[Achilles och Devaron, fortsättning från Föregående rollspel ]

Gryningsljuset hade precis brutit dagen och gav ett magiskt sken över slätten och den imponerande staden som stack ut likt ett berg över det annard platta området. Det var alltid lika mäktigt att se siluetten av Civitas torna upp sig mot horisonten och Achilles stannade till och drog efter andan.

"Dev - se!" Devaron stannade till bredvid honom och drog också in synen.
"Civitas." Sa han med ord fyllda av både beundran och skräck medan solen fortsatte att stiga så snabbt att ögat kunde se förändringen i landskapet. Achilles kunde inte undgå att erkänna att han hade blivit förälskad i staden, men han var också mer än väl medveten om många av farorna där. Men var det någonstans Achilles kände att han gjorde nytta på så var det i Civitas. Navet av information som fanns där gick inte att överträffa någon annanstans och det var alltid en bra plats att få uppdateringar från infiltratörerna och informanterna från. Ovärderliga nyheter kom från hela Numoori till staden. "Om det är något man söker, så är Civitas platsen att börja på." Sa han kort och fortsatte gå medan han berättade.
"Du kommer att få se och smaka saker du aldrig har sett eller känt förut, och träffa andra med historier så otroliga att du inte kommer kunna gissa om de är saga eller sanning. Jag vet att det är första gången du besöker, men var inte orolig. Vi har gott om tid att utforska. Kanske hinner vi besöka Skuggfall också, arenan. Den är också mer än mäktig att skåda även om det inte sker något större evenemang där. Men, jag vill att du håller dig till mig, först åtminstonde. Jag vill visa dig vår bas i Civitas och vara säker på att du hittar dit. Din säkerhet är min största prioritet." Låt mig inte ångra att jag tog dig med mig tänkte han säga först, men han höll det onödiga hotet för sig själv för att inte förstöra stämningen.

Hon hade hört mycket om Civitas under sin uppväxt, men hade aldrig haft tillfället att besöka staden alla pratade om, inte förrän nu. Om handeln, kontaktnätet, möjligheterna och de vimlande folkmassorna. En obehaglig klump hade därför börjat växa i maggropen desto närmare de kom. Även om en del av henne var fascinerad och nyfiken över det hela så lät det också som en av hennes värsta mardrömmar, att vara fast på en liten yta med så många vargar. Känslorna skulle onekligen flöda fritt och varierat och de skulle definitivt påverka och överväldiga henne, det var hon säker på.
Achilles påkallade hennes uppmärksamhet och hon stannade till för att se åt den riktning som han pekade mot. Civitas. Där borta i fjärran kunde staden nu urskiljas, och hon kunde känns oron inom sig växa obehagligt, vilket säkerligen började färga av sig i både hennes ansiktsuttryck likväl som känslouttryck. Hon lyssnade ändå intresserat på allt vad Achilles hade att säga och nickade för att belysa att hon förstått instruktionerna. Sedan började hon fundera ut hur hon skulle formulera sig. Även om Achilles inte varit speciellt närvarande när hon varit yngre så var det knappast någon hemlighet att hon och hennes syster avskydde folksamlingar på grund av sina empatikrafter.
''Achilles?'' började hon med en lite osäker stämma. ''Folksamlingar är verkligen inte min grej... empatiker du vet''. Öronen vek sig lite bakåt under tiden hon talade. ''Vad gör jag om, när, det blir för mycket?''. Hon såg frågande och osäkert upp mot honom samtidigt som hon försökte stilla den plötsliga ångesten som tagit grepp om henne, men det visade sig svårt. Hon hade definitivt blivit bättre på att kontrollera sin kraft för att inte påverkas lika mycket av andras känslor, men det här var på en helt annan skala än vad hon någonsin ställts inför förut.
''Jag vet inte om jag kan filtrera bort så många vargars känslor på en gång'' fortsatte hon och vände tillbaka blicken mot Civitas. Kanske det här var en väldigt dålig idé trots allt. Hur skulle hon någonsin bli stark nog att klara av så många vargar på en gång, när hon fortfarande påverkades av en enskild vargs starka känslor? Hur skulle hon klara av att inte bryta ihop helt?

Man behövde inte ha ljudkrafter för att kunna höra hur Devs andning ökade och hjärtat slog hårdare i bröstet.
"Åh." Sa Achilles kort. Han hade inte haft en tanke på det skulle kunna bli ett problem för henne, men det var ju givet, men han svarade snabbt igen med lugn ton. "Då säger du till mig. Jag hjälper dig, okej? Dessutom, så är det nog inte så olikt min hörsel. Du vet jag hade jättemycket problem i mina yngre dar med att jag kunde höra allt omkring mig, och jag kunde inte sortera allt jag hörde. Det kändes som att jag hörde fåglars vingslag högt upp i luften, samtidigt som att jag hörde vattnet från en bäck porla en bit bort, hjärtslagen från någon intill mig nästan dånade i mitt huvud. Jag hade nog aldrig klarat av en plats som Civitas. Men jag skickades tidigt på hård träning i en annan flock, hos Iwaku där jag fick lära mig att kunna sortera intryck eller till och med stänga av. Och med tiden har det blivit bättre. Nu mera kommer det naturligt att jag kan mer välja vad jag ska ta in och inte. Jag är övertygad om att du också kan lära dig det. Om du ger det tid. Vi kan se det här som en del av din träning, om du vill." Achilles såg på Dev som nu inte bara lät stressad ut, utan även såg stressad ut. "Det är lugnt. Jag är med dig."

Hon höll blicken envetet fäst vid stadens konturer i fjärran medan Achilles talade, så när som på att hon då och då sneglade mot honom. Han berättade om sin egna ljudkraft, och de liknelser som fanns med hennes empati när det gällde att få för mycket intryck från omgivningen. Hon kunde definitivt se likheterna mellan dem, och fick erkänna att det han sa faktiskt lät rätt logiskt. Hon behövde träna, behövde utsätta sig för de svåra situationerna för att lära sig hantera det. Hon såg bara inte fram emot de misslyckade försöken innan hon nådde fram till det målet. Han lovade dock att finnas där för att plocka upp henne när hon gick i spillror, vilket kändes betryggande.
''Jag kan inte ens tänka mig att höra allt hela tiden, utan avbrott? Min kraft låter mig i alla fall vila när jag är ensam''. Det lät otroligt utmattande, fast, det var väl en vanesak egentligen, en sådan där som man inte hade något val annat än att lära sig hantera den. Om han kunde göra det, så kunde väl hon också? Kanske inte på en gång, men så småningom? Tanken på att endast kunna känna andras känslor när hon själv ville kändes som en feberdröm, men en åtråvärd sådan.
''Okej, vi gör ett försök'' sade hon sedan efter en stund och försökte peppa sig själv. Förhoppningsvis var det bara en sådan grej som hon förstorade upp avsevärt i sin hjärna, om än hon hade vissa tvivel. ''Vi går''. Med det orden så fortsatte hon vandra med en liten del nyfunnet mod.

Avslutat