Med ostadiga ben gick valpen framåt, ut ur lyan. Det var en fin vårdag och solen sken starkt över dalen. Den stora slätten var översvämmad, blommor och löv hade börjat slå ut. Volodya drog ett djupt andetag, våren luktade så gott.
   Lite utanför lyan sträckte hon nyvaket på sig och gäspade stort, var väldigt nära på att falla omkull men lyckades återfinna balansen tack vare sitt vingpar.
   De blå ögonen fästes på "Shajshaj!" och benen satte sprätt i hans riktning. Otympligt sprang den lilla fram, med vilt och okontrollerat flaxande vingar.
   Ansiktet sken av lycka när hon väl stod mitt emot Delshay, hon tyckte verkligen om honom. Eller ja, hon tyckte om alla. Såklart. Med en duns satte hon sig ner, tungan hängande utanför munnen och kraftigt flämtande. Med nyfikna ögon såg hon på honom och hoppades att han försökte komma på vad de kunde hitta på tillsammans.

Delshay var på väg förbi valplyan när en av dem klev ut. Han upptäckte henne ungefär samtidigt som hon satt fart mot honom, och han stannade upp med ett brett leende i ansiktet.
   "Vol-Vol!", härmade han glatt och damp ner i sittande ställning framför den spinkiga lilla valpen. Han studerade hennes nyfikna uppsyn innan han tog till orda igen. "Har du tråkigt?" Han höjde på ögonbrynen. Även om valpen inte sa någonting så hade han umgåtts med dem tillräckligt länge för att förstå när Volodya ville att de skulle göra någonting roligt. Han såg fundersam ut för ett ögonblick, sedan sken han upp.
   "Vet du vad jag gör när jag har tråkigt?" Ja, mellan träningarna och patrullerna ut i landet fanns det förstås inte väldigt mycket tid att lägga på rena nöjen, eller ens att ha tråkigt, men det utelämnade han. "Jag gräver!" Leendet breddades ytterligare något. "Ibland hittar jag saker nere i jorden, om jag har tur. Jag samlar faktiskt på fynd. Vill du se?"
   Det ville hon, och Delshay såg till att hon hängde med när de satte fart mot en av hans gömmor. Det var bara en kort promenad mellan valplyan och hans första gömma - han hade flera, för de gånger han hittade någonting men inte hann ta det till det huvudsakliga gömstället. Ja, särskilt hemligt var det inte. De flesta hade åtminstone kikat in i utrymmet någon gång, på Delshays befallning.
   "Här är det!" Delshays huvud försvann in i en gammal stubbe. Det dröjde bara någon sekund innan Delshay drog ut ett skinnstycke, och lyfte bort en kant som låg vikt över fynden. I skinnet låg några rötter, ett antal stenar, ett knöligt föremål han inte hade någon aning om vad det var annat än att det var spännande, samt två benknotor. 
   "Fina, va?" Han väntade glatt på Volodyas reaktion.

“Här är det!” Han plockade fram tygstycket med fynden som låg inuti. Föremålen var jättehäftiga och Volodyas ögon sken av beundran, tänk att Delshay hade hittat allt detta. Benknotorna var ytterst intressanta, nej det knöliga föremålet var bäst! Nej, rötterna! Den lilla skakade på huvudet, allt var lika spännande och lika bra. Det fanns ingen chans att hon skulle kunna utse en favorit. “Fina, va?” blicken vändes upp mot hans ansikte, huvudet nickade flertalet gånger och vingarna flaxade uppspelt. Ett litet skall lämnade hennes läppar, men inte för högt.
   Volodya viftade med ena vingen som för att säga att han skulle följa efter, ja det var inte långt bort men i hennes lilla värld var det långt. Hon hade gått hela två meter bort från stubben när hon bestämde sig för att gräva med de små tassarna. På en sten. Inget hände, inga som helst framsteg skedde och hon undrade hur i hela friden Delshay hade kunnat fynda så många föremål. Han hade sagt att han grävde men det var nästan omöjligt att få fram något alls.

Delshay hängde med när Volodya ville att han skulle följa efter, och knappt ett språng bort stannade han upp. Plötsligt satte hon igång att krafsa på en sten. Delshay kunde inte låta bli att skratta till, vilket påkallade valpens uppmärksamhet. Han knuffade henne varsamt åt sidan med en tass.
   "Det där kommer aldrig fungera." Han petade med tårna i jorden intill för att demonstrera skillnaden på hårdhet. Han hade nog aldrig haft en så uppmärksam lärling. Eller en lärling alls, för den delen. "Man kan bara kräva i jord eller sand. Ja, om man inte heter Azdell och har stenkrafter." Han log. "Men jag har inga stenkrafter, och inte du heller, så vi får hålla oss till mjuk mark." Han satte framtassarna i jorden, mjuk av regnvatten, och rev upp en liten grop där Volodya kunde gräva om hon ville. "Vill du testa?"

Delshay skrattade och Volodya kunde inte förstå sig på varför fören han gjorde en demonstration. Han förklarade noga för valpen vart man kunde gräva och inte, informationen sögs upp likt en svamp. När han hade gjort en liten grop, perfekt för Volodya, lös det lilla ansiktet upp.
   “Vill du testa?” Ännu ett föga skall lämnade den taniga kroppen. Såklart att hon ville det! Klumpigt stegade hon fram så snabbt som hon kunde och började att gräva, mästaren Delshay hade haft rätt. Oj, så enkelt det var att gräva nu, men snart stannade hon upp. De blå ögonen såg upp mot den äldre, han kan ju inte bara stå där. Volodya gav honom en tutläpp och sträckte ut sin vinge mot hans ena framben.
   “Shajshaj,” hon drog i honom. Valpen behövde inte vänta länge innan Delshay också grävde, jorden bara ven om honom och den lilla blev tvungen att skydda sig med ena vingen från all jord. Volodya kunde inte mer än att beundra hans talang, en dag skulle hon också bli så duktig och hitta de mest utsökta fynden minsann! Hon skakade på huvudet för att få stopp på sitt stirrande och flög fram till gropen för att hjälpa till.
   Paret grävde som i trans tills valpen plockade upp en liten mask och stolt skyltade med den. Detta måste ändå vara ett annorlunda fynd, Delshay hade den åtminstone inte i sin samling redan.