Dagarna hade gått och Zayah höll på att hitta sin plats i flocken och komma in i deras vanor. Hon hade blivit emottagen med en sådan värme att hon inte kände sig så främmande hon som hade varit lite rädd att hon skulle göra. Alla i flocken var öppen och välkomnande. 

Denna eftermiddag hade hon bestämt sig för att träna för sig själv på de släta området mellan de två släta bergväggarna. Ett i hennes ögon perfekt ställe att utmana sin snabbhet och träna utan någon överhängande risk att kliva ner i en skreva eller stupa på stenar då hon tränade sig med sin snabbhet. Hon hade just avslutat några övningar där hon utnyttjat bergväggarna som vändpunkter och med dess hjälp där hon spurtade uppåt en bit för att sedan sno runt i luften och landa på tassarna i motsatt riktigt. Hon andades tungt en stund innan hon såg upp mot den klarblå himlen och de få fluffiga vita moln. Skuggorna hade börjat bli allt längre men hon stod ännu i solens varma strålar och absorberade dess energi. Då solen fullt hennes energiföråd som nu hade hon en vag varm glöd. Hon var nöjd med sin egen träning för tillfället och njöt nu bara av solens varma strålar. Hon var i sin egen lilla bubbla just nu.

Det var sällan Delshay var vaken dagtid, och detsamma gällde för resten av flocken. Även om dygnsrytmen ofta rubbades av patrullerande och träningar, så var det nog ingen inbiten Jägare som kunde sova riktigt lika gott nattetid som över dagen.  Morgonpigg som han var hade han vaknat tidigare än de flesta, och tyst smygit iväg för att sträcka på benen inför nattens träning. Han fortsatte över det vildvuxna gräset, snirklade runt stenar tills han hörde ljud längre bort. Nyfiket rörde hanen sig närmare tills han fick syn på Zaynah. Delshay hade fötts in i dygnsrytmen och stördes inte av mönstret, men han hade förstått att nya medlemmar kunde tycka schemat var svårt att anpassa sig till i början. Han undrade om Zaynah kände så.
  Han såg intresserat på när hon tränade, hur hon tog sats och klättrade upp för en klippa, för att sedan trycka ifrån, slungas ut i luften och landa säkert på tassarna. Det slog honom återigen hur lik hon kunde vara Sixten, kanske inte i färg, men de delade ändå samma ras och samma snabbhet.
  Stäppvargen verkade plötsligt ta en paus.
"Wow!", Delshay travade upp mot Zaynah med ett brett, imponerat leende på läpparna. "Vad duktig du är!" Han slog sig utan vidare ner på backen. "Jag stör väl inte?"

[Ursäktar det röriga inlägget xD]

Zaynah var så inne i sin träning så då rösten ljöd bakom henne "WoW" så ryckte hon ofrivilligt till och såg åt de hållet. Då hon sån den bruna hanen komma fram och berömde henne innan han satte sig ner. Zaynah log vänligt mot honom."Tack och nej du stör inte. Jag har just avslutat min träning för denna morgon" Hon satte sig ner och betraktade den bruna hanen. "Du är Delshay om jag inte misstar mig" Hon höll fortfarande på att lära sig alla flockmedlemmar och namnen på dem. "Du är vaken tidigt" sade hon sedan. De flesta i flocken sov långt in på dagen och ofta fick hon morgonen för sig själv att träna samtidigt som hon tyckte det var kul att få möjligheten att lära känna en ur flocken bättre. 


(Ursäkta för sent och rörigt svar. Mycket IRL just nu)

Delshay kunde inte låta bli att skratta till. Ett varmt, vänskapligt skratt. Han skakade kort på huvudet.
  "Snarare kvällspigg", svarade Delshay med ett leende. "Jag har vuxit upp med att vara vaken nätter och sova dagarna igenom. Det här är egentligen kväll för mig, men ibland är vi vakna dagstid ändå." Delshay hyste en hatkärlek till natten. Varm kärlek för att den var så obeskrivligt vacker, kallt hat för att den matade.. dem.
  Delshay tvingade snabbt tanken ur huvudet när han insåg att leendet dött ut. Det blommade genast upp igen då han såg på Zaynah.
  "Jag kanske är en dagsuggla!" Han hade hört uttrycket nattuggla flera gånger förut, ofta från nya medlemmar som ogillat deras dygnsrytm till att börja med. Dagarna gjorde ofta detsamma för de som varit i flocken längst, och många hade varit övervägande nattaktiva redan innan de anslutit sig till Jägarna. När de faktiskt var vakna under dagen var det ofta under vandringar, beroende på var de befann sig och var de behövde gå, och lediga dagar.

Zaynah lyssnade till då han talade och log. "Ja så kan man ju också se på det" Hon hade inte riktigt tänkt på det på det sättet. Hon var så van att vara ute i solljuset så länge solen var uppe att hon aldrig tänkt på att andra som inte tillbringade sin vakna tid i solljus. "Jag har inte kommit in i era rutiner ännu men jag försöker anpassa mig och egentligen har jag inget emot att vara vaken på natten men det är på dagen solens strålar fyller mig med sin energi" Hon log ännu en gång vänligt mot honom. 

Hon satte sig ner och betraktade den bruna hanen. Han hade ett sätt som fick henne att slappna av. Han verkade på något sätt så obekymrad och jordnära. Huvudet tippades lite på sned och de orangeröda ögonen sökte hanens gula. Hon kände att trotts alla nya sedvanor att lära sig hade hon hittat hem. För varje varg hon lärde känna bättre i flocken kände hon det starkare och Delshay förstärkte bara den känslan hos henne. "Jag vet att jag har mycket kvar att lära mig om flocken men det känns som om jag funnit mitt hem och min familj." Hon log varmt mot honom. Han var en del av hennes familj, hon var inte längre ensam även om hon saknade sina bröder så stillades den saknaden av att veta att hon fått nya bröder och systrar. 

(Ursäkta sent och flummigt svar)

Delshay förstod vad Zaynah menade, men hade samtidigt inte så mycket att jämföra med. Hela hans liv hade cirkulerat kring Jägarna, och Jakten, även om han inte deltagit själv ännu. Han tyckte ändå alltid att alla nya gjorde väldigt bra ifrån sig, och hade stor förståelse för att det inte var helt lätt alla gånger. Särskilt inte träningen. Speciellt inte att komma in i en så sammansvetsad familj de faktiskt var. Det var svårt att föreställa sig hur det kunde vara.
  Han log vänligt när Zaynah uttryckte att hon trivdes. Det hade inte varit svårt att välkomna henne in i gemenskapen, med den öppna personligheten och viljan att lära hon hade.
  "Jag är glad att du känner så. Snart kommer du ha glömt vad det innebär att ha ett annat liv, det är jag säker på." På gott och ont. "Vill du ha hjälp med någonting är det bara att fråga. Jag är.. mindre bra på styrkeövningar, men teknik hjälper jag gärna till med. Och böner, sånger och sånt." Svansen svepte till bakom honom. "Det brukar gå snabbare med någon att träna med."

Zaynah betraktade den bruna hanen och log vänligt då han sade att snart skulle hon glömt hur det var att ha ett annat liv. "Jag lägger gärna mitt gamla liv bakom mig. Att vandra ensam och tro man var ensam i sitt mål är ett tungt liv och det tär på en både till kropp och själ." Hennes vände bort blicken och verkade för en kort stund inne i sina egna tankar innan hon skakade lite på sig och såg tillbaka på den bruna hanen.

 Hon log sedan mjukt då han erbjöd sig att hjälpa till med träningen. "Era sånger och böner behöver jag lära mig mer av så den hjälpen tar jag tacksamt emot. Styrka är inte heller min starka sida" Hon log menade åt sin dåliga ordvits. "Men där kanske vi kan hjälpa varandra att bli starkare tillsammans"" Hon log vänligt mot honom. 

Hon gillade hans sällskap och såg fram emot att få träna honom och lära känna honom mer. Kanske var det så att han påminde henne något om sin bror Taruca. Minnena av broder väckte den smärtsamma såret i hennes själ och förändringen i hennes kroppsspråk kom plötsligt. Hon menade inte att vara oartig men hon saknade sina familj djupt och sorgen var ännu för färsk. Hennes kroppshållning blev annorlunda och det vilade en sorg över hennes ansiktsuttryck. Öronen veks halvt bakåt och hon suckade. I och med att hon tänkte på sin bror kom bilderna av sin familj upp. Hur kvällen som varit så bra slutade i kaos och död. Zay sjönk ihop ännu mer hon såg ner på sina ljusa framtassar och mindes smärtan efter den blodögdes klor i hennes skuldra, ärren dolda av hennes päls.

"Dåså! Jag hjälper dig gärna." Delshay log brett åt hennes ord. Han var helt säker på att hon skulle finna sig snabbt, med sin positiva attityd. Hon utstrålade det, tillsammans med kämparglöd. Det var den viktigaste kvalitén en Jägare, eller en blivande Jägare, kunde ha. Viktigare än krafter, storlek, bakgrund. Allt som räknades var vilja.
  Den glada minen bleknade långsamt när en ny våg av energi sköljde över honom. Inte starkt, han kände henne inte tillräckligt väl för det, men tillräckligt för att avgöra att hennes sinnessstämning förändrats markant. Zaynah sjönk ihop, och Delshay betraktade henne bekymrat.
  "Zaynah?" Han knuffade milt till henne i skuldran för att fånga hennes uppmärksamhet. "Hur är det?"

Zay ryckte till då han knuffade till henne lätt för att få hennes uppmärksamhet mot honom igen och hon log lite vagt. "Nej jag mindes bara..." Hon tvekade kort men bestämde sig sedan för att berätta. "Natten då min familj blev dödad, natten då nattvandraren kom till vårt hem och festade på min familjs kroppar. Hon vred sig lite mot honom så ärren kunde anas om man tittade efter dem."Han höll på att få mig med men min mor offrade sig för mig och mina brödern" Sorgen var påtaglig men hon kände ändå att det var rätt att berätta.

Delshay höjde långsamt på ögonbrynen när hon började berätta.  Plötsligt släppte han henne med blicken, lite snabbare än nödvändigt. 
   "Det..." Han sökte efter rätt ord. Han hade inte varit helt beredd på den utläggningen, och kanske hade hennes berättelse skurit lite djupare ner i hans egna känsliga minnen än vad som varit meningen. "Det var ingen dålig historia." Han såg åter upp på tiken. Han hade noterat det förr, men nu när hon påpekade ärren som dolde sig i pälsen verkade de nästan skina upp som stjärnor på natthimlen. Han svalde ljudlöst och såg återigen bort. Hjärtat började slå hårdare i bröstkorgen. Tungan kändes plötsligt torr mot gommen, och han tvingade sig själv att ta ett djupt andetag. 
   "Jag är glad att du klarade dig," fick han slutligen fram. Han såg däremot inte på stäppvargen, kunde inte förmå sig. Istället koncentrerade han sig på att andas normalt. Något frånvarande hade trätt fram i blicken, och plötsligt ställde han sig upp. "Jag- har något att göra. Du..." Vad var det han skulle säga igen? Han skakade kort på huvudet. Tankarna flöt trögt som kåda. "Eh- erbjudandet kvarstår. Du vet, öh, träning. Vi ses senare, okej?"
   Delshay vände om och skyndade sig bortåt. Det kändes tungt över bröstet, och plötsligt ville han inget hellre än att vara ifred.

[Avslutar du med nästa inlägg?]

Hon kunde snabbt se förändringen i hanens kroppsspråk och hur han vände bort blicken från henne. Öronen klippte på hennes huvud. Han noterade ärren men sedan vände han body blicken igen. Då han plötsligt ställde sig upp och började tala så kände hon på en gång på dig att han inte ville vara i hennes närhet. Hon sänkte huvudet lite. "Tack" svarade hon honom kort innan han skyndade sig bort från henne. Detta möte fick henne att undra om hon gjorde något fel eller sagt något fel. Hon undrade vad som hände då hon hade gillat hans sällskap och det verkade som om han tyckte det var ok. Efter en kort stund reste hon sig och gick därifrån.

Avslutat