Trots att Krita gång på gång sagt åt henne att vara stilla, att såret inte läkt ännu, envisades hon med att vara uppe och röra på sig. Att bara ligga ner i en hög höll på att göra henne helt tokig, och hon var helt säker på att om hon följde fakargens uppmaningar skulle hon dö av tristess.
    "Azdell!" Beatas röst fick henne nästan att hoppa till.
Hon frös på stället och knep ihop ena ögat. Påkommen. Med ett oskyldigt leende såg hon sig om.
    "Ja?"
Drakargen behövde inte säga någonting; hon visste precis vad den där blicken hon gav henne innebar.
    "Snälla, bara ett litet varv. Delbert håller koll på mig, eller hur Delbert?"
Azdell hade sett honom i ögonvrån, och hon tvekade inte ett ögonblick på att dra in honom i det hela. Vid gudarna, hon tänkte inte ligga ner en hel dag till!

Delshay var på väg tillbaka efter att besökt en av hans små gömställen för uppgrävda föremål. Det var vida känt att hanen gillade att gräva, särskilt när fynd var inblandade, och nu när han ändå inte hade möjligheten att träna och plötsligt funnit sig med ofantliga mängder tid att göra av med uppskattade han hobbyn på ett helt nytt sätt. Med sig hade han en liten blå - vad det nu var - någonting kopparfärgat, och någonting snirkligt, i tryggt förvar i ett litet skinnstycke. Kunde han rengöra föremålen kanske han kunde se vad det var han hittat, även om det bara var en vanlig sten. Han hade redan hämtat dit sin skål som Valkyrian gjort åt honom. Skulle han sysselsätta sig kunde han lika gärna hålla Azdell sällskap, resonerade han.
  Delshay hade knappt hunnit in i lyan innan Azdell hade fått syn på honom, och lika snabbt hade han blivit indragen i en konversation han redan anade vad den gällde. Den trebenta tiken var fruktansvärt envis och hade tröttnat på att ligga inne redan efter någon dag. Det var svårt att inte tycka synd om henne. Om än hon verkade tagit förlusten bättre än väntat led hon definitivt av att dega inne inne i en mörk lya dagarna i ända.
  ”Ghah-” Delshay sänkte snabbt det lilla läderknytet till marken för att fria tungan. ”Ja, förstås.” Han blinkade mot Azdell. ”Vi tillfälligt eller permanent trebenta måste hålla ihop.”
 Han log roat mot Krita, som snörpte missnöjt på munnen. Det hade inte varit lätt att övertyga henne om att han själv skulle få röra sig ute, men efter många om och men hade han lyckats. Hans spruckna ben gjorde knappt ont längre, det hade trots allt inte varit mer än en kraftig stukning. Inga brutna ben. Det hade läkt ihop snabbt. Han lade fortfarande så lite vikt på benet som möjligt och hoppade fram en del för att undvika att värken kom tillbaka, och det var tydligt att han inte planerade att ta ut sig i förtid.
  Slutligen hade till och med Krita fått inse det kloka i att hålla igång muskulaturen, och han hoppades att hon skulle ge med sig för Azdells skull också. Delshay förstod hennes oro. Händelsen verkade ha skakat henne, och kanske var hon rädd för att någonting skulle hända under hennes ansvar. Der var förståeligt.
  ”Har inte du... saker, att ägna dig åt?” Frågade Krita undvikande, och nickade menande mot skinnet, som fallit öppet och blottat de smutsiga föremålen. Delshay lovade att det kunde vänta och kompletterade med sin varmaste, mest trofasta blick. Krita blev tyst en stund. Sedan suckade hon ljudligt och spände slutligen blicken i Azdell.
  ”Inget spring, inga hopp, och inga dumheter. Ingen lång tur, svider såret det minsta kommer du raka vägen tillbaka, och-,” här smalnade blicken av, ”- inget slickande!”
  Delshays leende breddades, och han slöt snabbt upp intill Azdell. Föremålen lämnade han på marken för att tas omhand senare. Han behövde ändå hämta vatten först.
  ”Så! Promenad?”

    "Promenad!" svarade hon glatt och hoppade ut ur mörkret.
En bit ifrån lyan stannade hon upp och drog dramatiskt in den friska luften i lungorna.
    "Friheeeeet!" utbrast hon och kastade sig i gräset.
Energiskt ålande hon runt på rygg. Hon hade saknat det här. Doften av gräs, av frisk luft. Synen av blå himmel.
    "Azdell!"
Kritas skarpa röst avbröt henne. Med oskyldig blick såg hon på den äldre honan.
    "Jag är försiktig! Titta! Jag rör inte ens marken med icke-benet!"
Hon vevade kort med det som för att visa sin poäng, och möttes av ett par himlande ögon. Men hon kunde svära på att hon såg ett litet leende innan fakargen vänt för att återvända in i lyan.
Med ett ansträngt ljud rullade hon klumpigt upp i sittande ställning.
    "Så, vart går promenaden? Mot vattnet? För dina fynd?"
Leendet på hennes läppar var enormt. Det var så obeskrivligt skönt att få vara utomhus igen.

Delshay nickade glatt och knuffade varsamt Azdell i rätt riktning. Det var däremot inte raka vägen mot vattendraget - han ägde förstås inga vattenkrafter, och skulle han hämta vatten behövde han göra det med en hederlig träskål. Det skulle behövas en liten avstickare först.
   Efter att ha kutat in i sin verkstad och hämtad en skål så fortsatte de vidare mot närmsta bäck. Det var ingen lång promenad, men det märktes att Azdell njöt av att få sträcka på... Ja, de återstående benen. Han förstod att det måste varit svårt för henne att ligga still så länge, men förhoppningsvis skulle benstumpen läka fint, så att hon kunde återgå till att röra sig mer fritt i dalen. Han såg fram emot det. Han hade saknat hennes sällskap.
   "Ah!" Delshay travade entusiastiskt i förväg när bäcken kom inom synhåll. Det fanns faktiskt en anledning till att han valt just den här bäcken. Här fanns ett av flera gömställen, och för inte allt för länge sedan hade han stött på ett lite annorlunda fynd som han hoppades att Azdell kunde hjälpa honom identifiera. Vad föremålet hade varit en gång i tiden hade han ingen aning om, men han gissade att det var metall. Kunde Azdell påverka den skulle det bevisa misstankarna. 
   Delshay skopade försiktigt upp färskt vatten i skålen, och grävde upp en liten trälåda han gömt i sanden. Sedan fiskade han upp klumpen och presenterade den för Azdell.
   "Kolla här." Han knuffade runt den i vattnet för att lösa upp den sista smutsen, och la den sedan framför hennes tassar. Han såg uppmanande på henne. "Är det metall?"