Lurlei hade sagt hejdå till Fay, förstod att vännen hade väldigt mycket att tänka på och många fler som ville prata med henne. Men det hade ändå tagit emot, hon ville vara där och ha hennes och Vassyas rygg. Stämningen i fästningen var så konstig, helt elektrisk och isande kall samtidigt. Det kändes som att en storm skulle bryta ut när som helst. Det var inte rätt, det kändes inte som hemma.
För att försöka undvika att råka tjuvlyssna på flocksyskons skvaller - och den oundvikliga konfrontation detta skulle leda till från hennes eget håll - gick hon raka vägen tillbaka till sitt rum. Skulle bara stänga in sig där under en fäll och vila den fortfarande lika ömma kroppen, lämna dramat bakom sig för en stund. Hade hon tänkt. Men utanför hennes lilla sovsal stod hennes moder med ett milt bekymrat uttryck och väntade på henne. 
Lurlei bet ihop, hårt, och mötte Ayiras blick i sitt bästa försök att inte blänga. Det var fortfarande ovant att se sin mamma i ögonen, ögonkontakt var inget hon vuxit upp med, och nu då hon visste att mamman kunde se henne på dubbla vis kändes det helt omöjligt att dölja de stormiga känslorna i hennes inre. 
Eftersom hela hennes objektiv med att gå till sitt rum var just att undvika konflikt så var det det som låg närmast även i denna situation och hon sökte desperat efter en rimlig ursäkt för att slippa prata med mamman. Men för varje ögonblick som gick insåg hon dels att några sådana ursäkter inte direkt fanns, och att hon inte brydde sig så mycket om att undvika en konflikt med Ayira just nu. Så istället höll hon bestämt kvar sin mammas blick med en sammanbiten min.
"Du borde inte ha sagt sådär till Vasilisa."
Konstaterade hon bestämt. Egentligen var det inte så mycket orden som Tonen som stört Lurlei mest. Det och piken mot Muriel, aldrig hade hon sett sin mamma som grym men i den stunden kändes hon det. Vem bortprioriterar ens en ensam liten valp bakom en tjurig ungdom? Hon förblev tyst men hennes uppsyn skvallrade redan om att hon hade svar på tal oavsett vad Ayira kontrade med.


[Till mamsen

Ayira var osäker på om hon skulle uppsöka sin dotter eller ej efter allt som har hänt innanför fästningen. Men rädslan att själv bli bemött av sina barn som Vasilisa tyngde henne som sten i vatten. Hon skulle kunna ta tusen hugg över hela kroppen över att tappa kontakten med sina barn. 
Det tog inte länge så stod hon utanför Lurleis rum och tvekade lite, dotterns agerande idag hade förbryllat henne lite. Det var inte så att Ayira var besviken, tvärt om hon var stolt över dotterns bestämdhet. I och för sig så hade nog ingen kunnat förutse vad som skulle ha skett och klyftan i flocken var alldeles för bred, familjen som var så tät och lugn var nu vildare än dom sanddansande vindarna i öknen. 
Med huvudet lite på sne granskade hon sin dotter och suckade tungt. Dom hårda orden skar inom henne och dom ljusa ögonen såg lite skamset ner i marken och den silvriga tiken slog sig ned. "Du har rätt." på sätt och vis hade hon rätt men den lilla valpen skulle inte behöva vara med i samtalet mellan Vas och hennes son. Han behövde henne, han behövde sin mor för sig själv en stund. "Du har rätt, jag så fylld av blandade tankar och känslor att det blev... Det blev fel."

En viss förvåning kunde skymtas i hennes uttryck vid moderns svar, hon hade inte förväntat sig att hon skulle vika sig så enkelt. För ett ögonblick verkade hon försöka ta in det hela och överväga hur hon skulle gå vidare.
"Allt är fel."
Något uppgivet hade smugit sig in i rösten och öronen var vinklade bakåt och ut åt sidorna. Hennes flock skulle inte vara såhär, det här var inte hur Cirkeln gjorde mot varandra - den egna familjen. Det hade varit kaotiskt redan då Lev attackerat Vas men då hade alla iallafall slutit upp så gott de kunnat, tagit hand om varandra. Just nu kändes det som att alla tog olika sidor, att flocken vände sig inåt för att utrota sig själv. Ett avgrundsdjupt hål öppnade sig i hennes mage vid tanken.
Men så bet hon ihop, bestämde sig för att hon tydligt måste visa sin position om nu alla andra var så benägna att göra det.
"Vad håller ni på med?"
Frågan var skarp och anklagande, riktad lika mycket åt moderns håll som alla andra vuxna som tycktes ha tappat förståndet idag.
"Vasilisa Är Muriels mamma också."
Orden var en bestämd parafras av Vasilisas egna ord och hon såg strängt upp på modern.
"Och hon är min ledare. Hon är Vår ledare."
Vördnaden och vikten som Lurlei la i denna titel var omöjlig att missa. Likaså oförståelsen gentemot de flockmedlemmar som valt att gå emot flockens själva kärna.

Ayira kunde inte göra något annat än att hålla med sin dotter, just nu var allting fel. Hur skulle hon förklara för den yngre varför många kände som dom gjorde utan att göra sin dotter mer upprörd. Hon var fortfarande ung och oerfaren, kanske var dom bortskämda med sitt nära band att hon inte kunde förstå eller föreställa sig Gasts känslor och frustration. "Just nu är saker och ting lite svajigt, men vi är starka och det kommer lösa sig." hon talade till Lurlei med en lugn stämma och satte sig närmare sin dotter. "Du anar inte hur stolt jag är över dig, att du står upp för dig själv och det du tror i. Men du behöver också komma ihåg att många kommer inte tänka eller känna som du. Vi har stort förtroende i Vasilisa och många känner ett stort svek för hon hållit undan något som detta." Ayira drog efter ett djupt andetag och såg på sin dotter med trötta ögon. "Hon kommer alltid vara hans mamma, men han har även äldre syskon som ibland behöver sin mor. Dom har haft väldigt mycket hopp om att Tenn ska komma hem igen så att se Muriel gjorde nog väldigt ont för dom. Och Muriel är nog för liten för att behöva vara med i sådant samtal." någonstans i det hela hoppades Ayira på att hennes dotter skulle förstå, åtminstone lite grann. "Jag säger inte att du har fel Lurlei, jag kunde inte vara mer stolt över dig. Men vi äldre tänker inte alltid på samma vis som ni yngre."

Mammans intygan att allt skulle lösa sig var precis vad hon behövde höra, för just nu kändes det som att hela hennes värld var i gungning och för första gången någonsin tvivlade hon på de runtom hennes förmåga att fixa allt. Hon log svagt och suckade. Hennes uppfostran var fylld av kärlek och uppmuntran, det var inte allt för ovanligt att Ayira såg något i de barnen gjorde och lyfte upp det. Trotts detta blev hon både lite förvånad och lite generad av mammans stora ord. Samtidigt som hon också kände att det var sant. Hon stod faktiskt upp för det hon trodde på, oavsett vad alla andra tyckte, och nu i en stund då det verkligen behövdes. Det kändes bra. Bra att vara sann till sin själv och bra att hennes mamma såg det och det positiva i det oavsett om de höll med varandra eller ej. Känslan fick det svaga leendet att ligga kvar på läpparna långt in i moderns fortsatta förklaringar. Men tillslut mörknade blicken något och hon kunde inte hålla sig från att tyst muttra.
"Nej, de äldre tänker fel."
Hon behövde inte påminnas om att alla inte tyckte som henne, det hade varit uppenbart. Men hon kunde inte förstå den andra sidan fast hon försökte.
"Ni har ju inte ens låtit henne förklara sig."
Fortsatte hon bistert i något högre ton.
"Alla ba avbröt, gav henne inte ens en chans, det känns inte som förtroende."
Lurlei skakade på huvudet.
"Har man förtroende för någon så antar man inte saker om dem, och man hoppar absolut inte till värsta möjliga slutsats.... Men det var vad ni gjorde. Lune. Gast."
Det var inte rätt. Det var inte så man behandlade sin skadade ledare. Det var inte så man var en flock, en familj.

Ayira visste inte riktigt vad hon skulle säga eller göra, Lurlei hade delvis rätt och hur mycket Ayira än skulle försöka förklara så skulle det inte ändra dotterns tankar. "Hon kommer att förklara allt för oss, oroa dig inte vi kommer alla höra hennes ord men mycket har hänt. Allt vi kan hoppas nu är att vi är starka nog att hålla ihop." mjukt la hon sig ner och drog efter ett djupt andetag, dom ljusa ögonen stirrade blankt in i den kalla väggen och Ayira visste inte längre vad hon kunde säga. "Oavsett vad som kommer ske efter detta så hoppas jag att du vet att jag alltid kommer vara vid eran sida. Jag tycker du ska berätta vad du tänker i framtida möten, du är nog gammal för att ha en ordentlig talan i dom." rösten var låg men mjuk och hon slet ögonen från väggen för att stolt granska sin dotter. Var tog tiden vägen, det kändes som det var igår dom var små vingliga valpar som lekte högljudda lekar i korridorerna. En del av henne saknade den tiden, det var lite lättare då med allt samtidigt som hon var så fruktansvärt stolt över sina barn. Inga ord skulle kunna beskriva hur välsignad hon kände sig över dessa liv, hennes små liv. "Kom, låt oss tacka Moriko att Vasilisa, Fay och lilla Muriel kommit hem vid liv." Det var länge sedan hon hade bett eller tackat Moriko med sina barn, något sa henne att det var tack vare henne dom kommit hem. Om än inte hela men vid liv.