[Utspelar sig vinter 2019]

“Kolla här då!” utbrast Janos. Framför honom cirkulerade tre kottar i jonglerande rörelser. Det här var femte gången under deras korta vandring till det norra träningsområdet som han blivit distraherad. Första gången hade han velat visa Delshay ett stenblock dolt bakom lågt hängande granris där Ren och Janos målat utan tillåtelse när de var yngre. Andra gången såg han en udda färgad ekorre och fångat den med sin telekinesi, bara för att undersöka den närmare. Tredje gången hade han gått för att pinka när han hittat en gren som såg ut exakt som Dimitrijs horn. Fjärde gången tyckte han sig se samma ekorre igen, hunnit övertala sig själv att den förföljde honom och varit ögonblick från att starta en jakt när han insett att det bara var en krokig gren.
      “Coolt va?” Janos vickade uppmanande på ögonbrynen. Det stora leendet tydligt nöjd över sina färdigheter. “Det borde väl typ impa på brudarna? Mer än Rens lilla eld tjofs, liksom.” Telekinesin falnade och kottarna föll ljudlöst i backen.
       “Om man tänker på det, så är det typ som att jag typ liksom styrketränar hjärnan,” sade han och ryckte på axlarna i ett försök att spela nonchalant. “Ett starkt psyke, liksom.”

Delshay kunde inte låta bli att skratta till när Janos visade upp sina svävande kottar, men det låg ingenting ont i det varma skrockandet. Vid tillfällen hade han önskat att bröderna kunde lägga lite mer vikt på vilka de var snarare än vad de kunde göra, men han hade förstått att det knappast skulle förändras inom någon snar framtid. Varken Janos eller Ren var direkt kända för att vara de skarpaste stjärnorna på natthimlen alla gånger, men självförtroendet var det åtminstone inget fel på, och goda hjärtan hade de båda två.
   "Jag vet inte mycket om vad honor dras till, men när jag var din ålder så hade jag garanterat tyckt du var cool." Delshay utelämnade delen om att han varit ytterst lättimponerad och sett upp till de flesta som ung. Han var åtminstone glad att klumpighet inte var ett genomgående släktdrag - det hade tagit alldeles för många år att träna bort det, och att snubbla omkring över sina egna tassar attraherade sällan många blickar. I alla fall inte de Janos ville åt.
   "Men vill du 'imponera på brudarna' på riktigt så går det att vara sig själv, också." Det drog ytterligare i läpparna när han mötte Janos blick. Det var säkert det absolut sämsta råd han någonsin givit i hans värld, men Delshay tyckte inte desto mindre att det var sant. Han blinkade åt Janos. "Det är då de allra bästa honorna kliver fram, det kan jag lova dig."

Janos kunde inte låta bli att himla med ögonen och sucka åt sin morbrors kommentar. Leendet som höll i sig på läpparna avslöjade dock hur han egentligen kände inför de vänliga orden. Med några långa kliv steg han över kottarna och slöt upp bredvid Delshay igen.
     “Vara sig själv?” ekade han med en ton som nästan lät förnärmad. En mild grimas av förskräckelse färgade hans anlete. “Vet du vad,” sade han och slätade ut minen till något som liknade ett kunnande uttryck, “det där är typ nånting ni äldre bara säger liksom, för att det låter bra typ.” Janos tog upp promenaden mot träningsområdet, skyndade sig några steg före så han kunde snurra runt och gå baklänges framför morbrodern.
      “Man måste ju liksom ha något att erbjuda typ,” sade han självsäkert, som om han visste exakt vad han pratade om. “Tjejer vill ju liksom ha nån som kan ta hand om dem, typ. De bästa honorna har ju liksom mycket att typ välja på, och om man inte är så smart liksom,” Janos ansåg sig själv inte lika smart som alla andra och han hade även insett att i vissa situationer gynnade det honom att spela lite dum, “så måste man ju liksom kompensera i annat liksom. Typ styrka, eller typ skickligh-” En rot höjde sig bakom honom och korsade leden de vandrade på, och Janos snubblade över den, men hann precis fånga upp sig själv i sista sekund. Janos skrattade lågt men öronen vinklades tillbaka i skam.