Han vandrade alltid i dimman. Den var hans hem, hans trygghet, och med den spred han osäkerhet och vilsenhet. Yrjö älskade de gamla myterna, sagorna om hans folk och hur de spritt skräck och fasa i landet. Spöken. Visst var det bara idioter som föll för sånt dravel?
Yrjö höll sig gärna nära hemmet i Kawazatri. Djungelns fukt och dis hjälpte honom med dimman, närde den. Den täta vegetationen gav honom även mycket skydd, när hans ljusa fäll avslöjade hans närvaro. Efter nattens fall blev dimman extra påtaglig. Den lyste upp av månljuset som trots trädkronorna nådde skogens golv. Yrjö vandrade planlöst, otåligt i natten. Han bar en olustig känsla, och om den var kopplad till främlingen han lagt blicken på visste han inte. Fakargen, brun i pälsen, smälte väl in i omgivningen. Yrjö lät dimman omsluta honom allt medan han närmade sig på mycket, mycket tysta tassar. Han uppenbarade sig enbart delvis för främlingens syn.


[sämst start men här har vi nåt till Blär!]

Blair hade inte varit tillbaka i Kawazatri sedan han gett sig av. Han andades in djungelns doft nostalgiskt, men den fick också hjärtat att knipa till sorgset. Det var länge sedan nu, men ibland gjorde minnena sig ytterligare påminda. Det var bättre nu, för äntligen hade han syfte och mål.
     Dimman hade smugit sig på honom, sakta men säkert. Rullat in, först i knähöjd och sedan högre. Blair hade betraktat den med smala ögon. Visst mindes han dimma från Kawazatri, men den hade varit tunnare och lättare att vifta bort. Den här var onaturligt tung, och fyllde Blair med misstänksamhet och lust. Blicken var skarp och på sin vakt när den svepte runt om honom. Efter en stund fastnade den på något som inte passade in i omgivningen.
     Blair stirrade tillbaka på de omaka ögonen. Främlingens vita päls böljade i takt med dimman, nästan som om de vore ett. De stirrade på varandra, en lång stund. Han hade stannat upp, och det enda som rörde sig var dimman som då och då rörde sig emellan dem. Antingen hade främligen stått där hela tiden, eller så hade han rört sig närmare, mycket tyst. Blair trodde snarare på det senare, för han var rätt säker på att den vite inte stått där lite tidigare.
     "Din dimma?" Inte ens på natten var det helt tyst i Kawazatri, men han bröt ändå en tystnad som legat emellan dem. Tonen var ledig och lätt, men blicken lika intensiv som vanligt. Om det inte varit för att främlingen verkade så bekväm i den hade Blair inte frågat. Själv fick den vita ridån ett obehag att infinna sig i kroppen. "Jagar du?" Den vita pälsen smälte perfekt in i dimman, men skulle annars tydligt utmärka sig mot djungelns mörka färgskala. Ett litet, otydbart leende la sig över Blairs läppar.
     "Eller föredrar du bara ostördhet?"

I dimman kändes världen tystare, mer avlägsen. De var isolerade. Främlingen mötte Yrjös blick, och de stirrade på varandra en lång stund. Tystnaden bröts när främlingen talade. Din dimma? Yrjö nickade stumt, stirrade på honom en lång stund. Försökte bestämma sig för vad han tyckte om honom. Han hatade honom inte. Yrjös ansikte var stelt och hårt, analytiskt på något sätt. Men så sprack det och han log brett, kanske lite för brett.
"Visst är den vacker?" suckade han. Runt dem låg dimman tung och kompakt, helt vit. Men så lättade den litet, dansade runt dem i långsamma, svirvlande rörelser. Han valde nu att svara på främlingens fråga. Han synade främlingens lilla leende.
"Inte ostörd. Osedd," rättade han. Tonen var mjuk och silkeslen.

Vacker, ja, det kunde han inte neka. Blek och orörd. När dimman väl rörde sig var det i mjuka, svävande rörelser, vars elegans inte kunde mäta sig med något levande.
     "Jag brukade också vilja vara osedd", funderade han. "Det är skönt, eller hur? Kravlöst. Och det har sina fördelar." Leendet var vasst, hintade om en delad upplevelse. "Men jag har tröttnat på det nu. Jag ser till att bli sedd nu." Han naglade fast den andre med intensiv blick, och skuggan av ett leende.
     "Du vill inte testa på det?"

Till den brunes ord nickade Yrjö instämmande. Ja, det var skönt. Dimman var hans hem och hans fördel. I den kunde han snabbt komma undan, men också smyga sig på de intet ont anande. Den skrämde andra. Den gav honom makt. Han älskade det.
Yrjö lutade huvudet åt sidan, frågande. Testa på... att bli sedd? Yrjö hade skrattat åt ett sådant förslag, men det låg något i främlingens röst som var fängslande. Yrjö började känna en iver, utan att förstå varför.
"Jaa..." mumlade han, tog några plötsliga steg närmare som om främlingen skulle dela med sig av en hårt bevarad hemlighet. "Berätta."

Främlingen minskade det redan ganska korta avståndet emellan dem, och Blair fann sig plötsligt bara något steg från den andre. Han tog ett kort ögonblick för att överväga vad för typ av främling han hade stött på, för att veta vilken ingångsvinkel han skulle jobba med. Det låg något lömskt över den andre, eller så var det bara det intrycket Blair fått av honom för att han smög i dimman.
     Den vita påminde honom om de han känt i Occultos. Och Occultos ville bara ha en sak.
     Blair sträckte på nacken så att han kunde placera huvudet vid den andres öra. Han kände den vites andetag i hans nackpäls. Så sårbar var han nu, men det fanns ändå något arrogant i rörelsen, ett självförtroende som tydligt talade sitt språk.
     "Följ med mig, så ska vi allt se vem det blir som gömmer sig. Om du är villig att hitta på lite dumt, det vill säga." Blair log. Den vite skulle inte se det, men det hörde i hans röst. "Tro mig. Det kommer bli kul." Han andades ut och drog tillbaka huvudet för att vila blicken i hanens omaka par.
     "Men du kanske inte gillar att hitta på dumheter." Han pausade, länge nog för att leendet skulle bli ett vasst flin. Vad heter du?"

Spänt inväntade Yrjö främlingens ord. Kanske var det dumt att komma så nära, men Yrjö hade en känsla att främlingen inte tänkte skada honom. Yrjö söp in vartenda ord som kom ur fakargens mun, och han nickade instämmande. Ivrigt. Ja. Det var lockande, se andra gömma sig för att undkomma hans dimma. Hans närvaro skulle ingjuta skräck, det hade han alltid velat. Var fakargen en nödvändig nyckel för att ta sig dit? Att jaga enstaka individer i Kawazatri var inte nog. Att bara hårt försvara sitt revir var inte nog. Yrjö behövde mer, om han ville bli mer. Han nickade, ivern gick inte att missta i hans vilda, röda ögon. Ja. Ja.
Men du kanske inte gillar att hitta på dumheter.
Yrjö drog sig långsamt undan med ett brett leende. "Inte gillar att...?" Han hade redan bestämt sig. Ett lågt, hummande skratt rungade i luften runt om dem. Yrjö behövde inte motbevisa fakargens ord.
"Yrjö," presenterade han sig kort som. "Och du är?"

"Yrjö. Och du är?" Blair besvarade hans leende. Han hade lust att svara något i stil med den som kommer leda dig rätt, men lyckades tagga ner på sin dramatiska ådra.
     "Blair." Fakargen svepte med vingspetsen i en inbjudande gest. "Ska vi gå över detaljerna?"

[Avslutat <3]