[Pax till Assar! Utspelar sig någon gång efter de funnit Srao men innan Digne.]

Han hade nog snäst lite väl hårt. Valpen såg närmast miserabel ut och dess mor vallade den skyndsamt nerför vägen, bort från honom. 
Hans första tanke hade varit att han hade varit för mjuk. Valpen hade sprungit rätt in i honom, och oberedd som han varit hade han ryggat tillbaka så hårt att ett handelsståndet intill fått betala med sin stabilitet. Dimman hade sänkt sig över hans sinne och det kvävande trycket hade berövat honom på allt vett. I de två ögonblick som existerat utanför hans kontroll kunde vad som helst ha skett. Vad som helst. Han var en giftvarg med skuggkrafter, tränad för krig, mord och smärta. 
Tur nog hade absolut inget hänt. Inget.
Sedan, när hjärtat brusat i öronen och luften förvandlats till bly, hade han svurit vid alla de gudar han kunnat nämna och sedan fortsatt med att förbanna valpen. "Vid Morikos vita älg, är du både blind och dum?"
Som ett eko från svunna tider, ord som en gång riktats mot honom smidda till ett vapen och riktat mot en annan oskyldig själ. 
Skammen kom först efteråt, när valpen och dess moder försvunnit, och de andra runt omkring återgått till sina rutiner. Han behövde sluta med detta. Dessa episoder som kom smygande och uppenbarade sig när han inte var beredd på dem. De var starkare när han inte sovit, fler när han inte hade något att göra. 
Fler sedan WamiNaceSrao. 
Benen darrade när han begav sig mot Kärnan. Han behövde göra något. Distrahera sig på något sätt. Vad som helst, bara inte detta töcken som sänkte sina vida vingar runt hans sinne. 
Det fanns en samlingspunkt inte långt från Kärnans ingång, där vargar ibland gick om de behövde hjälp. Han kunde gå dit, se om det fanns något att göra där.

Hon var som i ett töcken, ingenting kändes verkligt. Hela vardagen var främmande, alla rutiner med flocken, alla ansikten. Inget utav det var detsamma utan hennes mamma. Utan Nace. Det var så omöjligt att ta in, en typ av ondska och grymhet hon aldrig tidigare utsatts för i sitt liv. Men sedan hon gått med i flocken hade det skett gång på gång, det fick henne i sina svagaste stunder nästan att tvivla på sitt val. Speciellt är Ronia var så hård och allvarlig, spänd.
Rent logiskt kunde hon förstå varför en flockledare behövde vara så, och hon förstod också att Ronia sörjde hon med. Men likväl gjorde det ont, likväl tog det djupt varje gång hon fick en tillsägning. Till och med uppmaningar fick en negativ klang i hennes öron. Hon var helt enkelt fylld med depression och ångest.
Att inte ha sin mamma vid sin sida då hon gjorde sina uppgifter, att inte kunna prata om sina dagar med henne, det gjorde allting tyngre. Lika så att inte få ha pauser på stranden med Nace. När solen gick ner bakom träden och hon och ninjavargen tillsammans Kian eller kanske Mercedes staplade små torn av rundade stenar. Varje kväll som passerade utan att Nace kunde bjuda med henne på en meditativ byggstund tärde på henne. Och det skulle vara varje kväll till den dag hon själv dog.
Hon suckade och såg upp då Chayan anslöt sig till hennes tidigare ensamma gestalt vid samlingspunkten.
"Hur kan dä vara meningen att döden ska va en naturlig del av livet?"
Frågade hon sig själv högt. Men egentligen visste hon väl svaret. Döden var naturlig, det var sättet som deras vänner på senaste tiden dött som var onaturligt. Det var själva dödandet, inte döden i sig, som var det som skavde. Varken Moriko eller Chaibos hade avsett för Sraoshas eller Nace liv att sluta såhär tidigt, på det här sättet. Det var en ondskefull, utomstående krafts fel och denna kraft hade besudlat det naturliga. Skapat en reva i hela hennes värld.

Det brusade i öronen. Det var allt han kunde koncentrera sig på, och ett par ögonblick senare behövde han fundera på om han hade gått rätt, nästan som om tid passerat honom förbi obemärkt.
Samlingspunkten hade uppenbarat sig längre fram, Assars distinkta gestalt i direkt anslutning. 
Distraktion, skrek hans inre. Vad som helst för att hålla sig sysselsatt. 
"Hur kan dä vara meningen att döden ska va en naturlig del av livet?" 
Som svar slog hjärtat i hans trasiga bröstkorg. Wami, Nace, Srao. Svansen slog irriterat, luften tjock i halsen. 
Vad i hela friden skulle han svara på det? Fanns det något i hans blick som hintade att han hade svar? Att han bar med sig visdom och rättvisa formulerat som ord, redo att ges när som helst?
Nej. Men döden kände han; det var en följeslagare.
"Skyll på vad du vill." sade han, slog sig ner bredvid. "Gudarna. Lykoris. Mig." det spelade ingen roll, inte när det kom till kärnan av allt. "Allt händer av en anledning, även död och elände."
Se där, även han kunde låta klok. Hade nog kostat alla klokhetspoäng han samlat sedan födseln, men de var väl spenderade. 
Allt för att hålla bruset och sorlet på avstånd.

Något misstroget synade hon sin general. Varför skulle hon skylla på honom, och vad kunde det finns för mening med det här? Han såg sliten ut, märkbart trött. Stress och paranoia hade slagit hårt emot alla i flocken, och än var det inte över. Egentligen var det helt otroligt att de fortsatte kämpa på, skötte om staden, tog emot alla med värme och trygghet.
"Du behöver sova Chayan."
Svarade hon honom kort.
"Ja å Kasai kan täcka upp förej, två pers måste ju va typ nästan lika kompetenta som dej."
Hon gav honom en lika delar humoristisk som menande blick. Generalens temperament blev allt hetsigare desto tröttare han var, det hade hon lärt sig vid det här laget. Och på senare tid var det mer än en gång som han svurit åt och förbannat vargar över mindre misstag. Hon förstod honom, hon kunde inte heller sova, och blev inte piggare av att göra det heller. Men faktum var att hon aldrig ens sett Chayan försöka, trodde inte hon sett honom borta vid lyorna på evigheter. Den plötsliga omtanken för giftvargen trängde undan sorgen för ett ögonblick.

Han undrade nästan vad Assar såg när hon tittade på honom, för sättet hon sade det på fick tankarna att stanna upp. 
Han måste se ut som ett vrak. Annars hade hon nog inte varit så direkt med honom. Få var; Wami hade varit det. En gång när han ännu varit ny i Trinity lagt sig över honom för att tvinga honom att ligga still. Hon hade nynnat på något, pratat lågt tills...
Wami. 
Wami, Nace, Srao. 
Han hade inte tid att sova. Fanns alltid något han kunde göra.
Som svar fnös han ljudligt, och blicken var det närmsta skeptisk. "Det kan ni säkert" förmodligen kunde Assar göra ett bättre jobb själv än vad Chayan kunde en bra dag. Beroende på uppgift; han hade verkligen inget tålamod till övers för främlingar och alla deras menlösa frågor. 
Svansen slog. Lemmarna kändes paradoxalt tunga och frånkopplade på samma gång. Som om tröttheten som bodde i hans ben flyttat in likt en objuden gäst istället för att ha kommit från honom själv. 
"Men det betyder inte att ni ska behöva göra mitt jobb också."

Assar hade alltid varit rättfram, på gränsen till okänslig och det hade inte förändrats bara för att hon börjat ta sitt uppdrag som väktare på större allvar. Hon gav den mörka hanen en tveksam blick.
"Ja tror int dä är ditt jobb å vakta både hela solens och månens cykler varje da"
Hennes röst var något torr. Hon uppskattade inte riktigt hur generalen svansade runt ämnet, hade haft ett allt större problem med det den senaste tiden. Alla var så försiktiga runt henne sedan Srao dött, och det var till en början skönt men blev med tiden frustrerande. Chayan tycktes röra sig så runt alla, alltid, och tidigare hade hon kunnat acceptera att det var sådan han var men nu var hennes kvot av hanterande med sidenhandskar väl överstigen.
"Ja ä också rädd, å kan int sova... Varje natt drömmer ja att hon ä här, å så vakna ja te att verkligheten ä den värsta mardrömmen."
Fortsatte hon hest.
"Förutom dom nätter ja drömmer att ja va där, å jag hade chans å hjälpa men int kunde.... Ja har int ens träffa nån Lykoris, dom ä bah mörka skuggor å glödande ögon. Som demoner."
Med ett otroligt bistert uttryck stirrade hon ut i luften framför sig på just ingenting alls.

Inte hans jobb? Inte hans jobb? Det smakade beskt på tungan att bara fundera på tanken. Så mycket att göra, så mycket att återställa. Rätta till. Fixa. Än sen att priset för ett fullföljt mål var vila och sinnesfrid. Det skulle alltid var hans jobb.
Han sköt Assar en närmast giftig blick, avsmalnade gröna springor som tydligt avslöjade precis vad han tyckte om det hela.
"Ja ä också rädd, å kan int sova... Varje natt drömmer ja att hon ä här, å så vakna ja te att verkligheten ä den värsta mardrömmen." 
Luften, redan tjock i strupen, blev till bly. Förbannade lungor som inte ville fungera ordentligt. Han kunde förstå vad hon menade så väl. Att ryckas upp från ett irrationellt dunkel med hjärtat mer likt än hektisk trumrytm än hjärtslag i halsgropen, kroppen redo att fly från vad än det må vara, bara för att inse att det bara hade börjat. Att det aldrig skulle kunna gå att fly från det. 
Han harklade sig, vände bort blicken utan att svara.  
"Förutom dom nätter ja drömmer att ja va där, å jag hade chans å hjälpa men int kunde....
 Ja har int ens träffa nån L̀y̷͖̣̼̮k͇̖̭̯̕o͍͝r͙͇͇̹̞̞i̱̱̭̥̪s̜̭͠,̼͉̺̞̦ , dom ä bah m͞ör͞k̷a ́ș͂ͬ͒͂̋ͅk̲̯̞͌̊̊͛u̴̱̥̻̟ͬ͗̍ͧ̄̚g̙̤͖͉̹̫ͅg̠̖̈́̅͘o̬̥͉͚̠ͪ̋r̷̜̰̋̌͐ å g̀l͠ö̶d̷and͜e҉ ögon. S͚͉o̸̙̝̫̪̗͎͚͡m̰̝̦̱͎͘̕ ̨̗̣͖̣̯̙̮͟d̶̗̮̳̞͓e̼̟̳̜͍̪̪̦̯m̴̜͍͇̹̠͚̤ǫ̵͍̗ǹ̶̘̠̮̤e̶҉̵̞̙͓͈ŕ̵͚̭̥̲̟̰̟̺̪͢."
Nej. Nej. 
Bruset steg i öronen. Ett sorl som tusen röster och pressande tystnad på samma gång. I sinnet grep han efter orden, efter Assars röst. Markkylan under trampdynorna. Lukten av kryddor och vargar i bakgrunden. Ankare i en storm som hotade att kasta honom långt bortom räddning. 
Yanamore är säkert. Andas in, andas ut. Andas in. Andas ut. 
Maktlösheten kändes så fruktansvärt bekant, på ett sätt som mer var blixtrande minnen och inte bara förståelse för någon annans upplevelser. 
Som demoner. 
Det var något flisat i hans blick när han manade sig upp på alla fyra. När hade han satt sig ner? Vassa kanter av något trasigt som aldrig läkt rätt.
Minnen trängde sig på, mörka skuggor i hans sinne. Starkare, högre, närmare än vad han var bekväm med.
Andas. 
Kraftansträngning att pressa det undan var närmast förlamande tung. Att tvinga sig tillbaka till verkligheten när skuggorna kallade med glopord och maniska skratt. 
Moriko, ge mig styrka.
Han behövde avstyra ämnet innan det skulle bli ett problem på riktigt, det var den enda klara tanken som ekade bland bruset. Vända på det. Vända på det.
"Skärp dig." käken var sammanpressad, ögonen tomma på allt vad värme hette. I det ögonblicket fanns det bara vassa kanter och ingen nåd. Slå tillbaka innan det kan skada dig, ekade instinkten i bakhuvudet. Avsluta innan det hinner börja. "Gör ditt jobb." ett ansträngt andetag. "Hitta något att skylla på, vad som helst. Använd det."
Han kunde inte vara kvar. Inte när skuggorna allt hotande omgav mer och mer av tankarna, ekon och brus och blixtar, luft av bly och vatten, allt ett evigt brus som steg och steg och steg tills det var det enda han kunde höra. 
Han väntade inte på svar. Den distraktion han kommit för hade inte bara uteblivit, den hade bara gjort saken värre. Fanns ingen mening att stanna.
Hastigt vände han sig om mot det håll Kärnan låg och begav sig mot ingången, ryggen obevakad. 
Kanske borde han följa sitt egna råd. Hitta något, någon, att skylla på. Det var inte svårt. Chayan visste precis vem som bar skulden för varje brustna, skavande hjärtslag. 
Wami. Wami.
Ändå fortsatte det slå.

[Drama for the sake of drama always fun!]

Förändringen hos hanen var tydlig, hennes ord verkade ha träffat något oväntat. Han såg uppriktigt skakad ut men orden som lämnade honom var hårda och i nästa sekund lämnade han henne.
En rynka bildades i hennes panna och hon fnös, högt, och reste sig upp med ilskna rörelser. Stegade efter sin general, ansiktet blossade rött av ilska under pälsen.
"Ja' gö mitt jobb"
Sa hon med hård stämma då hon kom upp jämsides med honom, klarade inte av att släppa det, kunde inte bara låta honom stega iväg. Det här var antagligen just en sån sak som Ronia kallat omogen, som hon kanske skulle få skit för senare, men Assar orkade inte bry sig. Det var en sån djup kränkning, att generalen själv antydde att hon inte skötte sig när hon använda all kraft hon hade till att vända tragedi till något bra. Hon vaktade staden och reviret, hon hjälpte alla hon kunde, hon stöttade och sökte stöd inom flocken.
Och så när hon bara försökte vara trevlig, när hon bara försökte relatera till gubbjäveln, så kunde han inte komma här och förolämpa henne. Det var inte okej, oavsett hans position i flocken. Hon hade sett honom köra med Kian tidigare och tänkt att han var sådan men det fanns faktiskt en gräns, Chayan tycktes inte längre stå för det som Sraosha talat så varmt om. Vad trodde han att detta tillförde till IsilAnar?
"För Aurinkos fula skäggs skull om dä nån av oss som int gö sitt förbannade jobb äre väl du."
Fortsatte hon, påmanad av ilskan.
"Snäser åt medlemmar å besökare, flippar för ingeting."
Åter en uppretad fnysning. Hon brydde sig inte om blickarna som söktes sig till dem då de stormade iväg mot kärnan.
"Chayan du får skärpa dej, ja försökte ju ba prata märej, du kan ju int bli arg på MEJ"
Precis då de nått innanför muren tog hon några snabba språng och blockerade hans väg.
"Troru dä va lätt å säga fö mej ellä? Vid Chaibos, våga be om hjälp nån gång å sluta va sur på fel folk"
Hennes himmelsblå blick var hård och genomborrade honom, vägrade låta hans undvikande ögon bryta ögonkontakten.

Han märkte inte att Assar hade följt efter förens hon stod i hans väg. Hon tycktes tala, referera till något han inte hört. Ett samtal vars delar enbart vagt trängt igenom sorlet. Hade inte lyckats överrösta bruset som skrek i hans öron. Enstaka ord, kanske, men inget var mer prevalent än att hon stod i vägen. Blockerade. Var ett hinder mellan honom och trädets topp. 
Någonstans inne i huvudet visste han att han behövde komma bort. Att han inte var säker att vara runt. För instabil. Även om han visste att det var Assar som stod framför honom, så var kroppen spänd som om det var någon helt annan. Någon som inte hade eld och guld i pälsen eller horn eller arga himmelsblå ögon.
Han behövde komma bort. För deras skull.
"Ur. Vägen." grymtade han, eller kanske gnydde, försökte pressa sig för och mot den stora eken i torgets mitt. Angelägenheten blossade i blodet. Behovet så starkt att benen darrade. Moriko, skulle han ens att klara av klättringen när det knappt fanns utrymme för tanke eller luft? "Snälla."
Patetiska varelse. Så värdelös att han inte ens kunde avsluta ett samtal som en normal person. 
Inte undra på att alla omkring honom försvann.


[ :hands-l: ]

Ilskan som kokat upp inom henne försvagade något då hon hörde sin generals gnyende röst. Bedjande. Hon synade honom men en plötslig förvåning i sitt minspel men stod fortfarande tydligt i hans väg. Det störde henne att han inte bara kunde prata med henne, och hon kände sig orättvist attackerad och kränkt. Samtidigt väckte han ett medlidande, och hon påmindes om att alla var olika och att Chayan antagligen hade sina orsaker till sitt beteende. Något vred sig inom henne och hon visste inte riktigt hur hon skulle hantera situationen. Skulle hon bara kliva åt sidan och låta honom fly eller skulle hon tvinga honom stå för sina ord trotts att han i stunden verkade panikslagen. Ytterligare några sekunder passerad då hon var helt intrasslad i sina tankar men sedan brast det tårar började rinna längs hennes kinder. Den korta svansen sänktes och öronen lutades slokande ut från huvudet.
"Ja' vill int bråka, ja' bah saknar dom."
Fick hon ur sig samtidigt som hon slöt det sista avståndet mellan sig och generalen och försökte sig på att ge honom en stor, tröstande kram. Lika mycket för hans skull som för sin egen.

Den lilla luft som funnits i honom tog slut. Spänningen som hållit honom stående, upprätt, brast. 
"Ja' vill int bråka, ja' bah saknar dom."
Det fanns inget motstånd i honom när Assars omfamning tillintetgjorde all tanke och allt dånande brus. Det enda som fanns var värmen och trycket. Inte för att det var lugnande på något sätt, Chayan kände fortfarande hjärtat rusa i en bröstkorg så trång att den knappt tillät hans lungor att expandera. Men.. det var något.. något han kunde koncentrera sig på. Något som närmast drog honom tillbaka till verkligheten, till nuet. 
Det är okej, ville han säga. Jag saknar dem med. Aldrig mer hade han önskat fler i flocken var tankeläsare. Orden förblev fastlåsta i strupen. WamiNaceSrao. 
"Det.." började han säga, men orden fastnade. Moriko, att det skulle vara så svårt. "Det är okej." rösten var viskande låg, nästan begravd i Assars päls.

Hon visste inte när hon börjat gråta, om det var av den tidigare ilskan som tårarna frammanats eller om det var kramen som fått det att brista. Men nu grät hon, snyftade ynkligt och försökte kväva hulkningarna. Chayan var spänd i hennes grepp men gjorde inga försök att dra sig undan. Kväda ord lämnade honom och hon snörvlade till.
"Nä... nä dä inte okej... Men dä kommer blir dä. Vi har varann"
Stammade hon fram och kramade om hanen hårdare.


[Avslutat]