I brandens ilskna dån, bland hundratals skrik och rädda röster, panikslagna som sprang vind för våg fann han henne. I den röktunga luften som stack i ögon och nos, vindarna som bar med sig dofterna av blod och vånda. Fallande mot marken, hjälplös inför kollisionen med marken.
     Bael borde ha låtit henne falla för sveket, men när han såg sin dotter så utsatt och hjälplös kunde han inte vara arg. Det var som om hans tankar inte ens tillät honom tid att överväga. Som om en djupt, djupt undanbäddad faderlig instinkt tog vid, styrde honom, styrde hans val. Med vindens hjälp störtade han mot sin fallande dotter i all hast. En störtdykning, klorna beredda. Han fångade henne, kolliderade in i grenar, lövverk. Bael lyckades landa med Bambra tryggt i sitt grepp, om än klumpigt, men när de låg där på marken och han kände hennes andetag, hennes hjärtslag mot hans päls kände han en enorm lättnad. Smärtan i skuldran bultade ännu våldsamt men det fick det vara värt. Han kunde inte hata henne för vad hon gjort, för han visste att han hade gjort exakt samma sak. Den vita blicken, annars lömsk och dömande, var nu mjukt vilande på hans enda dotter. Han höll hennes lealösa, avsvimmade kropp i sin famn för en stund. Hans kraft flödade in i henne, läkte hennes skador från fallet och sen tidigare tills inget fanns att smärta henne. Bael dröjde sig en stund, sedan släppte han taget och reste sig. Vingarna viktes tätt intill flankerna, och på klumpiga, haltande steg började han röra sig bortåt. Hennes doft hade väckt minnen, många minnen från en tid han önskade att han bevarat.

[Bambra]

En vag förnimmelse av mjuk päls och en varm famn låg krypande genom hela hennes kropp. Känslan av trygghet.
Ögonen öppnades långsamt, pupillerna var stora och hon fick snabbt skydda sig från ljuset. Solen strålade ovan dem och elden var överallt. Röken låg likt en tjock dimma runt henne, stack i slemhinnorna. Gång på gång var hon tvungen att blinka. Ljuset. En rysning gick längs hennes rygg. Desperat försökte hon att inte tänka på det.
"Blair.."
Sade hon hest, fick till slut syn på en brun gestalt på väg bortåt. Hon var omtöcknad och förvirrad men förstod inte hur hon inte kunde ha ont. Minnen kom bit för bit tillbaka och hon mindes den vita blixten från skallbenet och ner genom ryggraden. Varför kändes ingenting ens ömt nu?
Ögonen hade äntligen vant sig vid ljuset, eller snarare accepterat att det inte skulle bli bättre än såhär. Drömmande såg hon emot siluetten av en bevingad varg. Hon var så lättad att Blair var här med henne, hennes bror. Skulle hon ges lite tid att tänka skulle hon antagligen hinna bli sur på honom, men i denna stund av total svaghet var hon bara glad och tacksam.
Men något stämde inte.
Hanen framför henne var för mörk, och för ljus, hade för tydliga tecken. Såg ut som henne själv. Hon kisade förvirrat, försökte desperat skärpa blicken på honom. Ansiktet förvreds i en tveksam grimas.
"Pappa?"
Hörde hon sig själv fråga med en svag, bruten röst.

Blair..

Det var kanske lika bra att hon inte förstod att det var han. För trots allt ville han inte såra henne, så som han gjort. Som han visste att han gjort. Bael hade alltid själv varit viktigast, stått före allt annat. Men när han såg på dem kändes allting annorlunda. Det var som om Bael inte kunde skjuta ansvarsskänslorna ifrån sig. Men han kunde dölja dem, bakom ett leende. Han tänkte skynda på stegen när hennes röst ljöd igen. Svag. Bruten.


Pappa?

Bael stannade tvärt i stegen. Pappa. Pappa. Bael kände märkliga känslor välla i hans bröst, krama om hans hjärta, väcka en vilja att beskydda. Ta hand om. Han gillade det inte, men han kunde inte strida emot vad han kände.
Hon var hans dotter, hans enda dotter.
     Sakta vände Bael sig om, och log mot henne. Läpparna var dragna i ett mjukt leende, diskret nästan. Han mötte hennes blick, ögonen mörka precis som hennes mors. Men i allt annat var hon lik honom.
"Jag är här, dottern min," log han och tog några steg emot henne. Hon kunde hugga, slita, anfalla, göra vad hon ville, men Bael såg hennes tveksamma ansiktsuttryck. Han stannade upp, som för att be om tillstånd att sluta avståndet helt. Flammorna bakom honom kastade ett rött sken över hans ryggtavla, lös upp hans silhuett i ett starkt ljus. Det lämnade hans ansikte i mörker. Bara ögonen som reflekterade elden tycktes skina. "Jag är stolt över dig."

Hade hon haft en uns av styrka kvar inom sig hade hon fnyst, avfärdat faderns ord som obetydliga, men nu kunde hon inte hindra ett fånigt leende från att inta hennes mörka läppar. Det var så otroligt skönt att höra att att han var stolt, som att hon för första gången i sitt vuxna liv kunde andas frisk luft. Den lättnaden övervägde rädslan för att det skulle vara en lögn, det djupa svek hon kände för att han lämnat dem.
Hennes mörka ögon var blanka av tårar, tårar skapade av röken i luften, av smällen in i trädet, av att Duraneir var verklig. Och av att hennes pappa var här.
"Fångade du mig?"
Tanken uttalades högt och hon ångrade sig omedelbart. Det fanns en gräns för hur patetisk hon kunde tillåta sig själv vara även efter detta nederlag. I ett försök att skaka av sig den underlägsna känslan reste hon sig upp. Kroppen var svag och skakig och rörelsen fick inte alls samma kraftfulla intryck som hon hoppats. Men ingenting gjorde ont, det var konstigt.
Blicken sökte över stridsfältet, hur länge hade hon varit avtuppad? Få levande fanns kvar på platsen, några dramatiskt sörjande över närståendes lik, några skadade som ramlade omkring i askan, men ingen strid. Inget tempel. Ingen gud. Och det viktigaste av allt som även han saknades var hennes bror.
"Var är Blair?"
Rösten var fortfarande hes men något mer samlad då hon mötte fadern glödande vita blick. Det var fint att han räddat henne och så men Blair var faktiskt viktigare än något Bael kunde ha att säga henne, viktigast av allt.

"Klart att jag fångade dig."
Bael såg på henne med en förvånansvärt mjuk blick, inte spelad den här gången. "Du är min enda dotter."


Var är Blair?

Bael rynkade pannan och såg på henne. "Va? Är Blair här också?"
Det gladde honom att syskonen verkade hålla ihop, trots allt. Trots allt som hänt, trots allt han gjort.

Hon önskade att hans ord kunde rinna av henne men istället kände hon hur hon riktig sög åt sig dem. Egentligen borde hon bli arg, det var inte alls klart, han hade aldrig förut betett sig som om hon var värt någonting alls för honom. Men hon var för trött och framförallt för förvirrad för att koppla och ilskan uteblev därför. Istället sneglade hon bara mot honom då han ställde en fråga.
"Mmm.. och Molok"
Mumlade hon samtidigt som hon började röra sig bortåt, åt ett håll där skrik fortfarande hördes. Utanför det som varit ett stridsfält, inbäddat i en snabbt falnande dimma. Något sade henne att hennes bror var där, att han behövde henne. Eller iallafall att hon behövdes där.
Bael skänktes inte ens en blick då hon med fullt fokus stapplade framåt, kroppen svag om än inte längre skadad.

Var Molok också här? Bael gladdes åt att alla tre tycktes hålla ihop, omständigheterna till trots. Men han hade fortfarnade frågor. Men innan Bael hunnit öppna munnen hade Bambra rest sig och börjat stappla iväg. Bael följde henne. "Akta, Bambra. Du behöver fortfarande vila."