[Ärligt talat har jag inte ens läst igenom detta, finns det lustigheter så bjuder jag på det ;) Ska redigera senare idag.. haha.]

Kylan var påträngande. För en svagare varg av felaktig typ, skulle miljön Othello vandrade vara fatal. Det var en ilsken kyla med vinande vind, som bet i nosen och klättrade i frostmönster i det yttersta, grova pälslagret. Det stack i trampdynorna från att ha färdats över skarpa, minimala fragment av is och tjock skare i flera dygn. Störde det honom?
  Inte alls. Han älskade det – för hjärtat slog stadigt i bröstkorgen, och kroppen utstrålade en värme dit det kalla klimatet inte lyckats nå för den vana individen. Här hade han left, i många års tid. Här hade han växt upp, jagat, lekt, mellan frostbitna bäckar och isblock så massiva att de inte tyckte ha ett slut, bergstoppar som sträckte sig så högt mot skyarna att de försvann upp mellan moln som glödde i rodnande färger om kvällarna. Att testa gränserna för sina förmågor genom att forma istappar och bygga klumpiga broar över mindre vattendrag i den uppskattade ensamheten sena eftermiddagarna, att se hur stjärnbilderna formades över himlavalvet när solen gått ner bortom horisonten.. Han hade avskytt valpåren, oh, ja. Men glaciären och det dödliga klimatet skulle alltid stå honom nära själen, det var här han hörde hemma. Skulle alltid göra, isen var ju trots allt en del av honom.. om än nu fanns något mer. Något mer som snart skulle utforskas.. ett syfte!
  Fenris hade varit en av få som väckt honom ur sin trans av ointresse. Det var något med den andre som hade fått den del av honom som legat i vila att oroligt vrida på sig, för att sedan slå upp förvirrade ögon inför någonting nytt. Hanen med sina attribut av kristall hade talat om en plan, eller en start av en plan, eller en start av en plan för ett stordåd. Ett namnlöst mål, en lös tanke.. Men där fanns något. De hade jagat tillsammans, han och Fenris, sett en lång natt gå och månen klättra sin väg över kupolen ovanför.
  Efter den gemensamma måltiden, och timmar i tystnad att smälta maten, hade de rest sig från sina platser och positionerat sig mitt emot varandra. I ett av många kommande prov på värdighet (och tillit) hade det första blivit enkel strid, en sparrning, man mot man, med endast två enkla regler att följa: inget blodvite, inga krafter. Det var fantastiskt! För trots att Fenris var något mindre och något yngre, trots att Othello inte stridit på många långa år och hade sin krigsskada som löpte i ett knotigt ärr över ena låret, hade det varit mycket jämnt – och tillslut, när de båda stod med skälvande ben och bröstkorgar som hävdes i djupa, rosslande andetag och muskler som skrek av mjölksyra, kallade de det oavgjort. Tillfredsställelse. Vid gryningen hade de vänt varandra ryggen och försvunnit åt varsitt håll med ett månvarvs tid till nästa möte. Othello hade sin uppgift, och Fenris skulle förhoppningsvis inte bli besviken. Bara en vecka efter deras möte hade han stött på en Nattvarg på snöslätten. Det hade varit en mörk, sen natt, med ett tjock lager av moln som täckte över alla ljuskällor ovanifrån – istället hade ett par glödande ögon dykt upp på andra sidan av vattendraget Othello stannat till vid. Nathaniel var av perfekt kaliber, och hans bleka blick hade först smalnat av i misstro, och sedan skärpts av intresserad vilja, i precis samma vis som Othellos egna gjort i månadens början. Nattvargen och Othello hade skiljts åt med löftet att ses åter på Ken-Yak, samma som bestämts med Fenris.
  En vecka återstod till mötet –det var egentligen dags att resa. En sista natt i glaciären, en sista promenad under gnistrande himmel..
  Det var sen kväll, och sedan många dagar av snö och vind, hade himlen klarnat upp. En brinnande röd sol hade påbörjat resan nedåt, för att snart kunna ge plats åt månen med sina stjärnor, målade allt den rörde vid i gult, rosa och alla nyanser av eldigt orange. Han vandrade i samma långsamma takt som solen gjorde, genom en dal av is, mellan bottenlösa skrevor och block med tiocentimeterslager av frost som växt fram genom åratalens gång. Här hade han färdats dagen igenom, och nu var dalens slut nått, där den skålformade håligheten blev till spetsiga berg av isflak. Isen ägde en egen skönhet som aldrig tycktes behålla samma utformning. Väder och vind hade format den, andra omständighter hade avgjort om den skulle bli frostigt grumlig eller klar som renaste havsvatten, som gav en vågig spegelbild av en själv tillbaka. Allt det vackra var just det, alltid vackert. En farlig skönhet, men alltid just så perfekt i Othellos ögon. Hanvargen hade alltid undrat, med sitt sedvanliga dämpade intresse, hur det kom sig att-
  Plötsligt stannade han upp, och snodde runt med tänderna blottade i försvarsreflex. Skaren bröts under hans tassar och isen därunder fick honom att vackla till och tappa balansen, för att sedan lika snabbt återfå den igen och backa två steg. Huvudet kom äntligen ikapp med verkligheten.
  En stor, brun varg med blottade tänder befann sig bara metern ifrån där han precis vandrat.. men han var inbäddad i isen. Othello kände hur andrenalinet att försvara sig började lägga sig, men ögonbrynen var rynkade och blicken fortfarande vild av överraskningen. Han knyckte hastigt på nacken och vände den bara ett språngs längd bort, och sen halvvägs tillbaka.. kunde det vara…



  Ja.. Det var en hel flock. Inkapslad i den tjockaste is, rakt inne i berget. Minuter passerade långsamt. Bara ett fåtal andetag lämnade den väldiga individen.. och så rörde han sig framåt. En meter. Två meter. Tystnad. Han stannade. Othello stirrade in i den döde, men till synes högst levande, blicken på den brune. Dess ögon var mörka, men inte svarta, förevigade i raseri och blottade tänder med kroppen fångad mitt i ett språng. En hel grupp av vargar, tio, tjugo, trettio, var fastlåsta i liknande formationer bakom, något högre upp, eller längre bort. Så många förlorade liv..  Plötsligt insåg han två saker samtidigt, och ögonen spärrades upp i samma ögonblick som han förstod att.. Det var dem.
  Den faktiska kylan hade aldrig påverkat honom. Men nu, frös blodet för andra gången i livet till is i hans ådror. Kroppen tycktes tömmas på känslor medan han stirrade ner mot sina egna tassar, innan blicken höjdes igen. De mörka kropparna var som skuggor i ett brinnande hav av en solnedgångs ljus, och den brune ledarens ögon glödde av samma vidriga illvilja som den dag de båda flockarna drabbat samman. Othello andades plötsligt ut. Någonting lyfte från hans inre, medan något annat plötsligt tog plats och spreds inom honom tills varje fiber av honom vibrerade av det. Tacksamhet. Den djupaste form av lättnad.
  Det var dem. Fiendeflocken. Cardinels bane. De som ärrat hans bakben för all framtid. De var döda, borta – inkapslade i vägg av färgsprakande kristall med spetsiga toppar, klädda av snö. Inte is, nej.. Kristall. Han mindes vad som sagts, de där veckorna sedan.. Åh..
  De som han avskytt så hett för så många år, så länge, och så smärtsamt påmints om levde medan hans partner inte gjorde det. Döda. Borta.. hämnd. Begäret fanns inte längre. Bara någonting annat, något han inte varit familjär med tidigare. Othello blev stående, stirrande in i graven av kristall tills mörkret lagt sig och månen trätt fram för att lysa honom vägen genom natten. Inte förrän morgonen grydde, rörde han på de kalla lederna, sträckte på en stel nacke, och tog ett sista steg fram mot den väldiga formationen. Kristallen var kall mot trampdynan, när han höjde högertassen och placerade den mot den forna ledarvargens ilskna ansikte, skiljd åt med ett tjockt lager materia. Frost började sprida sig runt den ensamma tassen i spontana mönster, vävdes likt spindelväv, växte till is som startade som knastrande snö och blev allt mer kompakt tills stora flak växte över det tidigare verket.
  I morgonens ljus täckte Othello kvarlevorna av flocken med mörker, dömda att aldrig någonsin igen få se varken dag eller natt. När morgonsolen tillslut stigit över berget, med utmattningen som ett dis i huvudet, backade han undan från det som nu bara var en del av glaciärens väldiga massa. Så vände han om, och gick.
  Tacksamhet, så djup tacksamhet.
  Fenris.