Eftermiddagssolen kastade långa, smala skuggor genom den föråldrade skogen och lyste lågt i väster. Horisonten var bara en skimrande rand i rött och orange men återspeglade sina vackra färger i den tunna molnbanken ovan.
     Skymningsdunklet var mjukt i hennes ömma, nyvakna ögon. Gäspande sträckte den svartvita ungtiken på sig och det knäckte lätt i några leder efter sömnens stillhet. Platsen bredvid henne var tom, men avtrycket av en mindre kropp låg fortfarande färskt i jorden. Försiktigt vädrade hon i luften efter sin syster och doften efter henne hängde fortfarande kvar. Med varsamma, sömndruckna rörelser reste hon på sig och lämnade sovplatsen längs trädstammen bakom sig.
     Ljudet av milt porlande över rundade stenar blev stegvis starkare när hon närmade sig den närmaste och grundaste delen av floden. Över den låga undervegetationen kunde Varya slutligen se vattendraget; det glittrade överväldigande i det kvarhängande solljuset. Strandbanken var tom till hennes besvikelse. Trött gick hon ner i vattnet, som uppfriskande sköljde henne över tassarna innan hon törstigt drack. Med nyfunnen energi skakade hon sömnen ur kroppen, korsade vattnet och försvann in i dunklet på andra sidan. Det viskande doftspåret av Aurora ledde henne vidare tills hon kom över en ny, bekant doft av Laali. Fakargen som pappa Even alltid höll nära. Laali hade en vass tunga med ögon och öron överallt – åtminstone var det så Varya förstått det. En rutten, illvillig känsla bet henne alltid i magslutet vid åsynen av henne med hennes pappa. Det fanns något outsagt emellan dem, det kunde Varya svära på. Trots sitt missnöje gällande fakargen kunde hon inte undvika henne, de bådas liv kretsade kring Even likt malar och ljuskällor.
     Det tog inte länge på det nya spåret förrän ungtiken fann Laali, även hon ensam – Even var nog inte vaken än. Varya försökte inte hålla sin ankomst hemligjord, det visste hon skulle vara lönlöst.
     ”Laali,” kallade hon försiktigt. Skuggorna omkring dem djupnade med sekunderna. Ett smalt, falskt leende drog i hennes läppar. Det fanns ingen anledning att vara otrevlig. Varya påminde sig själv om hur hon blivit uppfostrad med artighet som en viktig faktor.
     ”Har du sett Aurora?” Egentligen ville hon fråga om Even, om hon väntade på honom, vad de pratade om när de tillsammans lämnade Aurora och henne i Itrozo, men hon höll sig.

Laali lade märke till Varya redan innan den förvuxna valpen dök upp bland träden. Självklart var det Varya. Självklart skulle hon inte få vara i fred. Laali hade medvetet dragit sig undan från den plats där hon visste att de andra sov i hopp om att kanske, kanske, slippa hela umgängesbiten och för en liten stund i alla fall kunna låtsas att hon inte var fast här med dem. Men det hade väl varit för mycket att be om. Hon hade funnit en plats invid ett träd med tätare krona än många andra i skogen, som lämnade platsen i dess skugga öppnare och friare från de rosenklädda snåren.
     ”Det är jag det”, svarade Laali entonigt när Varya kallade hennes namn. Hon vände öronen i den andras riktning, men såg inte upp från sitt arbete. Mellan framtassarna hade hon ett stycke flätade kvistar som hon fortsatte med när hon fick möjlighet. Det var en tacksam distraktion från verkligheten. Tystnaden som följde fakargens svar var inte långvarig, men för lång för att vara helt bekväm.
     ”Har du sett Aurora?”
     ”Näpp.” Laali fortsatte sitt arbete under kort tystnad, innan hon själv tog till orda på nytt. ”Hon är väl och leker vid vattnet eller något som vanligt. Grendel vet säkert, fråga honom.” Där låg något syrligt i hennes ton. Inte förrän hon hade fått den senaste tunna grenen att väva sig in på rätt plats såg Laali upp på Varya. I den andras anlete möttes hon av ett stelt streck till leende som formligen skrek falskt. Laalis ögon smalnade skeptiskt av, innan hon suckade och skakade på huvudet. Det var ju nästan synd om stackaren. Hon såg oimponerat tillbaks på Varya igen.
     ”Vad hade du tänkt att det där ska föreställa?” Hon vevade löst med ena framtassen i Varyas riktning.

"Vad hade du tänkt att det där skulle föreställa?" Varya blinkade oförstående innan hon insåg och det oäkta leendet falnade. Det var annorlunda att se ungtiken med ett likgiltigt uttryck i hennes bleka anlete; Varya var entusiastisk, sprallig och med en glittrande iver för livet i hennes klarblå ögon. Men avundsjuka var hennes allra största svaghet.
     "Pfft," avfärdade hon Laali. Den lille fakargen var klipsk, var snabb på svar och en hel del kunskap. Varya hade kunnat förstå och se varför Even höll henne nära, men hon ville inte. Varför dög inte bara hon?
     "Jag trodde du skulle göra någon nytta med dina vackra vingar och ögon av guld." Det var olikt henne att vara spydig och oartig. Ett flin lika falskt som innan trädde över de rosa läpparna. "Tydligen inte." Orden var överdrivet vänliga och hon tippade lite på huvudet.

Det var tydligt att Varya sökte efter något att anfalla med. Vad som helst som hon kunde använda mot Laali. Men den stackars flickan hade ingen takt och ingen strategi. Hon var för ung och korkad för sånt. Laali vände tillbaks blicken till sitt arbete igen. Det var med höjda ögonbryn hon fortsatte jobba. Hon hade ingen anledning att förklara sin egen existens inför en snorvalp. Trots det så tyckte Laali verkligen inte om Varyas sätt att beskriva hennes vingar och ögon. En inre röst sade att om Varya bara gavs chansen så skulle hon gärna ta dem från henne.
     Sjuk i huvudet, var vad hon var. Det äcklade Laali.
     ”Om du vill bråka med någon så gå och gör det någon annan stans. Jag tror minsann Jodano skulle tycka det var kul att slänga käft en stund. Han gör inget annat. Eller den där andra svarta. Nilo?” Laali studerade Varya ur ögonvrån. ”Ni har nog era söta små huvuden ungefär lika långt uppstoppade i eran lilla fantasivärld.”

Den uppenbart falska exteriören försvann genast. Varya ville gråta. De himmelsblå ögonen blev blanka och tårar var nära till hands.
     "Jag är inte som henne!" Rösten var skör och gäll - fortfarande bara en valps stämma. Varya hatade Nilo, hatade Laali. De var alla bara här för att försöka ta Even ifrån henne. "Varför kan du inte bara ta ditt söta fejs och flyga härifrån?" Det fanns ingenting hon önskade mer, eller jo, att slita vingarna av henne och tvinga henne hoppa från en klippa. "Ingen vill ha dig här ändå!" Varya visste att det var en lögn. Pappa ville det. Men det gjorde så ont i henne att hon intalade sig att det inte var så. Det var Laali som ville stanna med Even. Det var lättare att tänka så. De vita öronen låg tryckta emot hennes hjässa och de skära läpparna ryckte i avsmak och frustration. Varya såg på henne där hon låg, vacker med sina stora vingar och glansiga fjädrar. Avundsjukan lade sig likt ett tjockt, mörkt moln runt hennes hjärta.

Varyas charad sprack omedelbart. Laali kunde inte hålla tillbaks det roade, hårda skrattet som lämnade henne. Åh, ironin i det hela.
     ”Tror mig, sötnos, jag vill vara här lika lite som du vill att jag är det.” Det var med ett snett leende som Laali slutligen såg upp på Varya igen. Hennes blick mötte Varyas tårblanka ögon. Hon fortsatte med en ljus, tillgjorda stämma, som om hon talade till en liten valp. ”Men jag har tyvärr inte så mycket att säga till om det.” Laali gav ifrån sig ett nytt, kort, humorlöst skratt. Hon längtade efter den dag hon kunde lämna de här galningarna igen och vara säker på att hon inte skulle behöva se sig om över axeln varje natt.

Laali skrattade åt henne, hur vågade hon?! Varya kunde inte hålla tillbaka de ilskna tårarna som trängde fram och hon gnisslade hårt tänderna. Det enda som höll henne tillbaka från att agera på hennes ruttna avundsjuka och ilska var han, Even.
Varya skyndade att vända bort huvudet så fort hon kom på sig själv med att gråta – Laali fick inte veta att hon lyckats såra henne. Hon höll tillbaka ett illa dolt snyftande.
     ”Äsch,” rösten var spröd när hon försökte hämma sin frustration. ”Jag ska inte störa mer.” Det gick inte ens att hålla uppe fasaden av spelad vänlighet. Varya ville egentligen säga till henne allt hon drömde om att göra med henne om nätterna, om hennes vackra vingar och blanka fjädrar. Men hon var rädd att om hon talade om sina drömmar högt skulle de inte slå in. Unghonan kastade ett snabbt ögonkast på fakargen igen innan hon vände om. Den förbannade sluga, silvertungade fjäderfän, må hon ruttna inifrån ut.

Laali följde Varya med blicken tills ungtiken försvunnit bland träden. Det var först när hon var säker på att Varya verkligen hade lämnat platsen som hon såg tillbaks på sitt arbete igen. Hon släppte ut ett tungt, skälvande andetag. Hennes tassar skakade lätt när hon försökte slappna av. Ett stelt leende spände över hennes ansikte, drog i hennes mungipor så att musklerna gjorde ont. Hon skrattade igen, den här gången tyst, inte mycket mer än en samling obehärskade andetag. Hon kunde inte stoppa skakningarna.
     Galningar. De är vansinniga allihop. Varya må vara ung, naiv och taktlös, men Laali var inte dum. Hon bad, innerligt, till alla gudar som kunde tänkas lyssna, om att hon skulle få vara långt borta den dag då Varyas bräckliga hämningar föll.

[Avslutat]