Malva var irriterad. Hon ogillade vandringar av många orsaker - skavsåren, de ömma tassarna, smutsen i pälsen - men det här var ju fullkomligt skandalöst. De hade tagit sig rakt ut i den nordliga vildmarken och nått Zimaernas fest då hon insett att hon behövde uträtta sina behov och här inte fanns ett enda designerat område för sådant. Något stressat hade hon frågat sitt sällskap om de sett några klosetter runt firandet och fått ett retsamt flin från Tyrvi.
"Gräv en grop å skit i"
Den skadeglada Toranon hade nästan åkt på en smäll så förskräckt hade hon blivit. Men till sitt stora förtret hade Malva insett att det inte bara var en pik, det var också den krassa verkligheten. Så nu hade hon avlägsnat sig från firandet och sina vänner för att gå iväg lite avsides och gräva en grop. Levde folk verkligen såhär ovärdigt? Vilka hedningar.
Arg som ett bi och förfärad över hur det här skulle komma att gå hade hon börjat gräva i den hårda, frusna marken. Det gjorde ont i tassarna och hon kunde känna klorna spricka. Chaibos va svårt det var?


[Öppet till Marjo och alla andra som vill]

Tistel hade inte förväntat sig hitta Malva grävande i snön och i den kalla jorden, av allt. Men här var hon trots allt, och det var tydligt att hon var irriterad. Tistel såg det som sin systerliga plikt att ta reda på vad som försiggick.
     "Malva, vad... vad gör du?"
Undrande tippade hon huvudet mot sidan, rösten mjuk och försiktig.