Hon var tvungen att se det med egna ögon. Det kunde inte vara sant. Hah, såklart att det inte var. Vampyrer kunde inte tala sanning. Det var väll det dom var skapta för, Visst? Att förvrida för att vinna. Så varför var hon då tvungen att se det, om hon egentligen visste?
Tiken stannade upp, tvekade för en sekund innan hon fortsatte genom skogen. Så många dofter.. Var detta ett revir? Hade han lurat henne i en fälla? Hon svalde, slöt ögonen, drog ett djupt andetag. Inte fanns det bara dofter av en massa vargar, men också blod.. "Det doftar sorg, inte mord."
Orden av hans röst ekade i hennes huvud och hon öppnade snabbt ögonen igen för att se sig om. Hade han läst hennes tankar? Hon fick inte vara svag, aldrig låta honom ta över.
- Demetri, du försöker få mig att gå rakt in i ett revir.
Konstaterade hon med en bestämd ton och blickade återigen framåt. 
En vit vren, vampyr, anslöt sig vid hennes sida och han sträckte fram ansiktet tillräckligt nära för att se in i hennes gula ögon. "På helig mark finns ingen ondska. Du kan fortsätta. Du kan snart se det." Han rörde inte munnen, men hon kunde fortfarande höra honom. Bara hon kunde höra honom.
Hon fortsatte framåt med en suck, som om hon inte hade något val. Egentligen, så hade det vart rätt så enkelt att få henne att ta sig hit. Hon hann inte tänka längre än så först hon plötsligt stannade upp igen. Marken under henne kändes plötsligt.. ojämn? Försiktigt blickade hon upp och möttes av en underlig syn. Höga jordplattor, skåror, förstörd mark. En kaotisk förstörelse, men ack så vackert. För en sekund så slutade hon att andas.
"Gudarna satte stopp for zombierna, precis här." Nu talade vampyren på riktigt, och hon kunde höra att han sade det hela med avsky. Men varför? Hon såg tveksamt mot hans håll innan hon återigen såg på den förvrängda marken.
- Vad spelar det för roll?
Fnös hon fram och vända sig mot vampyren som behöll ett avstånd från henne. Såklart, han fick inte beträda helig mark..
"Du försöker att undanhålla sanningen från dig själv. Men till vilket pris? Jag vet, och du vet.."
- TIG!
Röt hon till slut. Nejnejnej.. Det var inte sant. Bara ett spel. Något han hittat på för att sätta spöken i hennes hjärna.
"Shh, andas." Han log ytterst svagt och backade ett steg från tiken. "Jag vet att du inte tror mig, med all rätt. Men vad skulle jag vinna på det här?" Han skrattade. Hånade henne. "Nej, å nej. Jag vill bara att du ska vara medveten om att du är sen länge övergiven. De har aldrig brytt sig, aldrig." Han fortsatte att skratta och tiken tog ett språng mot honom. Vampyren flyttade sig graciöst medans tiken ilsket högg efter honom. Detta var en katt och råtta lek. Och hon var råttan.
"Du förlorade allt i striden, medans Kaiwood vart välsignad trots ondskan som bor här. Alltid har du vart Gudarna trogen, men till vilket pris? Din familj, dina barn. Du ledde hela din flock in i döden, Murderotic." Han skrattade en sista gång innan han hastigt tycktes försvinna. Allt gick långsamt, hon kunde inte längre se. Dimma.. Vart kom dimman från? Den vita stäppvargen föll till marken, hon grät hysteriskt. Skrek.

Det var sant. Allt var sant. Gudarna hade övergett henne sedan länge, Treontha hade offrat sitt egna blod i generationer, men det hade aldrig betytt någonting. Hennes familjs blod var ingenting av värde. Varför, varför berömda Gudarna denna ondska när vissa slogs för frihet? Hon kunde höra en välbekant röst, men det kändes långt bort. "Moriko, varför?" Fick hon slutligen ynket fram och en större varg hade nu tagit sig fram till henne för att försöka dra upp henne från den kalla marken. Damon.

- Jag sa att du inte skulle prata med honom!
Morrade Damon fram samtidigt som han lyckades få upp henne på benen. Dimman som hon tidigare sett hade kommit från hans kyla, det var nog därför Demetrius också gett sig av.
- Sluta leka med ditt liv, vi måste fortsätta. Han var arg, det kunde hon tydligt höra. Men hon då? Hade inte hon också rätt att få vara arg?
- Nej, det är över. Allt är över. Förstår du inte? Se dig omkring! Morikos konst, Moriko räddade den här skogen.. Efter alla mina böner, före och efter.. Men varför? Vad har dom gjort för att förtjäna detta mirakel medans jag blev vänd ryggen?
Hon talade med en hög röst, orädd för att göra sig hörd. Alla tog för givet att jag var död Damon, de lämnade mig bakom sig. Precis så som jag lämnade Medusa..
Tiken bröt återigen ut i gråt. Varför hade hon kommit tillbaka egentligen? Hon ville finna dem alla, men.. nu när hon kommit till insikt så visste hon att det var lönlöst. 
- Dom var tvugna, det fanns ingen tid. Dessutom visste vi inte om du skulle klara dig, tror du att jag skulle vela att hela din familj se dig förvandlas till en levande död? Tänk till!
Han fnös, vände sig om och började röra sig ur skogen med bestämda steg. Kaiwood låg honom inte nära hjärtat, han visste vad det var för själar som levde här. Han ville inte stanna en minut längre, tiden räckte inte över för en massa flashbacks.

Hon stod tyst kvar och såg efter den svarta vargen. Långsamt skakade hon på huvudet. Nej, han hade fel, det visste hon nu. Efter alla dessa år så hade hon svaret.
- Du har fel.. Mörkret är svaret.
Viskade hon tyst. Hon ville inte bli hörd, men hon ville få det sagt. Såklart. Ondskan hade alltid överglänst. Hade hon levt i en falsk värld? Hur hade hon kunnat vara så dum? Gudarna förlitade sig på det mäktiga, det starka. Ja såklart! Men man måste göra något storslaget för att bli sedd, skapa en kaotisk värld för att underhålla det högre makterna. Hon log för sig själv, såg efter bergsvargen som lämnade skogen. Han trodde att han visste att hon skulle följa honom. Men var det så självklart?

Offtopic:
[Öppet om någon vill kika förbi innan Murderotic drar vidare~]
Kortfattat: Demetri tar Murderotic till Morikos Höjd - Demetri lämnar när Damon anländer - Murre sitter och grinar och är allmänt arg och Damon skäms och lämnar