfte för sina liv, oavsett om de anhöriga förstod eller inte. Turbos far var självisk, och inget annat.
"Jag förstår dig. Turbo förstår dig. Men du underskattar din dotter om du avfärdar hennes val på det viset. Hon är inte din att äga, hon är sin egen varg. Hon har en kompetens som kan och kommer att finslipas i Nordrikets vård, något hon sett och valt att göra. Ingen tvingar henne att stanna. Se på Nyaldi här" Han gjorde en huvudgest åt hennes håll. "Hon är uppvuxen i Nordriket, och kan tack vare det åstadkomma saker hon aldrig kunnat göra annars. Hon är lycklig, hennes liv är meningsfullt. Så kommer det även att bli för Turbo. Hon har valt det livet. Respektera din dotter, och låt henne göra det."
Hielos röst ekade över lagunen, då orden om Nordrikets välvilja spreds hos vargarna som lyssnade. Det här var dem de var.

Nej. Nej. Det här kunde han inte lyssna på. Teck kände Turbo. Hon skulle aldrig ha lämnat sin familj frivilligt. De hade ett perfekt liv i Qu. Det bästa livet han någonsin haft eller kunnat föreställa sig, och han hade kämpat för att vara den bästa fadern till dem. Den här jönsen visste inte vad han talade om. 
"Aye, kanske kan du påstå att hon valt det här nya livet här uppe. Det är nog vad du intalar dig själv och alla andra."
Ett Klick. Raseriet han tryckt undan i så många år kom nu strömmande likt en orkan i hans ådror, och han visste, att han inte skulle kunna hålla tillbaka mer.
"Men jag älskar henne."
Med ett djupt vrål från strupen kastade han sig fram mot Hielo med öppen käft för att hugga honom.

Främlingen exploderade. Det var som en geyser i Eriinariis norra trakter, där man iakttog det kokade vattnet under gölens yta, väl medveten om att det inte skulle stanna där, inte kunde stanna där. Trycket var för stort, och någonstans skulle det ta vägen. Mot honom, och Hielo var redo.
Meningslös, ihålig kärlek, och hanen kastade sig med öppna käkar emot Hielo. Han var snabb, stark, mer så än många Hielo hade mött. Den enorma vrenen vred sig åt sidan med ett hopp som skulle varit snabbare för tio år sedan. Inte nu. Men han undvek tänderna och våldet, vände sig mot främlingen med en kall blick.
"Vi tolererar inte våld i Islagunen, oavsett orsak", röt Hielo med en röst som dånade över lagunen. "Acceptera din dotters val och vänd dig om, eller möt konsekvenserna".
Han förväntade sig inget. I ett ögonblick mötte hans Nyaldis blick, med en ordlös order att hon skulle hålla sig borta.

Det raspade högt av klorna som försökte bromsa upp medan Teck gled på marken efter hoppet. Han vände sig direkt mot Hielo igen med blottade tänder, och Teck hörde inte ett ord av vad Hielo sa längre. Han hade stängt av. 
"Möt mig!" Vrålade han ursinnigt. "Gudarna ska ångra att de tillät en feg jätte som du att födas. MÖT MIG!" Direkt efter det sista han skrek ut kastade han sig på nytt mot Hielo och högg högt upp mot hans långa blottade hals.

Hantera situationen var det. För Hielo var alternativen såväl få som enkla, och han iakttog hanen framför sig som det problem han var. Ett problem som skulle undanröjas, för såväl Islagunens som Nordrikets skull. Islagunens invånare skulle se hur uppviglare och bråkmakare hanterades, och hur Nordriket hanterade de som vägrade konversera och lösa konflikter som civiliserade varelser. Till skillnad från denna hanen, en barbarisk relik från en svunnen tid.
Återigen väjde Hielo undan, men den andre hanens tänder rev i skinnet över hans bringa, ytligt men nog för att blod skulle pärlas i den tunna vita pälsen. Omedelbart täcktes blodet i is, dolt bland det vita,
"Håll er undan, och känn ingen oro. Jag hanterar detta hot", skalderade han ut över lagunen, med en kort blick mot de oroliga vargarna som drog sig längre bort från striden. Ett stygn av stridens adrenalin rann genom hans kropp, och de blå ögonen vilade vasst på hanen. Hielo stod redo, men rörde sig inte. Runt honom blev vattenångan till pärlande frost i hans päls, och marken mellan och runt dem kläddes i vassa isskärvor.

Teck spottade ut Hielos blod han hade fått i munnen på marken och vände blicken mot Hielo igen med blottade tänder. Han var knappt vid medvetandet längre utan alla primitiva instinkter hade tagit över. Allt det stridslystna cestroblodet vaknade till liv som Toranoklanen bar på.
Teck noterade isen som växte upp mellan dem, och nu plötsligt hade Hielo en annan bäring som Teck kunde känna igen. En krigares bäring.

Han spottade igen en ny blodig fläck framför honom utan att bryta ögonkontakten med Hielo.
"Så, nu ser jag dig. Du fanns där inne ändå, dolt under all den rena pälsen."
Han morrade högt och utmanande. Iskrafter. Den här enorma besten skulle bli hans svåraste prövning.
"Visa nu vad du går för isprinsessan." Det sista sa han samtidigt som han gjorde ytterligare ett nytt utfall, men nu mot Hielos bog och framben.

Inte en skymt av känslor eller reaktion syntes på Hielo vid hanens ord, han stod kall och redo utan låta sig påverkas av sådant valpbeteende. Hielo var kung av Nordriket, ansvarig för de vargar som såg Islagunen som en säker fristad, och han avsåg befästa den positionen med detta våldsamma möte. En gång i tiden hade Hielo funnit nöje i striden och blodet, men nu var det med avmätt avsmak som han betraktade främlingens uppenbara stridslust. Så barbariskt, så meningslöst. Inga fler ord krävdes nu, det var dags att avsluta detta möte.
När hanen kastade sig fram mot Hielo så vred han sig återigen åt sidan med ett väldigt språng, med sin långa päls böljande omkring sig. Där främlingen ödslat energi på sin ilska hade Hielo byggt sina krafter, samlat vattenångan och snön omkring sig, dolt av den skrud av lång päls han bar. Där Hielo stått sköt ett skjut av is upp ur marken. Det mötte främlingens mjuka buk mitt i språnget, gick genom päls, skinn och inälvor, för att tränga ut genom ryggen på andra sidan med ett mjukt, köttigt ljud. Klarrött blod lät sig blandas med frosten och isen, rann varmt ned i den heta källans vatten intill dem.
Tystnad rådde.
Hielo stod stilla kvar där han landat, ett språng bort, vänd mot hanens brutna kropp. Vintervrenens blick var kall då han granskade främlingen, Turbos forna far, med ett stygn av sympati i sina blå ögon. Kanske spelad, kanske genuin.

Var han död? Nej tydligen inte. Tecks kropp kickade igång igen, och med ens så kände han beviset på att han inte vad död. Smärtan. Han ryckte till vrålade rakt ut när kroppen inte längre kunde bedöva smärtan. Han satt tydligt fast. Han såg bakåt och såg hur en blodig spets av is stack ut från hans rygg. Adrenalinet rusade och han vände blicken upp mot Hielo. Nu kunde han känna sin egna blodsmak i munnen som han började hosta upp. 

"Jag måste erkänna, det gör rätt ont ändå." Teck hade aldrig varit ens i närheten av att känna sådan smärta. Det var för honom obeskrivligt. "Du vet att det här inte kommer sluta med mig va. Det kommer att komma fler en dag." Han hostade, på väg att drunkna i sitt egna blod.

"Det behövde inte bli så här, det hoppas jag att du förstår. " Hielo gick långsamt fram mot den brutna kroppen, där blodet spreds över den frostklädda berghällen för att sedan droppa ned i den varma källan vatten. Han stannade invid hans kropp, såg ned på den blödande hanen, såg på isspjutet som stack upp ur hans rygg. Han talade högt, till vargarna runt dem mer än något annat. "Nordriket söker inte våld eller död. Vi söker ordning och välstånd, något vi ger Numoori genom de krigare som sluter sig till oss. Turbo kommer bygga en bättre framtid för Numoori, frivilligt som en av Nordrikets döttrar. Det lovar jag dig. "

Teck hörde Hielo, men han lyssnade inte. Inget han sa just nu betydde något. Teck visste nu att han gjort nästan allt för att få tillbaka sin dotter. Det var allt som betydde något. Han tänkte tillbaka på Thrar. Hans Thrar. Thrar som hade förändrat hans liv till det bästa han inte ens vågat föreställa sig. Hon gjorde honom till den lyckligaste han kunnat bli, och gav honom hans valpar. 

Han kände styrkan växa i honom igen medan Hielo sträckte sig över honom. Hans kropp försökte desperat att läka sig själv. Ilskan. Den uriska vreden som satt djupt i hans blod och ben. Raseriet. All smärta bedövades igen, stängdes av. 

"För Torano"

Han hävde sig upp i en oväntad rörelse och man kunde höra det obehagliga ljudet av is som skrapade mot benen i hans kropp. Han greppade tag i Hielos långa päls för att sedan dra ner honom mot sig. Hielo tappade balansen och föll framåt ner mot Teck, som åter igen kunde ta en kraftanstränging, utöver det vanliga, och kunde öppna sina käftar mot Hielos hals och fick ett stadigt grepp med sin breda käft och långa tänder. Ett stort stycke kött slets loss när Teck använde sin tyngd och kastade sig bakåt, och det varma röda blodet började rinna ner över Teck.

"För Torano"

Ingen vanlig varg skulle kasta sig upp efter en sådan skada, men kanske alltför sent blev det tydligt att Teck inte var någon vanlig varg i den bemärkelsen. Trots is som skar genom kött och blod så kastade sig hanen upp, och Hielo som fokuserat på att vinna den retoriska striden var inte beredd. Övernaturlig styrka drog honom ned, fick vintervrenen att tappa balansen och falla ned på knä. Halsen mötte hanens tänder, och i ett ögonblick hade främlingen slitit av ett stycke päls och hud från Hielos hals för att lämna ett gapande rött hål, mer än två decimeter tvärs över.

Blod som ett vattenfall vällde ned över Hielos bröst, över främlingen, över snön, ned i den varma källa de stod invid. Vattnet färgades klarrött i ett ögonblick, innan ett spindelnät av frost täckte vattenytan, och ett moln av ånga vällde upp.
Hielo vacklade bakåt ett steg, det brann i hans hals av smärtan, av blodet i hans öron, ansiktet i ett ögonblick förvridet av chockad vrede. Sedan samlade han sig, i bråkdelen av ett ögonblick, ställde sig upp, formade återigen is i sitt ansiktsuttryck och lät frosten stoppa blodflödet från sin hals. Än levde främlingen, och Hielo hade varit för skonsam (ouppmärksam?) för att lägga någon vikt vid det. Inte längre.

Med ett långt steg ställde sig vintervrenen vid hanens sida, snabbt men med en kall målmedvetenhet. Ena tassen placerade han tungt på hanens bröstkorg, hårt hårt med ljudet av revben som knakade. Sedan sänkte han huvudet, placerade käkarna kring hanens hals, nacke - och bet.
Om än Teck var stor, så var Hielo större. Tänderna grävde sig genom hud, muskler, ben. En gång, två gånger. Tryckte andan ur halsen, blodet ur ådrorna. Sedan slet Hielo huvudet åt sidan, med tassen kvar på Tecks bröstkorg, och avslutade det han påbörjat. Huvudet dunsade mjukt ned i snön tre meter bort, med blod som ett pärlspår efter sig.

Långsamt, oändligt värdigt, rätade Hielo upp sig, tog ett steg bakåt från den huvudlösa kroppen. Andades djupt, med is och blod över sitt bröst, och Tecks blod över sitt ansikte. Den himmelsblå blicken svepte över Lagunen, över tystnaden, över de bleka ansiktena.

"De som trotsar ordningen kommer att möta konsekvenserna. Det finns ingen plats för de som söker våld och kaos i framtidens Numoori. Lagunen är en fristad, och Nordriket kommer att försvara den." Tonfallet var avgörande, bjöd inte in till frågor eller invändningar.

Långsamt vände han sig om. Än droppade blod som duggregn från hans bröst, trots isen som växte över såret. Han vände huvudet åt sidan, mötte Nyaldi med blicken, och talade till henne med en privat samtalston;
"Min Nyaldi, min Krigare. Gör dig av med kroppen. Besvara frågorna som kan komma så som jag gjort. Fortsätt försvara lagunen, så som jag vet att du alltid gjort väl." Hielo vände sig bort, blicken avlägsen, med ett långt, hackigt andetag.
"Jag kommer att återvända till slottet."
Så vände Hielo sig bort, skred genom folkmassorna, och vandrade norrut.

Nästan som om åska låg i luften var spänningen så stark att Nyaldi kunnat svära att den gick att ta på. Den slags spänning som fick pälsen att resa sig i nacken och kroppen att allt omkring att stanna upp.
Urladdningen kom sedan likt en smäll, snabb och bländande, likt ett slag som gjorde henne döv och blind för allt annat än sammandrabbningen  framför henne. 
Blodet var överallt. 
Något den mörke hanen sade resonerade inom henne, men det var inget hon kunde lägga energi på i ögonblicket. Hanen var en kvarleva av en av de nya rekryternas liv, något som skulle stanna borta. Ändå hade han kommit för att hämta hem sin dotter. 
Förstod han inte att hans dotter inte längre var hans?
Sedan var allt över. Is spred sig över det största såret Nyaldi sett på en individ som fortfarande andades. Det var inte första gången hon såg blod, men hon kunde ändå inte låta bli att äcklas över mängderna. 
Att Konungen fortfarande stod upp, stolt och rak, befäste det hon redan visste; att om det fanns något i denna värld värt hennes klor och tänder så var det Han.
När Han talade kunde hon känna hur orden vibrerade i bröstet, och berömmet fyllde henne med värme. Hon lade all sin vakna tid på att se till att Islagunen fungerade så bra som möjligt, lade ner sin själ i det. Hon reflekterade knappt över det första kommandot, utan bugade djupt med halsen innan blicken gled bort mot resterna av sammandrabbningen. 
"Tills den dag jag dör." lovade hon Honom, och sig själv högt. Hon skulle försvara sitt hem tills livet själv inte längre kunde tillåta henne att fortsätta. 
När Han började gå mot slottet samlade Nyaldi kraft och såg sig om. De modigaste av vargarna hade vågat sig fram för att undersöka om deras varor hade kommit till skada. En del beskådade Konungens avlägsnande. 
Hon harklade sig.
"Islagunen!" ropade hon. "Om någon med eldens kraft befinner sig här kallar jag på er!" sade hon med klar stämma. Marknadens sorl hade inte återinfunnit sig, och hennes ord klöv tystnaden. Det dröjde inte länge innan två honor slingrade sig fram mellan de iaktagande. De var lika nog att Nyaldi antog att de var systrar. 
En ytterligare tik närmade sig, en som Nyaldi kände igen från marknaden som ofta brukade flytta på tunga saker med sin telekinesi.  
Tillsammans fraktade de vargens kvarlevor till de öppna markerna utanför Islagunen. Det var tungt och tog tid. 
"Vänta." sade hon, precis när systrarna gjorde sig redo för att antända liket. Hon vände sig till den tredje tiken, innan blicken gled över mot det avslitna huvudet. Kanske inte helt hennes smak, men hanen hade gjort intryck på henne; en del av honom skulle stanna hos henne för evigt.
"Meliaan, kan du möjligtvis få loss hörntänderna?" 
Utan ord, men med en väldigt sned blick som skarpt påminde Nyaldi om Harthor, ryckte det avslitna huvudet till under tikens ledning. Hon var skicklig med sina krafter, något Nyaldi kunde uppskatta, men det såg groteskt ut när huvudet såg ut att röra sig självt. 
När det var klart gav hon systrarna en blick, och nickning, och sedan reste sig flammorna i vågor upp mot himlen. Hettan var så stark att hon behövde backa. 
Hon lämnade de två systrarna med elden och återvände till sin hydda. Därifrån organiserade hon så att det skulle komma ner vargar som kunde få undan de benrester som inte gick att elda. 
Inget skulle finnas kvar av vargen. 
Utom de två enorma hörntänderna som Nyaldi nu hade i besittning. Exakt vad hon skulle göra med dem hade hon inte bestämt sig, men de symboliserade ett minne; symboliserade hennes dedikation till Honom. 

[Avslutat I guess??]