"Vad i..?!" Vargtiken står och fån-glor på scenen framför sig. Hon kan inte riktigt greppa vad det är hon ser. Stora bjässar till djur vandrar på ett långt led längre fram. Aldrig har vargen tidigare sätt något liknande. De är stora och håriga... nästan ulliga. Med enorma betar och fladdrande öron. Ett litet kvidande ljud undslipper tiken när hon försöker forma ord kring tanken. För att försöka få fram någon sorts förklaring för sig själv. Men hon misslyckas. Istället tippar huvudet på sned och hon stänger munnen efter att ha stått och gapat en stund.
Båda öronparen står strikt spetsade framåt på huvudet. Ljuden som de där odjuren ger ifrån sig låter som något mödrar försöker skrämma sina valpar med. Några historier har hon på lager och hjärnan försöker vilt få fatt i något minne som kan efterlikna det hon vilar blicken på.
Helt plötsligt sprutar en enorm vattenkaskad upp ur marken en bit bort, helt utan förvarning. Vargen piper till och inser att hon stått stilla allt för länge och sätter benen i rörelse igen. Bort från den kokande vattenpelaren och bort från bjässarna. Det är säkrare att hålla sig borta om de är så pass mycket större än henne själv.

Himlen är benvit denna dag. En ljusare punkt på himlen vittnar om vart solen befinner sig. Det är bara lite efter middagstid. Solen har bara just lämnat sin högsta punkt på himlen. Om vargen inte tar miste. Efter ett försök till att navigera sig med hjälp av solens position rör hon sig i södergående riktning. Hon har placerat sig med bergen bakom sig. Därifrån kom hon. Där fann hon inte mycket.
Ett sug i magen vittnar om att det var ett tag sedan hon åt senast och tungan hänger torr utanför munnen. Mat och vatten är hennes högsta prioritet just nu. Men trots att krafterna tryter efter den långa vandringen i diverse klimat och obekväma omgivningar så är det ändå en klar och exalterad uppsyn som pryder tikens anlete. Hon är en nyfiken individ som alltid har varit på vandrande tass. Hon är likt ett löv i vinden.

Med nosen i backen försöker tiken finna ett spår som kan vara värt att följa. Många dofter här är för henne okända och hon vet inte vad hon kan förvänta sig. Efter att ha vandrat en bra bit till utan någon vittring på något saftigt får ett bröl henne att stanna tvärt. Huvudet skjuts upp och den bärnstensfärgade blicken fästs på ett stort ulligt muskelberg med tjocka horn i ansiktet. Varelsen ger ifrån sig ännu ett bröl och skrapar en bred fot i backen. Den ser inte det minsta glad ut att se en varg och med ett frustande läte sätter den av i galopp rakt mot vargen. Ett kvidande tjut undslipper vargen innan hon sätter av åt andra hållet, för allt vad hon är värd.

Det skulle kunna beskrivas som en fin dag, förmodligen, om man var intresserad av sådant. Himlen är benvit till färgen och temperaturen behagligare än den varit på länge. Han är på bra humör idag, för en gångs skull. Vârcolac har följt efter mammutflocken ett bra tag nu, tyst på avstånd, för att försöka bilda sig en uppfattning om vilket djur det är mest lönsamt att ge sig på. Det är länge sedan han senast ätit och han har just fått syn på en individ, så gammal att dess päls är alldeles krullig, med krokig rygg, böjda betar och långsamma steg. Ett lätt byte, om han kan skilja den från flocken. Han fruktar inte för sin egen säkerhet — djuren är stora men inte särskilt snabba, och även om deras betar kan ställa till med stor skada räknar han med att kunna springa ifrån dem utan större anledning. De olikfärgade ögonen, det ena grönt och det andra gult, fokuserar på gamlingen till mammut och kroppen spänner sig där han sitter hopkrupen, redo för språng, samtidigt som en häftig rörelse i ögonvrån får honom att hejda sig och titta ditåt istället. 
    Det är svårt att se på det här avståndet, men det är en varg, helt klart, som tycks vara jagad av ett stort ullhårigt djur. En noshörning? Han vet inte namnet, men det spelar förmodligen ingen roll — inte för vargen heller, ser det ut som. Roat studerar han jakten — det enorma bytesdjuret som stormar efter vargen, jägaren, bra mycket mindre än bjässen — och en idé börjar formas i huvudet. Det är mycket kött på den där, och han är hungrig. Om han skulle försöka döda den istället skulle han slippa hotet från mammutflocken, och förmodligen lyckas bättre. Dessutom finns det en till varg där. Han kan alltid se till att skaffa lite extra hjälp. Varco reser sig och börjar trava mot spektaklet, skyddad bakom ett par buskar. 
    De närmar sig snabbt och han lämnar buskarna, travar ut inom synhåll och hojtar till främlingen som springer för glatta livet. Om vargen kan styra djuret mot honom kan han kanske få ett läge där han kan attackera det. I så fall har han i princip fått middagen serverad. 
    “Hallå! Styr den hitåt!” 

[Vârcolac hoppar in, om det är okej! Annars får du skrika på mig, haha <3]

Med vinden som piskar ansiktet när hon far fram i så hög fart som möjligt för att undkomma den ullhåriga besten, så känner hon att lungorna inte riktigt får det syre de behöver. Det blir liksom svårt att andas i vinddraget så hon försöker styra undan lite utan att ge den dundrande klumpen bakom sig en anledning att genskjuta henne. Aldrig hade hon trott att hon kunde stöta på någon sådan här varelse. Hon har mött på vilda djur större än henne själv tidigare. Flera har försökt avsluta henne men hon har alltid kommit undan. På ett eller annat sätt. Hon lever ju fortfarande och har inga planer på att det ska sluta den här gången heller. De skarpa klorna på hennes deformerade framtassar skrapar marken och lämnar djupa revor efter sig. Likt sår i underlaget.

Plötsligt är det något som bryter hennes fokus. En främmande stämma som inte tillhör hennes förföljare. Tiken snubblar till, följt av ett överraskat pip, men hon lyckas hålla sig på tassarna. Ett felsteg och det kan gå illa. Rösten som verkat försöka få hennes uppmärksamhet ber henne ändra riktning. Hon fnyser. Ett lätt ögonkast bakåt på den väldiga bumlingen får henne att inse att djuret kanske inte är så snabb i svängarna trots allt. Själv är hon betydligt mindre och smidigare. Vargen kastar sig åt sidan och ändrar riktning. Bakom sig hör hon bjässen slå i backen av den plötsliga väjningen. Men han verkar inte ge upp jakten ännu och är snart efter henne igen.

Tiken lyckas få syn på den andra vargen.
"Jag hoppas du har en bra plan". Ropar hon åt honom, lätt morrandes och med andan i halsen. Vad skulle hon inte ge för att få stanna och lägga sig ner en stund.

[Kul att du ville hoppa in! c:]

De närmar sig i halsbrytande fart men Vârcolac bryter inte fokus, kan inte, får inte. Det är ett vanskligt företag, ett snedsteg kan få dem dödade båda två, bara för att han vill ha lite mat i magen. Men han är en erfaren jägare och bjässen ser inte ut att vara någon vidare atlet, så han räknar med seger. Det finns något komiskt över dem, över vargen som rusar panikslaget och djuret som ursinnigt dundrar efter och för tankarna till en ångvält som löper amok. Om han inte var så hungrig och butter skulle han skratta. 
    Vargen tycks ha hört hans rop och svänger. Det gör förföljaren också, om än inte riktigt lika smidigt — först drattar den i backen, men den är snabbt uppe på fötter igen och fortsätter, om möjligt ännu mer ilsken efter nederlaget. Främlingen hoppas att han har en bra plan. Jo vars. Bjässens fall har gett honom en idé.
    “En plan har jag, men om den är bra eller inte vet vi inte förrän efteråt”, ropar han, men nu är de för nära för att han ska låta sig bli distraherad. Främlingen rusar förbi honom ett par meter till höger, och förföljaren närmar sig också, dess svarta ögon glänser elakt när den får syn på Varco, och han ser skiftet i skallen på den när den bestämmer sig för att börja jaga honom istället, eftersom han nu står i vägen för den. Varco är inte byggd för snabbhet, men han är betydligt smidigare än det där åbäket, och när han skjuter i väg åt vänster i överraskande hög fart hinner inte djuret tackla svängen utan faller igen. I fallet ser han hur dess ena framben vrids i en konstig vinkel — desto bättre. 
    Nu måste han handla snabbt. Medan djuret ännu ligger ner snor han runt och gör ett språng mot dess huvud, justerar sin position för att undvika hornen i ansiktet och begraver tänderna i den tjocka pälsen på dess hals. Han är van vid tekniken och med ett kraftigt bett klipper han av halspulsådern. Nästan omedelbart blir djuret stilla, och även han själv kan slappna av. Med ett lätt flämtande letar han efter den främmande vargen med blicken. 
    “En hyfsad plan trots allt”, säger Varco med sin mörka stämma. "Tycker du inte?" 

[ Pyttelite PP, försökte hålla det så lite som möjligt! Men som sagt, hojta till annars! c: ]

Hon far förbi den främmande vargen. Hennes jägare är fortfarande efter henne men hon hör ett skifte i förföljarens steg när varghanen ger sig in i jakten. Tiken tillåter sig att sakta farten en aning och hon svänger av åt höger i en vid halvbåge för att få sig en bättre överblick över situationen. Besten åker i backen igen efter att ha bytt byte.
Vad som sker sedan händer i utrymmet av bara några sekunder. Främlingen är trots allt större än henne själv och förmodligen mer erfaren i att jaga djur som den där klumpen.
Med hängande tunga och flämtande andning stannar tiken upp och försöker lugna ner sig. Hjärtat rusar fortfarande i kroppen men efter att farten äntligen har sänkts så börjar sviterna av jakten lägga sig. Pulsen går sakta tillbaka till normalrytm.
Hon slickar sig om nosen och går sedan lugnt närmare främlingen och dennes byte. Lite nedslagen av att behöva hjälp att bli av med sin jägare ser hon på sin räddare.

"Tack för hjälpen". Erkänner hon även om det tar emot en smula. Hon känner hungern riva mer i kroppen nu efter att ha sprungit. Men hon tänker inte ens försöka lägga något beslag på den ulliga högen. Det är främlingen som på rättvisa grunder har fällt den. Bytet är hand. Själv bör hon återgå till sitt eget sökande på föda.
"Mitt namn är Rafale". Hon ruskar på sig och de fyra öronen fladdrar i vinddraget som skapas. Sedan vänder hon den bärnstensfärgade blicken mot främlingen igen. Hon förväntar sig inte att han ska presentera sig själv. Hon kände bara att oartighet inte hör till situationen.
Hon kastar en blick åt bergen och orienterar sig igen. Sedan vänder hon blicken åt det håll hon var påväg.

Det ångar om den fallna bjässens kropp där den ligger vid hans tassar, i takt med att värmen lämnar den och försvinner ut i kylan. En kort stund är han uppfylld av något som bäst kan liknas vid stolthet — trots allt, det är ett stort djur och han fällde den på egen hand, även om han förmodligen hade hjälp av att främlingen tröttar ut den innan. Just det. Främlingen. Hon (lukten säger honom att det rör sig om en hona) har närmat sig och Varco studerar henne avvaktande. 
    Hon är mindre än han, men hans utseendemässiga övertag slutar där. Hon har ett märkligt utseende, litet men ändå kraftfullt, med två par öron (vilket han är rätt säker på är ett par mer än man brukar ha), kraftiga tassar med långa tår, huggtänder och benbitar som sticker upp ur huden lite här och var. Minst sagt en del uppseendeväckande attribut. I jämförelse med henne har han inte mycket att komma med; han har bara en kraftig stomme och tjock, grå päls med bruna stänk i, förmodligen arv från någon bergsvarg långt bak i släkten. Det mest intressanta på Vârcolac är hans ögon, sorgligt nog, varav det ena är gult och det andra grönt, men till och med där vet han att det finns unikare färger. I och för sig har det aldrig stört honom att vara alldaglig, tvärtom. Det kan vara en bra täckmantel; ingen minns den alldagliga snubben. Han har aldrig brytt sig särskilt mycket om utseende, varken sitt eget eller andras, och det gör han inte nu heller. Han betraktar henne uttryckslöst, med ett ansikte som inte visar några särskilda känslor, varken positiva eller negativa. 
    Han rycker på axlarna till svar när hon tackar för hjälpen och står tyst tills hon presenterar sig som Rafale. 
    “Vârcolac”, säger han, ser hennes blick och nickar sedan mot bytet. “Ta den om du vill, den borde vara hälften din.” Han känner sig generös idag. Tur för henne.

"Ta den om du vill, den borde vara hälften din". Det översta öronparet fladdrar till vid hans ord. En liten rosa tungspets särar på tikens läppar på den sida av ansiktet som ingen groteskt stor huggtand sticker ut. Sedan samlar hon ansiktsdragen och skakar lätt på huvudet.
"Då tycker jag vi delar. Hade det inte varit för dig hade det kanske varit jag som legat där nu". Svarar hon. Hon känner sig tacksam mot främlingen men släpper ändå inte på de skyddande barriärerna som hon byggt upp omkring sig under år av levnadstid. Trots att främlingen förmodligen räddat livet på henne så är hon ändå misstänksam då han är större än henne. Hans kropp är mycket mer muskulös än hennes själv som är mer senig och slank.

Men trots hennes misstänksamhet mor främlingar så har Rafale ändå alltid levt efter regeln The more, the merrier. Hon föredrar närvaron av andra vargar, även om hon inte skulle vara välkommen. I närheten av andra vargar är chansen för överlevnad större.

Hon skakar på huvudet åt hans osjälviska förslag, tycker att de ska dela, om det inte hade varit för honom hade det kanske varit hon som legat där. Han kan inte säga emot logiken i hennes ord; det såg onekligen ganska mörkt ut för henne innan han lade sig i jakten, och han tvivlar på att hon hade kunnat fortsätta springa mycket längre. 
    “Förmodligen”, konstaterar han och tar ett steg åt vänster, ökar avståndet mellan dem en aning för att visa att han inte har någon ond avsikt och ge henne en möjlighet att slappna av lite. Telepatin han besitter tillåter honom att känna av hennes sinnesstämning, den är för stunden okej men vaksam, det är tydligt att hon inte litar på honom. Det gör honom inget, han tar inte illa upp. Förmodligen är det bara ett smart sätt att överleva. 
    Han sänker huvudet och sliter loss en köttbit från bytets bakre del, och överlåter därmed framdelen till Rafale. Hungern gör hans rörelser kraftiga när han drar loss senor och bitar av kött från kroppen, men han är tyst som alltid, för en spion kan aldrig plötsligt bestämma sig för att vara högljudd. Varco är en spion först och främst, en lyssnare och informationssamlare, och han talar mycket sämre än han lyssnar. Blodet är varmt och järnaktigt i munnen och det färgar pälsen på hans bröst och läppar röd, men det är skönt att få något i magen för första gången på dagar. 
    Fortfarande i färd med att äta med halva ansiktet begravt inuti bytet, skickar han henne en tanke via telepatin ifall hon inte har börjat äta ännu, och eftersom han har munnen full och inte kan förmedla den med ord just nu. 
    “Ta för dig”, är tanken, ett enkelt och fridfullt meddelande, men han vet att vissa reagerar starkt på att plötsligt höra en främlings röst i huvudet vilket nog är förståeligt. Varco tittar dock inte upp för att se hennes reaktion, och vem vet, kanske visar hon inte ens någon värd att se.

Hon är tacksam för den serverade maten och när hanen hugger in på bytet så gör hon detsamma. Från den ände där han inte är. Det är ett stort byte så de behöver inte slåss om det i alla fall. Och så muskulös som den här varelsen var så finns det mycket kött att sluka. Rafale använder sina tassar med långa klor för att riva upp skinnet. Hon får en del ullig päls i munnen som hon försöker spotta ut.
Hon sliter av, tuggar och sväljer. Magens hungriga raseri dämpas. Då hör hon en röst. Den tycks inte komma från någon annanstans, utan hörs klart och tydligt i hennes huvud.
Ta för dig.
Rafale stelnar till. Rösten tillhörde helt klar hanen. Men tonen på rösten kom inte utifrån. Hon har något minne av något liknande tidigare men kan inte sätta tassen på det. Det finns ingen förklaring. Hon lyfter upp huvudet ovanför kadavrets väldiga skepnad och den bärnstensfärgade blicken fästs på hanen.
"Va?" Hon ser minst sagt undrande ut. Hon är blodig runt munnen och en ullig tuss sitter fast på hennes bete.

Hon reagerar ändå, förmodligen precis som man kunde vänta sig. Ett “va?” undslipper henne och hon stirrar frågande på honom över kroppen de äter på, alldeles röd runt munnen och med en tuss päls på tanden som sticker upp ur mungipan. Hon hade visst redan börjat äta. Aj då. Hon ser lite komisk ut. Antagligen ser han ungefär likadan ut, täckt med blod och köttslamsor.
   “Jag tänkte be dig ta för dig av bytet — ingen anledning att låtsas vara blygsamma med ett byte vi fällt tillsammans — men jag ser att du inte behövde någon hjälp med det”, förklarar han med ögonbrynen lätt höjda. “Ursäkta telepatin; jag brukar föredra att tala på det sättet. Det är smidigare än att tala på vanligt sätt, enligt min mening. Man kan göra flera saker samtidigt, exempelvis äta. Du har inget emot det?”
   Han ser på henne under ett lyft ögonbryn under ett par sekunder innan han återgår till att äta. Det är verkligen en enorm best de har lyckats fälla, och den tycks vara i samma proportioner som hans hunger. Det går en liten stund, kanske en minut av slafsande tystnad, innan Varco ställer henne en fråga via telepatin, med munnen full och utan att ta paus från ätandet. Denna gång är det av ren nyfikenhet, även om Varco inte är en särskilt nyfiken individ, och av en önskan att fördriva tiden.
   “Så, Rafale, var kommer du ifrån?” frågar han lugnt i hennes huvud. Det är bara tomt småprat egentligen, men han tycker om livshistorier. Kanske har hon något intressant att berätta.

Telepati. Rafale flinar lätt.
"Du behöver inte säga till mig två gånger att börja äta". Svarar hon. Mat är hon väldigt glad i. Även om det inte syns på hennes slanka figur.
Telepati hon försöker minnas om hon fått någon information om det någon gång. De två öronparen vrids och vänds fundersamt på huvudet.
"Betyder det att du kan läsa mina tankar?" Frågar hon och en bekymrad rynka bildas mellan hennes ögon. Om det är så så är hon inget vidare glad över det. Sina tankar vill hon gärna ha för sig själv. Men kanske den här hanen bara kan tala i huvudet på andra? Mycket information har hon samlat på sig under åren. Information för överlevnad men även mer känslig information från de flockar hon ibland levt i närheten av. Rafale sluter ögonen och tänker på känslan av en vass sten under tassen. Kanske det kan få hanen att hålla sig borta från henne tankar.
Då hör hon hans röst i huvudet igen. Rafale skakar åter på huvudet. Hon ser upp över kadavret igen och fäster blicken på hanen.
"Jag skulle föredra en mer verbal konversation. Jag har inget emot att berätta vart jag kommer ifrån men den enda röst jag vill ha i mitt huvud är min egen". Säger hon med en bestämd stämma. Hon hoppas att hanen kan respektera detta. Han har ändå varit väldigt trevlig hittills.

Betyder det att du kan läsa mina tankar? frågar hon, och ser plötsligt bekymrad ut, en skarp kontrast mot leendet nyss. Han kan, i teorin, men det är energikrävande och ofta meningslöst, så han gör det inte speciellt ofta. I nittio procent av fallen är folks tankar mycket enkla och ganska tråkiga; vad de ska äta nästa gång, att de är trötta, att de är upprörda på grund av någon fejd som inte angår honom. Ibland händer det att han kommer över något värdefullt, men han tror inte att hon besitter något som kan hjälpa honom just nu. Ibland har folk mentala spärrar också, som hindrar honom från att ta sig in. Så han frågar retoriskt:
   “Hur så, har du något att dölja?" innan han tillägger: "Jag kan göra mer än så — jag kan ändra och radera minnen också, om jag vill. Hittills har jag inte behövt göra det särskilt mycket, och det kräver mycket energi, så jag låter helst bli.” Han håller ögonkontakten medan han snabbt gör en visit i hennes huvud; känslan av att trampa på en vass sten möter honom, och han retirerar, drar sig tillbaka med ett lätt leende som rycker i mungiporna. Uppenbart att hon gjorde det för att skrämma bort honom. “Aj.”
   Hon föredrar en verbal konversation, och har inget emot att berätta var hon kommer ifrån så länge han håller sig utanför hennes huvud. Det gör honom inget, och han rycker på axlarna.
   “Visst. Har du något intressant att berätta?” säger han och sätter sig ner på sin sida av kadavret. Hungern har stillat sig och han äter inte längre, tungan smiter ut ur munnen för att slicka bort blodet på läpparna medan han koncentrerar sig på hennes svar och studerar henne en stund över det fallna bytet.

Faktumet att hon behöver sträcka på sig för att kunna se över bytet gör henne inget. Hon sitter på hasorna med framtassarna vilandes mot den väldiga kroppen. Ett roat leende skymtas på hennes läppar en stund när hennes tankeknep verkar ha fungerat. Hanen lovar att hålla sig utanför hennes huvud. För säkerhets skull låter hon känslan av en vass sten i tassen stanna kvar.

"Jag kommer från en plats långt härifrån. Jag kände aldrig mina föräldrar. Jag har inte ens några minnen av dem. Så jag kan kanske inte direkt berätta vart jag kommer ifrån för jag minns inte vart mina rötter är eller om jag ens har några". Börjar hon berätta. Hon tystnar och fuktar nosen med tungan. Den järnfyllda smaken av blod får henne att smacka lätt. Hon tippar huvudet på sned.
"Var kommer du själv ifrån?"

Han nickar och lyssnar på hennes ord utan att avbryta. Hon är inte härifrån, och hon känner inte sina föräldrar. Inga minnen, inga rötter. Det är helt annorlunda mot och ändå lite likt hans egen barndom, född i ett land bortom detta. Hans flock var djupt religiös, och offrade medlemmar till gudarna för att vinna deras gunst. Det var länge sedan nu och han minns inte mycket av sina föräldrar, eller syskon heller för den delen. Kanske har han förträngt dem, kanske är det bara åren som gått och hans prioritet som varit någon annanstans, det spelar ingen direkt roll. Faktum kvarstår att han inte minns namnet på sin mor, och det enda intryck han har kvar av syskonen är att de var små och svaga, inget att bry sig om. Fadern minns han inte alls — han har för sig att modern berättade att han offrades till gudarna natten då valparna föddes. Ta ett liv, ge ett liv. Så löd klanens motto.
   “Rötter har alla, det kan bara vara svårt att hitta dem”, säger han till Rafale. Sedan kommer frågan tillbaka, som en boll som studsar mot ett plank. Var kommer han själv ifrån? Om han ändå visste svaret på den frågan. Han harklar sig och tar till orda.
   “Jag minns inte mycket. Jag kommer från ett land långt härifrån, du skulle inte veta namnet om jag berättade det. Min far är död och min mor minns jag inte längre vad hon heter. Inte mina syskon heller, men det var ett par stycken. Det är tjugofem år sedan jag såg dem sist, och jag är inte sentimental av mig. Jag har gått vidare.” Han rycker på axlarna. “De var fanatiska. Hela min flock. De offrade min vän till gudarna när jag var sju år, den enda jag någonsin haft.”
   Det minns han åtminstone, även om de minnen han har är hackiga och fragmentariska. Han minns värmen från andra vargar när han bevittnade offret tillsammans med resten av klanen, minns röda lågor, schamaner som dansade spastiskt i en becksvart natt, minns sång och gråt och kamratens skrik. Han minns valpens föräldrar bland åskådarna, som med neutrala ansikten lät sin son föras bort och dö. Han minns stanken av bränt kött och svart rök som bolmade upp mot stjärnorna.
    Varco har tagit blicken från hennes ansikte och vänt den rakt fram medan han pratade, och nu märker han att han stirrar tomt framför sig, blinkar ett par gånger och lyfter ögonen igen. “Det är mina rötter, det. Men jag föredrar att skapa mitt eget liv istället för att låta mina rötter definiera mig. Är du troende?” frågar han, som genom en ingivelse, och plötsligt ser han lite mer intresserad ut när han ser på henne, huvudet lätt lyft och ögonen fixerade vid hennes ansikte.