Det kändes som om han hade varit borta i evigheter, och kanske hade han varit det. Oron för partnern var enorm, men han vägrade komma hem tomhänt. Vägrade att smärtan han gett honom skulle varit förgäves. Det var förvånansvärt få som ville tala med honom om religion, än mindre deras egen syn på gudarna. Några hade skrattat åt honom för att han frågade och hoppet sinade allt mer. Det var bara den tanken på att han ska ha sårat Ökker för ingenting som fick honom att fortsätta. Han saknade honom så mycket att det gjorde ont.
 Men tillskillnad ifrån Civitas, och de vaga återberättningarna om månguden som uppenbarat sig vid raseringen av templet, så talades det här om Ronia som mött Aurinko. Även om detta bara handlade om en varg som påstod sig ha sett guden, tillskillnad ifrån de hundratals som varit i templet, så verkade den lika trolig. Ifrån de vittnesmål av flockmedlemmar och andra invånare som svor på en faktiskt fysisk förändring hos ledarinnan.
 "Jag hoppas verkligen att jag inte stör" hans röst var ursäktande, han förstod att hon hade bättre saker för sig än att svara på lösa frågor, men hon hade försäkrat honom att han kunde få låna lite av hennes tid. Han hoppades att hon inte ändrade sig när han fick höra vad han tänkt fråga om. Kanske hade hon mest gått med på det för att han var Qu och hur allmänt trött och förskräcklig han såg ut. Sömn hittade honom inte lätt nu förtiden, och han behövde nog ett bad eller två, vandringen hade varit lång.

"Isil Anar välkomnar alltid en varg från Qu", sade hon, och viftade bort hans ursäkt. Det fanns ingen anledning för sådant. Kunde hon stå Qu till tjänst så gjorde hon gärna det – dessutom undrade hon vad som fört honom hit. Han såg trött ut, och det gjorde henne än mer angelägen att ta reda på vad det gällde. I vanliga fall var besöken från den allierade flocken mer eller mindre regelbundna, men ibland hände det att de dök upp spontant. Då brukade det gälla någonting utöver det vanliga. Om inte annat hade hon lärt sig det efter att Achilles dökt upp och berättat att den nedbrunna skogen blivit övervuxen av svamp.
  Ronia nickade åt honom att följa efter. Hon anade att han tänkte stanna åtminstone över natten, och gjorde han det skulle hon försöka bereda plats i Yanamores mer avskilda kvarter, de som var exklusiva för särskilda besökare. För tillfället stod de tommare än vanligt, och de skulle nog må bra av att få lite liv i eldstäderna igen.
   "Vad gäller det?"

Han log tacksamt åt henne när hon viftade bort hans ursäkter, och följde henne utan frågor då hon ledde vägen. Sirocco hade aldriv faktiskt varit i Yanamore förut, men konceptet av staden var i all fall inte nytt efet skuggfall och all den tid han spenderat i Civitas, förhoppningsvis skulle detta visa sig vara mer fruktsamt. Alliansen med flocken kanske skulle göra folk mer villiga att arbeta med honom.
 "Det är ett personligt ärende" började han då Ronia frågade. Trots att han partat med hundratals om ämnet så kändes ändå svårt fortfarande, speciellt då Ronia hade kopplingar till Qu. Ingen ur flocken visste om Siroccos personliga uppdrag, även om han passade på med flockkontakten och andra ärenden som hade med flocken att göra.
 "Det är något jag vill åstakomma, men behöver vägledning" började han vagt och såg forskande på henne efter reaktion.
 "Jag har fått höra om ditt möte med Aurinko" det skulle vara en bra början. Väga hennes reaktion för snaningen i berättelsen. Kanske hade tillräckligt många frågat att hon helt tröttnat på att svara. Sirocco hoppades ändå att hon skulle låta honom hållas för stunden.

Ronia stannade inte upp, men sneglade bak mot Sirocco.
   "Rykten färdas snabbt", konstaterade hon torrt, och lämnade saken där för tillfället. Hon hade inte väntat sig att han inte var där å Qus vägnar, särskilt inte då hon aldrig träffat den här hanen förut. Hon hade troligtvis inte känt igen honom om det inte vore för att han presenterat sig vid namn. Hon var i alla fall medveten om vad Sleazoids valpar hette, och det här var en av dem. Hon kunde definitivt utläsa flera av ledarens drag i hanen.
   Under tiden Ronia ledde Sirocco ut i en av korridorerna som skiljde marknaden från Vandrarbyn, därifrån de först kommit. Hennes röst ekade svagt mellan stenväggarna när hon tog till orda igen.
   "Då antar jag att ditt ärende gäller gudarna?"

Han kunde inte riktigt avgöra om det var missnöje han kunde förnimma i hennes röst när hon fick höra hans fråga. Snabbt visste han inte. Om det han fått höra var sant hade detta skett runt samma tid som vargen som fått vingar, enligt sägnen. Det var ett tag sen.
 "Folk gillar att prata" konstaterade han lätt, det var osäkert om han ansåg att detta var positivt eller negativt. Det hade hjälpt honom hit, och det verkade just nu vara hans bästa chans att hitta något han kunde använda.
 "Kort sagt, ja" det var lite mer komplicerat, av det lilla han fått reda på. Men kanske kunde hon, som mött en av dem, klargöra något?
 "Det är ett ganska specifikt, kanske ouppnåeligt mål" åter smög tröttheten i hans röst. Han ville hoppas. Ville ge Ökker allt han önskade, men sanningen var att det mest troligt skulle vara omöjligt. Hur ont tanken än gjorde.

Ronia ledde honom vidare genom korridoren och ut i en mindre trädgård, som även den låg relativt öde. Den svartvite fortsatte, men det var tydligt att han verkade ha svårt att få ut det. Undrade hon vad det rörde sig om innan gjorde hon det definitivt nu.
   "Du talar i gåtor, Sirocco." Hon granskade honom misstänksamt ur ögonvrån. Det var tydligt att vad det än var han kommit för inte var någon liten sak, annars hade han presenterat ärendet redan. Vad det än var han ville åt kunde hon inte göra något åt saken utan att veta vad det var han ville. 
   "Rätar du ut tungan först kanske jag kan svara sen."

Hur långt de skulle gå men frågade inte. Det gav honom tid att tänka hur han skulle formulera sig. Att hon kommenterade på hans kryptiska uttalande var inte direkt något som förvånade honom. Han kunde inte annat än att le ursäktande emot henne. Misstänksamheten i hennes blick var för honom nästan som en gammal vän, han kände igen den väl i sig själv.
 Han nickade till hennes uppmaning men svarade inte direkt. Behövde fortfarande tid till att formulera sig, på ett sätt som inte bara lät som en galen vargs dröm, men det kanske det var? Han stannade när hon gjorde det.
 "Om du slår dig ned ska jag försöka räta ut det åt dig" började han och nickade på en plats bredvid elden hon lett honom till, och slog sig själv ned intill den.
 "Jag lämnade reviret för att leta reda på vargar som kunde ge mig information om gudarna" började han lätt
 "Mer specifikt gåvor och svar på böner" han såg menande på henne. Om ryktena stämde hade Aurinko själv gjort henne till en infero, renat hennes blandade blod.
 "Det är nämligen så att jag och min partner gärna vill starta familj" det var tydligt att det var svårt att dela med sig av något så privat med henne. Inte ens hans far hade fått veta varför han gett sig ut.
 "Men som två hanar är det inte den lättaste uppgiften. Som du kanske förstått har jag varit borta länge nu, utan att få mycket att gå på. Men med tanke på måntemplet" han pausade kort med ett ledsamt leende innan han fortsatte.
 "På vad de såg, så tändes ett hopp i hans ögon, och hur skulle jag någonsin kunna neka honom det? Jag började i Civitas, dit de flesta månvargarna begett sig, men fick inte mycket, annat än historian om en varg som fått vingar, och Dig" Han såg på henne, visste inte vad han förväntade sig att hon kunde ge honom för svar. Men hon hade trots allt träffat en av Dem. Det var den bästa ledtråd han haft sen an började.

"Och nu vill du be gudarna om en kull valpar", sade hon som ett avslut till det han sagt. Hon hade suttit tyst och lyssnat medan han förklarade vad det rörde sig om. Två hanar som ville ha en kull tillsammans, men att de inte var möjligt av de mest simpla av skäl, men som fått hoppet åter när de hört om gudarnas närvaro och hur de fått under att ske. Hon blev tyst ytterligare en stund innan hon tog till orda.
   "Jag vet inte varför gudarna gör vad de gör." Hon betraktade honom från andra sidan elden, vars ljus dansade över hennes mörka päls. Det var ingen lätt fråga att besvara ens för någon som stått inför en av dem, men hon skulle försöka. "Men jag vet att de gör allt av en anledning. Det finns inget hos dem som inte vittnar om en stark vilja. Historierna pekar på samma sak." Deras influens över landet var utpräglad genom historien, mer än hon någonsin trott när hon först hört om dem som valp. "Men de säger något annat också." Blicken växte sig mer intensiv. "Det är inte gudarna som drivit händelserna framåt. Det är vi vargar som stått för allt som händer här. Vi styr över våra egna liv, och ansvarar för våra egna handlingar. Deras gåvor har mer med vargars val att göra än vad de ber om." Hon hoppades att han förstod hur hon menade. Hon kunde inte ge honom några raka svar. Två hanar skulle aldrig kunna få valpar. Hon hade aldrig hört om något liknande, och hon tvivlade på att någon annan gjort det heller. Men det betydde inte att de inte kunde ta på sig en föräldraroll ändå, att de inte hade något att ge. 
  "Jag tror inte att ert hopp finns hos gudarna, men jag tänker inte hindra dig från att försöka, om det är vad du vill. Men få saker är utan konsekvenser. För att få någonting är det inte ofta du inte behöver offra något i gengäld." Hon höjde något på ett ögonbryn. "Tänk på saken."

Hon fick det att låta så trivialt, på något vis. Två hanar som helt enkelt skulle fråga om de fick en kull valpar. Som om Rocco inte gladeligen skulle ge allt han var, kunde bli och varit för få Ökkers önskan uppfylld. Som om han inte skulle slåss till sitt sista andetag för att göra det möjligt. Som om ett enstaka Nej skulle stoppa honom. Trots allt så nickade han bara bekräftande, för det var trots allt det som var kontentan.
 Så som hon lyssnat på honom utan att avbryta lyssnade han på henne. Om han hade hoppats på ett mirakel, ett svar som, efter all den här tiden, bara kunde sätta honom på rätt kurs så var hennes början inte annat än en besvikelse. Hon visste inte varför. Hon hade stått inför en Gud, en av Dem, men visste inte hur eller varför. Hans panna rynkades lätt men han sade fortfarande inget medan hon talade. Förstod undermeningen med vad hon sa. Visst kunde de bli föräldrar, men inte biologiskt. Självklart hade de tänkt den tanken, och de hade fortfarande det alternativet. Men vad var den tanken emot den där det fanns små liv som för evigt skulle binda dem samman? En lika del av Ökker som han själv. Perfekta små varelser som de tillsammans skapat.
 "Du tror inte vårt hopp ligger hos gudarna?" rösten var lätt anklagande och han såg skeptiskt på henne, på eldens färger som dansade över hennes päls. Hur hade hon fått den? Renats? Varför? Trodde hon att Gudarna bara sett henne och bestämt att lägga sig i hennes dödliga liv, helt utan anledning?
 "Vad hände när du träffade Honom?" ansiktet hade slätats ut och han såg på henne med ett nytt intresse. Var hennes möte ett svar på en fråga? En bön? Eller var hon bara rätt varg på rätt plats?

Ett släng av irritation drog över ansiktet. Han var bitter, hon kunde känna det på sig. Bitter över något som aldrig skulle hända, och det färgade tonfallet anklagande. Hon drog ett långsamt, samlande andetag när han riktade samtalet mot hennes egen upplevelse. Om än hon förstod hans frustration så verkade han inte alls ha lyssnat till vad hon sagt. Det fanns ingenting som hindrade att han bad om en valpkull - gudarna vet att Sirocco inte skulle vara den första att göra det - men hon satt inte på fler svar än han gjorde, och skulle aldrig kunna instruera honom i hur han skulle lyckas.
  "Han kom till mig självmant. Jag bad inte om det. Faktum är att jag inte tänkte mycket om gudarna innan jag mötte Honom, ändå valde han mig." Hon fortsatte studera honom med ett påtvingat lugn. Hon var egentligen inte bekväm att diskutera den dagen med vem som helst. Det hade satt djupa spår i henne, vare sig hon ville eller inte, och många delar av det hade på sätt och vis varit traumatiska. Hon kunde fortfarande förnimma de panikslagna, rusande hjärtslagen när blicken först fastnat på hennes tassar. Hur svag hon varit efteråt. Hon hade nästan fått sätta livet till av en och samma anledning, och hon hade långa, utläkta revor över ansiktet till minne av det hela. "Och när han gjorde det var det med ett meddelande, men till ett pris. Jag fick offra mycket för att ta emot det, lika mycket jag offrat för att bygga det här riket från grunden." Hon suckade, och upprepade sig. "Jag säger inte att gudarna inte lyssnar till de som talar. För all del, be dem om ett mirakel. Jag kommer inte att stoppa dig. Jag säger endast att det är en enorm förfrågan, en omöjlig sådan, och hör de dig kanske svaret inte ekar så väl som du önskar."

Han ville verkligen inte bränna sina broar här och irritera henne, men kunde hon inte höra själv hur det lät? Hur Naivt och otroligt ignorant det var av henne att så lättvindigt se sig själv som utvald?
 "Och Du inser inte hur det låter?" frågade han ändå. Han tvivlade starkt på att en av Dem utan anledning eller prompt skulle ta tid till att besöka en dödlig som inte ens ägnade Dem en tanke och välsigna den utan anledning eller tanke bakom det. Att hon inte verkade ifrågasätta det mer var ganska naivt, kanske till och med narcissistiskt. Vad gjorde henne mer speciell än någon annan i staden så att Aurinko skulle uppmärksamma henne?
 Kanske var det så att hon inte bett eller tänkt på gudarna, men kanske var det också ett svar på någon annans bön? Någon annans fråga?
 "Har du tänkt på att det kanske inte var Dig han svarade?" kanske skulle hon ta illa upp, men kanske skulle det också vara en väckarklocka, det verkade som om hon behövde en.
 Hon kallade hans förfrågan enorm, omöjlig. Det var ord han hört innan, ifrån sig själv så väl som andra.
 "Många skulle kalla det du upplevt omöjligt" kontrade han envist, men lät henne inte svara på påståendet innan han fortsatte.
 "Jag förstår vad du säger, men hade ett simpelt nej kunnat stoppa mig hade jag inte varit här" blicken fästes i hennes gröna när han fortsatte. "Kan de vältra jorden för att hela marken ifrån odöda, rena en varg ända in till dess märg, ge kraft till de som behöver den och Ge vingar till en varg utan dem så tycker jag att förfrågan att välsigna ett par med valpar att kalla deras egna inte är långt ifrån möjligt" Han sade inte emot henne, han visste att enligt alla naturens lagar så var det han bad om en omöjlighet. Men allt det han dragit upp var lika omöjligt det, och gudarna hade bevisat att ingen av naturens lagar innefattade Dem.

Ronia högg aldrig av hans ord, men ju mer han talade, desto mer spänt blev kroppsspråket, och till slut reste hon sig upp. Han vred oupphörligen på allt hon sade, plockade ur enskilda meningar ur sitt sammanhang, och till vissa saker lystrade han inte alls. Det var som att tala med en envis valp, och hon tänkte inte försvara sig inför en. Han fortsatte, radade upp saker gudarna ska ha åstadkommit - åtminstone en av dem saker hon inte ännu hört om, eller visste med säkerhet var sant - men det kvittade. Hon fnös, ett läte som nästan liknade ett skratt.
   "Din bitterhet förblindar dig." Rösten var iskall och svansen spänd bakom henne. "Jag försöker varna dig för vad du ber om. Gudarna får under att hända, ja, men deras närvaro är starkt förknippad med katastrof och lidande. Har det inte slagit er, dig och din partner, att månvargarna inte med säkerhet sett till Duraneir på många livstider innan templet jämnades med marken?" Ronia skulle aldrig se gudarna som ondskefulla, men det var tydligt att de under de kunde stå för inte var så långt ifrån naturens egna vägar som man kunde tro. De kunde göra en varg till en starkare version av sig själv, men för att åstadkomma det behövde hon placeras i en ny kropp. De kunde skapa en helt ny skog, men för att göra det behövde den gamla brinna ner, och otaliga själar offras i flammorna. Det var lika naturligt som naturens egna balans. Det fanns en större bild inblandad som Sirocco inte tycktes förstå. Tänderna skymtade under läpparna, men hon tvingade sig själv att bibehålla samma tonfall, om än något skarpare.
   "Ni ber om liv. Flera stycken. Vad är det som säger att ingen av er måste dö i gengäld? Att de omkring er inte måste dö som flugor för att uppfylla er omöjliga önskan? Och vad är det som säger att Aurinkos uppenbarelse inte triggades av de som dött omkring mig? Det lidande som orsakats min flock? Vad är det som säger att priset för min styrka inte redan var betalt?"

Att var ord han sade eldade på henne var tydligt, det var som om att hennes bitterhet över hans resolut blödde ut i luften mellan dem och gick att ta på. Men han lät sig inte påverkas av hennes ord. Han var inte bitter över hennes svar, bara irriterad över hennes ton. Hur hon var utvald men att deras kamp inte var lika viktig.
 "Vem har sagt att jag inte skulle ge mitt liv tusen gånger om för att ge honom det han vill ha?" Han talade lugnt, hade inte rest sig trots att hon gjort det. Känslorna uppenbarligen mer under kontroll än den eldiga inferon framför honom.
 "Jag ifrågasatte aldrig priset någon betalat. Omständigheterna bakom när De valt att ingripa. Men i alla andra fall jag hört om så har de som blivit påverkade bett till gudarna" blicken låg fortfarande lugnt på henne. Sirocco hade spenderat mycket tid med att efterforska de påstådda händelserna, och allt som folk visste om dem. Men Ronia var den första han mötte, förutom Månvargarna, som faktiskt varit där när det hänt. Men faktum kvarstod vid Måntemplet så hade Månvargarna bett för allt de var värda, Zombiehorden som slukats av marken var i Morikos skog där den huserade flocken bett om hennes uppmärksamhet. Vargen som fått vingar sades ha bett om en utväg som bara luften kunnat ge honom. Den enda vars historia påstods inte innehålla någon bön, eller ens tanke, ämnad till Dem var Ronia, och av allt han fått höra så var det det stod det ut mer än något annat.
 "Du själv påstod att du knappt ägnade dem en tanke, medan alla de andra bad om hjälp" han höjde de vita ögonbrynen, granskade henne för att se om insikten kröp in eller om hon skulle fortsätta vara envis.
 "Som jag sa har jag spenderat mycket av min tid med att undersöka det här. Jag har talat med hundratals vargar om vartenda historia som kan ha det minsta lilla frö av sanning. Jämfört och och klippt och klistrat många fler nätter än vad jag orkar räkna. Varje felfritt minne efter det andra." Hon fick ta det hur hon ville, fick hon kasta sin åsikt över honom så fick han delge sin, så fick hon kasta ut honom sen om hon ville.
 "Som du sa, varje händelse där följer ett enormt lidande och behov, men också massvis med ekande desperata röster och böner, och sen säger du att du helt enkelt var utvald? Utan ett ord eller tanke till gudarna? Är det så svårt att tro att det var någon annans bön eller fråga Han lystrade till?" Till slut reste sig Sirocco ändå, med lugna rörelser men ett besviket uttryck i anletet.
 "Men det är inte det viktiga här" konstaterade han sakligt.
 "Jag kom inte för att ifrågasätta din historia, och det gör jag inte. Jag tror du mötte Honom. Jag tror dig att du inte bad om styrkan du fick. Jag tror dig att du betalat ett pris innan, men jag tvivlar att han kom till dig utan att någon bett om någonting" en djup suck lämnade honom och han skakade sakta på huvudet.
 "Men det är tydligt att du själv inte riktigt har koll på omständigheterna för mötet, om varför Han valde dig, så om du vill att jag går så kan jag göra det. Jag har inget mer att fråga"

Ronia såg stadigt tillbaka i hanens lugna blick. Naiviteten var påtaglig, hans synfält ett dis av hans önskan att uppnå sitt mål. Men till vilket pris. Hans eget liv var något Ronia tagit med i beräkningen, något hon radat upp som en möjlig konsekvens, men det var också det enda han verkade vara inställd på att offra. Skulle han säga samma sak om hans flockbröder och systrar föll för att bana väg åt de själar hans partner så desperat längtade efter?
   "Det är tydligt att du är redo att offra mycket för att uppfylla din partners önskan", sade hon ärligt. Det var beundransvärt, verkligen, men intrycket hon fick av Sirocco den här gången var svårt att ta på allvar. Det var inte tydligt huruvida han egentligen tänkte klart, eller om han kastade sig ut i det okända utan eftertanke. "Och jag upprepar mig igen - ingen kommer hindra dig. Jag vet inte varför Han kom till mig, om det var till svar av mina vänners böner, eller om Han själv lade märke till någonting jag åstadkommit. Och kanske kan De uppfylla era drömmar. Ingen dödlig kan ge svara för vad de kan och inte, men från någon som blivit berörd av Gudarna och fått ta konsekvenserna... Tänk noga över om det finns någonting alls som inte skulle vara värt det."
   Hon ägnade Sirocco en sista blick innan hon vände honom ryggen och började röra sig därifrån. Hon hoppades för hans skull att resultatet av hans handlingar, om det blev något, skulle bli till det bästa, eller att hans sinne skulle klarna innan dess.

Hon verkade lugna sig, om det var för att hon tog till sig av hans ord eller något annat visste han inte, men det spelade inte så stor roll. Han tvekade fortfarande på om hon förstod Siroccos syn på det hela, men det var också att vänta. Vad kunde man egentligen veta om andras motiv utan att läsa deras sinnen? Andras lidande om man inte satt i samma sits. Sanningen var att det var troligt att hon aldrig skulle behöva känna den skulden. Den smärtan av att inte kunna bära liv åt sin partner som så innerligt önskade dem. Hon hade ett val i en sådan fråga, vilket de inte unnades.
 Han nickade bara trött åt henne då hon talade. Det hon sa lät bättre i hans öron nu. Inte ett förnekande eller släng av hybris av att guden valt henne för att han kände för det. Hon lade fortfarande upp möjligheten, men nekade inte att det kunde vara svaret på någon annans bön.
 "Jag kommer prata med honom om allt jag lärt mig, och även om du inte tror det så har jag lyssnat på allt du sagt. I slutändan får vi se vad priset skulle vara. Tack för din tid" Han menade det. Trots att de inte hållit med varandra, och hon verkat lätt motsatt tanken, så värderade han att hon tagit sig tiden att tala med honom och delat med sig av sina åsikter. Det var värdefullt för honom att tala med henne som mött en Gud öga mot öga. Även om hon inte hade svaren han sökte. Det var en flyktig sak att önska, och han skulle fortsätta sitt sökande nästa dag.

Avslutat