Som så ofta hade ett enormt regnoväder dragit förbi över ruinerna och nu var luften någon enstaka grad svalare än tidigare men luftfuktigheten olidligt hög. Ikaros hade aldrig känt något annat än klimatet i Kawazatriskogen men han misstänkte att det skulle finnas platser i hans framtid där hans tjocka fäll skulle passa bättre. Den lilla hanen skakade på sig men det var ett hopplöst projekt att försöka få fukten ur pälsen, det enda som hände var att han gick från att ha den tätt slickad mot kroppen till att bli en boll av fluff. Som alltid då han blivit blöt så börja pälsen i nacken att krusa sig extra och den korta mankammen blev vild och ostyrig. Han suckade och insåg att han helt enkelt fick finna sig i att detta var hans look för dagen.
Utan något speciellt i åtanke strosade han runt i revirets mitt, följde ett spår efter Corvo, studerade ett led av eldmyror på behörigt avstånd och plaskade lite i en vattenpöl - allt under uppsikt av en av Herdarna. Så plötsligt såg han den, den låg där invid en övervuxen grupp stenar och glittrade i solljuset. En Riktigt Bra Pinne. Kanske den perfekta pinnen, till och med. Det var som att den kallade på honom, tänk att han inte sett den förut, och att ingen av hans syskon hunnit få tag på den. Med lätt jäktade steg tog han sig fram till den och lyfte upp den. Den var alldeles perfekt konsistens, lite mjuk i yttersta lagret men med en hård kärna och i en storlek som passade perfekt i hans valpkäkar. Den var en aning lång dock, och han fick fokusera för att lyckas balansera den rätt då han vände sig om och med ett strålande leende visade upp den för Herde Navus.

[Navus]

Det var med blandade känslor som Navus följde valpens eskapader. Det var ett viktigt jobb, änglarnas egna avkomma, deras direkta vilja, men samtidigt så var de valpar. Hur mycket skulle han låta gå osagt och vad skulle han tillrättavisa. Förutom flockens regler, som gällde alla, dessa barn var nästan heliga.
 Ikaros var inte den mest äventyrliga av valpar, nöjde sig med simpla intressen som att plaska i de evigt närvarande vattenpölarna eller studera kryp som han hittade. Vilket i djungeln knappast kunde beskrivas om en bedrift. Det var med nostalgi som Navus tänkte tillbaka till sin egna uppväxt, innan Turbo försvann. Hur Torano syskonen vårdslöst brottats med varandra, utmanat syskonen till dummare och dummar grejer tills någon sa ifrån.
 Men de tiderna varade inte, och Navus visste att han hade sitt hem här, ett syfte större än vad han någonsin kunnat få annars. Han var ren, förlåten och älskad.De såg honom, De såg hans synder, och förlät dem alla.
 Ikaros fick plötsligt bråttom och skyndade bäst han kunde mot en stensamling täckt av undervegetation. Med vakande blick följde han ynglingen med långa lugna steg. En pinne. Stolt visade Ikaros upp den alldeles förstora träbiten som nästan tippade omkull hela valpen i rörelsen. Navus visste inte riktigt vad han skulle säga. Det var knappast ett stordåd att hitta en pinne i en djungel, men ynglingen verkade glad över just den pinnen. Kanske gick det att lära något?
 "Bra fynd" tonen var neutral trots orden och han satte sig lugnt ner invid valpen.
 "Berätta för mig varför just den pinnen är bra" blicken studerade den unga valpen, han förväntade sig inte att en lektion var något denne sökte nu, men lärdom fanns att finna i varje ögonblick, om man bara kollade.

Herdens neutrala tonfall tycktes helt gå valpen förbi och han viftade stolt på den lilla stubbsvansen, det var ett bra fynd. Han lät den ena änden av pinnen vila mot marken och tuggade frenetiskt på den några gånger, som för att få ut absolut max av den innan han lät den förvandlas till en lärdom. Men sen släppta han pinnen, om än fortfarande med en tass stadigt placerade ovanpå den för säkerhets skull, och besvarade Navus frågeställning.
"Den är precis lagom hård för att vara skön att tugga på när det kliar i tänderna."
Det var tveklöst den mest konkreta av de orsaker till att pinnen var just en riktigt bra pinne.

Det fanns inget jäktande över honom och det var med en lugn blick han såg på valpen då han tuggade vidare på pinnen innan han svarade. Nåväl. Inte det bästa svaret, måste Navus medge, men det var ett svar som fortfarande var rimligt.
 "Nej" konstaterade han och såg uppmanande på valpen
 "Låter rimligt, men du var intresserad av den innan du fick chansen att tugga på den" kontrade han. Vad var det som fångat Ikaros uppmärksamhet? Varför? I flocken så följde de vägen de gick med ett mål i sinnet. Varje dag var för att komma målet närmare, samma målmedvetenhet ville han främja i valparna, och en insikt i varför de valde så som de gjorde. Då kunde de lära sig att se mönster i sitt beteende som andras.
 "Vad fick dig att vilja ha just den pinnen innan du tog upp den?" insisterade han, tonen i hans röst neutral men uppmuntrande.

Den unga hanens ögonbryn rynkades något då hans Herde talade. Med en viss tveksam flyttade han blicken från Navus till pinnen och sen tillbaka. Det han var sant, pinnen hade kallat honom innan han visste exakt hur härlig den var att ha i munnen. Varför? De små kuggarna snurrade frenetiskt innanför pannbenet.
"Jag kunde se på den att var lite mjuk, för att den är sådär mörk.. men det var också något med hur den låg, och ljuset föll på den och så. Den kallade på min uppmärksamhet... Jag var förvånad att ingen av mina syskon redan hittat den eftersom den såg så... inbjudande ut."
Långsamt tog han sig igenom sitt eget resonemang, försökte använda så stora ord han förmådde men visste inte riktigt om det han sa var mycket mer tillfredsställande än hans tidigare svar. Men han visste inte om han hade något så mycket bättre. Hade han inte vetat att Gudarna hade viktigare saker att stå i hade han nästan trott att Moriko själv väglett honom till den perfekta gåvan för en liten valp.
"Jag tror jag gick på känsla."
Konstaterade han till slut, osäker på om det var bra eller dåligt.
"Det kändes rätt och jag trodde på det och undersökte den närmre därför."

Den blåa blicken följde uppmärksamt hur valpens tankegångar visade sig i hans anlete. Kunde tydligt se att han verkligen ville komma med ett svar som skulle vara tillfredsställande nog för honom. Det var bra. Visade på hans vilja att lyssna, lära sig och komma framåt. Det kanske inte var stordåd idag, men om han kunde lära dem att tänka kritiskt nu så skulle det gynna dem mycket i framtiden, Ikaros var en potential som världen inte skådat tidigare, och med sina syskon skulle han hjälpa att rena numoori ifrån dess synder.
 Känsla var en bra faktor, men inte någon man alltid kunde förlita sig på, men med tiden, och hjälp ifrån herdarna och Gudarna, så skulle de unga lära sig vad för tecken de kunde förlita sig på.
 "Mycket bra" berömde han valpen med ett lätt, men varmt, leende på läpparna.
 "Det är bra att kunna följa sina tankar, handlingar väger alltid mer när det finns en tanke bakom dem" samtidigt kunde de renaste handlingarna komma ifrån dem som man gjorde utan att tänka. Där tiden inte lämnade rum för tanke. Men det var inte de hjärnskrynklande paradoxer han tänkte tynga valpens sinne med nu.

Ikaros sken upp vid Herdens bekräftande ord. Äntligen. Han hade fått det rätt. Mycket uppmärksamt lyssnade han på stäpparens visdomar. Han skulle rannsaka sina handlingar och impulser. Han skulle lyssna till det större som fanns inom honom, inom allt levande. Han skulle bli Meimeis främsta tjänare en dag, och även små ting som vilka pinnar han valde var allt en del i den träningen. Ikaros förstod vikten av sitt eget liv. Han förstod att han var född till att göra stordåd.

[Avlutat]