Stostine blinkade långsamt när ögonen vande sig vid det betydligt bättre ljuset i grottan. Här sken ingen sol så starkt att hon inte såg. Här var världen inte vit. Blicken vändes mot Xhie när den ljusa tiken talade. Först nu kunde Stostine verkligen se den andra.

"Det här är en jättefin grotta!" Leendet klöv åter ansiktet i tu. "Och nu ser jag klart igen." Ett kort skratt lämnade hennes strupe. "Jag ser dig." Tänderna blottades i leendet, allt annat än hotfullt. "Du är jättesöt, vet du om det?" Xhie var en söt ung tik. Ljus päls och gröna ögon. Det gladde henne att hon kunde se igen. Nu kunde hon äntligen se vem det var hon umgicks med. Ögonen blinkade åter, långsamt och ett i taget.

[Ursäkta det sena svaret D: ]

Xhie kunde inte låta bli att skratta då hon hörde den andres ord. Att hon var söt... Visst hade hon hört det förut, men bara av mor och far. Alltså var hon aningen road av att nu få höra det av någon utanför familjen. Men någon gång skulle väl vara den första och Xhie tog det hela som en komplimang.
"Tack!" sade sade hon med en förtjust röst. "Du är också söt, trots att du kanske inte ser ut som alla andra. Men det tycker jag är bra, för man ska inte vara som alla andra heller!"

Hon satte sig ned medan svansen viftade lite lojt. Hon var glad över att hon hade mött Stostine för det var verkligen en varg som hon tyckte om. Snäll, roliga - Så gott som allt hon önskade och trodde att alla vargar var. Precis som hon själv. Och visst var det roligt att möta någon som var så pass lik en själv.
"Synd bara att det började regna," sade hon sedan medan blicken sökte sig mot öppningen. Hon hade hellre varit ute i skogen och solskenet. Men nu gick ju inte det.

"Regn." Ordet låg ännu dåligt i hennes mun. Himlavatten som öste ner över markerna utanför. Hon kunde höra det brusa och kunde känna den fuktiga doften som letade sig in i grottan. Stostine satte sig ner, ännu leende. "Var kommer allt regn ifrån?" Öronen försökte resa sig på hennes huvud, men ryckte snabbt till och lade sig åter mot nacken. Det fanns inte plats för dem utan att de slog emot taket. "Jag menar, om allt regn faller ner, hur kommer det upp igen? Så att det kan falla?" Ansiktet rynkades tankfullt när hon blickade mot grottans smala öppning. Hur kunde så mycket vatten finnas i luften? Och hur hamnade det där? Kunde det regna uppåt? Så många frågor som kretsade i hennes huvud. Kanske kunde hon få svar på dem en dag.

Leendet vidgades något när hon vände sina stora ögon mot Xhie.

Xhies blick hölls fast vid grottöppningen och hon kunde skymta hur dropparna föll förbi den, en efter en. Och hon hörde Stostines röst när denne frågade om regnet, varifrån det kom och hur det kunde återvända till himlen för att kunna falla ner en gång till. Och hon kunde själv inte hålla sig från att börja fundera över det hela. För visst var det intressanta frågor, men hon hade inget svar på någon av dem.
"Jag vet inte," sade hon sanningsenligt. "Kanske det är någon hemlighet som naturen har. Eller så är det någon som gråter där uppe. Kanske Gudarna låter det falla vatten..."
Tankarna korsade hennes huvud snabbare än hon hann med. Och alla rörde de regnet och hur det kunde finnas och varför det föll och liknande saker. För Stostine hade placerat funderingar i hennes huvud, ett litet frö som rörde regnet och allr som hade med det att göra och det fröet växte fort. Xhie kunde inte låta bli att fundera över det.
Men ganska snart vände hon huvudet mot Stostine och med en lite mindre fundersam min talade hon. "Tror du på Gudarna?"

Den tankfulla minen återvände till det avlånga ansiktet. Gudar? "Jag har inte hört något om.. gudar?" Funderingarna slätades över med det sedvanliga leendet. "Berätta!" Hon fnittrade glatt. "Tror du på... gudar?" Hon var inte helt säker på vad gudar var för något, men hade en aning. Efter vad Xhie sade om "där uppe" och att gudarna lät vattnet falla så tyckte hon sig ha en ganska bra hum, utan att egentligen veta något alls.

Xhie vände nyfiket blicken mot Stostine då denne talade. Hade hon inte hört talas om Gudar? Det kunde inte vara möjligt... Det hade varit föga förvånande ifall hon inte hade trott på dem, för far hade sagt att det fanns många vargar som ignorerade de högre makterna och avfärdade dem som rykten eller helt enkelt accepterade deras existens men inte fann någon tilltro i deras makt. Men att det fanns vargar som aldrig hört talas om Gudarna... Det var något nytt för den unga honan.
"Har du aldrig hört om dem?!" Förvåningen hördes i Xhies röst då hon med samma nyfikna min svarade Stostine. "Gudarna är väldigt mäktiga varelser. Övernaturliga kan man kalla dem. Det är de som skapade hela den här världen och allting som finns i den. Kanske till och med oss. Och de vakar över oss och straffar eller belönar oss beroende på vad vi gör. Sedan finns det de som tror på dem mer, och de som tror på dem mindre."
Ett leende hade tagit form i det ljusa ansiktet. Detta var kul. Att berätta för någon annan, att tala om saker som man själv kunde så att någon annan skulle få lära sig. Xhie kände sig nästan som sin far.

Den kompakta tiken lade sig ner och blickade ivrigt åt Xhie när denna berättade om dessa Gudar. Stostines ögon formligen lös av viljan att lära och leendet i hennes ansikte tycktes än en gång klyva ansiktet.

"Hur kan de ha skapat allt det här?" utbrast hon upphetsat och ålade sig en tum närmare den vita. "Var bor de någonstans? Kan man träffa Gudarna? Har de namn? Hur många är de? Är de de som gör regnet? Och solen? Stjärnorna?" Hon vibrerade lätt av spänningen. Det var underbart att få veta något nytt! "De måste vara jättestora om de kan gråta så många tårar."

En tankfull blick kastades åt ingången där ljudet av regnet utanför letade sig in. Var det dessa... Gudar... som grät när det regnade? "Vem är det som har gjort dem så ledsna?" Öronen slokade där de låg på hennes huvud.

Xhie kunde inte låta bli att fnissa till och kasta en road blick mot sin storörade vän. Att det kunde rymmas så mycket frågor i en så liten varg, hon kunde inte förstå det. Inte heller förstod hon att andra oftast uppfattade henne på samma sätt.
"Jag vet inte hur de har skapat allt detta, men de är i alla fall väldigt mäktiga varelser som sällan visar sig för oss vargar."
En tanke slog henne. Tänk att någon gång få träffa en Gud, en riktig Gud. Vad skulle hon då säga åt denne? Vad skulle de tala om och varför skulle denne visa sig för henne? Xhie kunde inte låta bli att fantisera lite smått om det, och sedan insåg hon att det kanske inte alls var ett så dåligt livsmål. Att träffa en Gud... Nog skulle det vara häftigt!
"De är fem stycken, tror jag... Moriko som har jorden som sitt element, Windfari som styr vinden, Aurinko som styr över elden och Kaito som har hand om vattnet. Och såklart Chaibos som styr över dödsriket och alla vargar som lämnar detta liv." Hon viftade lätt på svansen, glad över att hon mindes allt det som hennes mor och far hade lärt henne. Åtminstone relativt bra. Hon kom åtminstone ihåg vad alla Gudar hette och vad de förknippades med. Och att det var väldigt dumt att förarga dem, eftersom att de kunde hämnas på de värsta tänkbara sätt.

En tankfull blick gled över hennes ansikte då Stostine fortsatte tala. Hon såg emot den andre som hade en nästan ledsen min och Xhie kunde inte låta bli att fundera över det hela. Vem var det som gjorde Gudarna ledsna?
"Jag vet inte," svarade hon slutligen med en lite uppgiven ton. "Det finns nog ingen som vet allting om dem. De verkar nästan tillhöra en annan värld som endast är menad för dem, som vi inte kan nå. Och även om vissa vargar ibland för prata med dem kommer vi nog aldrig få svar på alla frågor vi har om Gudarna."
Hon önskade återigen att hon fick träffa en Gud. Då skulle hon fråga ifall de grät och vad som gjorde dem ledsna.

De stora ögonen betraktade den ljusa tiken medan hon talade, men blicken vandrade långsamt bort åt ingången på nytt. Om regnet var dessa gudars tårar, så måste de vara jätteledsna. Tyst upprepade Stostine namnen Xhie nämnt. "Tror du att det går att göra dem glada igen, Xhie?" Ett förvånansvärt lugn - så olikt de övriga uttrycken - lade sig i hennes ansikte. Tankfullt. "Någon måste har gjort något riktigt hemskt om de alla gråter, och så mycket." Blicken fördes åter till Xhie.

Hon låg tyst för ett ögonblick, innan leendet åter smög över hennes ansikte. "Men om de gråter nu, så måste de vara glada annars. Då det är sol eller månsken." Öronen försökte ställa sig upp på hennes huvud, men slog tidigt i grottans tak och återvände till sin hängande position.

[Stostine har dött i ett annat rollspel, men jag rollar gärna klart här ändå C: Hon har ju inte dött i detta roll menar jag C; ]

[Aw, hon är ju så söt D; men nog kan vi rolla klart, inga problem för mig ^^]

En väldigt fundersam min lade sig över Xhies ansikte och det var med en nästan uppgiven ton som hon suckade och sedan började tala.
"Jag vet faktiskt inte, jag har ingen aning om hur man kunde göra dem glada..." Hon såg ut genom grottöppningen där de stora regndropparna föll mot marken en efter en i en väldig fart. Det var nästan som om de tävlade om vem som kunde nå först till marken, och visst var det bra att de skyndade sig så att jorden kunde få det vatten den behövde så fort som möjligt. "Om det nu ens är så att det är ledsna, regn kanske är något helt annat."

Hon såg på den störörade vargen och lät ett litet leende sprida sig på läpparna. "Jag tror att det är så att även om de är ledsna när det regnar eller inte är det, så måste de vara glada en väldigt stor del av tiden också. För vem kan leva förevigt och vara ledsen jätteofta?" Svansen viftade glatt vid den tanken, för så måste det vara. Gudarna hade evigt liv, inte kunde de tillbringa en evighet till att vara ledsna. Kanske de var ledsna ibland, men inte kunde de vara det så ofta. Det skulle inte vara rättvist att de måste ha ett sådant liv. De var ju allsmäktiga, nog var de glada också.

"Leva för evigt..." Stostine funderade kort över orden. "Vad gör man om man lever för evigt? En evighet låter som vääääldigt lång tid. Hinner man se allt på en evighet?" En rynka bildades mellan de stora ögonen när hon försökte komma på hur mycket som kunde tänkas finnas. Sen slog nästa tanke henne, som om den vore uppenbar. "Fast om gudarna skapade allt, så har de förstås sett allt." Hon log så att ögonen slöts. Ett belåtet leende. Hon hade svarat på sin egen fråga.

Xhie skakade lite lätt på huvudet samtidigt som hon lyssnade till hur Stostines röst blandades med dropparnas ljud av då de slog mot marken. Och hur rösten sakta tog över då regnet avtog mer och mer medan de talade i grottan.
"Det är svårt att veta med Gudarna, ifall man vill ha något att fundera över är de det perfekta ämnet just för att man vet så lite om dem." Hon hade en nästan poetisk min där hon satt och såg ut medan hon talade, men så fort blicken vändes mot Xhie gled ett leende över hennes läppar och svansen började röra på sig svagt. Hon gillade den storörade, hon gillade allting som hade med Stostine att göra.
"Regnet börjar avta," sade hon sedan med samma glada röst och de gröna ögonen vändes åter mot öppningen.

[Haha, sämst xD]

Stostine följde Xhies blick och log brett. Jo, regnet avtog. "Om det var gudarna som grät, så är de kanske glada igen." Hon var glad i alla fall. Och det var nog Xhie också. De stora ögonen vändes åt den andra tiken.

[Tja, hon gör ju inte mycket, så det räcker såhär XD Börjar få lite brist på idéer känner jag ^^;]

Xhie nickade. Kanske det var så. Ifall Gudarna gråter när det regnar så måste de ju vara glada igen då det slutar regna. Eller åtminstone måste de ha slutat gråta.
"Det sägs att efter regn kommer solsken, och jag vill inte vara här inne ifall solen kommer fram där ute!" Hon skrattade till och tog sig smidigt genom den tränga håligheten och ut i skogen precis då regnet helt slutade falla. Fortfarande var himlen grå, men nog kunde man ana hur ljuset bakom molnen försökte tränga fram, försökte nå dem. Det var solen, och Xhie kände sig glad.

[Kanske dags att avsluta? ;o för jag kommer inte heller på så mycket xD]

Stostine följde Xhie till utgången ur den lilla grotta den funnit, och kikade ut så långt att öronen kunde resa sig på huvudet. Hon log åter och kisade åt den vita tiken då solljuset - om än skymt av moln - var starkare utanför skyddet. "Jag tror jag hellre stannar här" svarade hon tankfullt, en liten stund efter att Xhie kommit ut ur grottan. "Jag ser ju inte i solen." Öronen lade sig ut åt sidorna. "Den här platsen verkar lovande att vänta på solnedgången på." Trots att hon inte såg så värst bra så log ögonen åt Xhie.

[Tror med på att avsluta XD ]

Xhie nickade mot Stostine. Hon hade nästan glömt bort den andre problem med solen, och den lilla håligheten kanske passade den storörade vargen bra. "Ifall du vill är det bara att stanna. Jag ska vandra vidare. Men det var roligt att träffa dig!" Återigen sprack ansiktet upp i ett leende och hon skrattade kort. "Hoppas att vi ses igen!"
Hon drog ett djupt andetag, andades in den friska luften. Det verkade som att resten av dagen skulle bli ytterst vacker. "Hejdå, Stostine!" var det sista hon sa innan hon vände sig om och glatt skuttade iväg.

[Haha, nu får du avsluta ^^]

"Det hoppas jag med" skrattade hon. Hon ville gärna möta Xhie igen. "Hejdå Xhie!" Hon kisade efter den ljusa skepnaden när vännen försvann ut i dagsljuset. En vän.

Stostine låg kvar i öppningen till håligheten ett kort slag, innan hon med ett leende vände om och kröp in i mörkret på nytt.

[Avslutat]