Det hade gått flera dagar sedan Astrid berättat för Asker att hon var havande och hon märkte hela tiden att han var på bristningsgränsen till att berätta för Lev. Flera gånger hade hon fått skjuta iväg vassa blickar åt honom när han varit nära att försäga sig. Förhoppningsvis hade Lev inte märkt något, för ikväll hade hon bestämt sig för att berätta.
    Astrid visste inte hur han skulle reagera på hennes besked. Skulle han vända och fly? Det kunde och ville hon inte tänka sig. Han verkade lycklig med henne… åtminstone kändes det som det när han såg på henne.
    Det var sent på kvällen, och de flesta hade redan somnat. Hon var som vanligt en av de sista in i hyddan, men tvekade innan hon gick in. Lev var också på väg in, men med ena tassen stoppade hon honom.
    “Lev,” yttrade hon tyst. Hon ville inte att någon annan skulle höra. “Vi måste prata. Kom.” Astrid nickade i riktning mot böneplatsen. Hon väntade inte på hans godkännande utan började att gå mot platsen.
    “Du behöver inte oroa dig, det är… inget allvarligt egentligen.” Sa hon tyst när de gick bredvid varandra. Hon försökte le, men hon kunde inte heller dölja nervositeten inom henne. Istället fäste hon blicken på himlen. Kanske om hon stirrade tillräckligt länge på himlavalvet skulle Zelenoch dansa för henne, visa henne att det var okej och att allt skulle bli bra.

Det hade varit en bra dag. Förutom att fylla igen ett flertal av Odds hål hade han även hoppat hage tillsammans med Moya och Mackie. Det var svårt att motivera Mackie till att leka något lite mer fridfullt, så han fick alltid locka henne med att han skulle lära henne något om att slåss. Det var mycket simpla grejer som enbart gällde att försvara sig, men han talade om dem som något större och viktigare. Det funkade ibland - de gånger hon inte gick på hans bluff fick hon lov att bita honom så hårt hon bara kunde.
     Lev som alltid haft svårt att sova, hade numera börjat längta till kvällningen. Att ta hand om alla dessa små och tillgodose deras behov tröttade ut honom som om det var ett heltidsjobb, och ändå var han ändå inte en central del i det hela. Varje dag fann han nu beundran för Astrid och hennes syskon, liksom Kokhanok. Deras tålamod verkade sträcka sig oändligt.
    Ögonlocken var tunga när Astrid plötsligt hejdade honom från att gå in i hyddan. Den tidigare mattheten ersattes av en gäll oro. Under den lilla tystnaden dem emellan hann tankarna rusa, utan att någon riktigt fastnade och tog form. Astrids tröstande ord gav knapphändig lindring.
     “‘Strid,” oron i honom gjorde orden hårdare än vad de brukade när han talade till henne, “är allt okej? Vad har  hänt?” Han fångade hennes blick, och kunde se samma ängslan som han verkade känna återspeglas i den. Hade hans förflutna hunnit ikapp? Vad hade hon fått reda på? Skulle hela det liv han byggt upp här raseras? Hjärtat verkade slå tyngre och hårdare när en nästan panikartad känsla började byggas upp inom honom.

Astrid slog sig ner framför den lilla statyetten som föreställde en varginna med hennes två valpar. Den som Lev skapat åt dem, för att skydda och vaka över dem. 
    “Allt är väl okej, tror jag.” Där låg tveksamhet i hennes röst. Medan hon talade lät hon blicken vila på statyn. Hon vågade inte möta hans blick. “Jag känner mig som en bluff…” Hon var tvungen att bita sig själv i kinden för att inte direkt brista ut i gråt. Kanske var det hormonerna som börjat spöka och gjorde det jobbigt för henne. Eller jobbigare, kanske var rätt ord.
    “Jag väntar valpar,”  blicken vandrade från statyn till hennes egen mage. Det var inte så synligt ännu, men bakom allt hull hade hennes mage växt. Visste man ingenting var det förmodligen ingenting man tänkte på, men hon hade blivit rundare. “Vi väntar valpar, våra valpar…” Hennes röst skar sig och skamset såg hon ned på sina egna tassar. Hon hade redan börjat svamla.
    “Jag förstår… om du får en annan bild av mig. Jag kunde aldrig tro att…” hon tystnade. Nu lät det mest som om hon ångrade det som hänt, men det var inte hela sanningen. Hon kunde inte vara gladare än att hon och Lev skulle få valpar tillsammans. Hon var kär i honom, och han fick hennes hjärta att fyllas med hopp och glädje. Det var ju med honom som hon ville ta alla de här stegen med.
    “Men jag är glad att det är med dig, snälla tro inget annat. Jag är bara rädd för vad du ska tycka om mig nu.”

De tankar han själv tänkte stämde inte överens med hur Astrid började. Hon verkade besviken, men inte på honom utan sig själv. Lev skulle just avbryta henne, förbjuda henne från att gräva djupare i sin självtvivel när orden träffade honom.
     “Jag väntar valpar.” 
     Luften slogs ur honom som om han blivit sparkad i magen. Vad än det var för ord som skulle lämnat honom blev bara ett kvävt, ynkligt läte. Lev stirrade storögt på henne.
     “Va-va-vad menar du? Är du- Ska vi- Vad- Hur-” Orden snubblade ur honom stötvis. Kanske borde han inte varit så förvånad som han var, men han kände sig oförberedd. Det förvånade uttrycket i hans ansikte mildrades långsamt, och man kunde nästan se hur tankarna långsamt föll på plats. Blicken flyttades från Astrid till statyn av Zelenoch. Hade hon välsignat dem? Var det här ett svar på deras bön? På hans bön? Den plötsliga insikten över hur Astrid uttryckt sig genomborrade honom på nytt.
     “Nej, nej, varför tror du så? Finns inget som skulle ändra mina känslor för dig. Inte ens om du skulle förvandlas till en hare och fastna så. Skulle bära dig på ryggen över hela landet, börja odla morötter åt dig.” Han försökte locka ett skratt ur henne - han hatade att se henne så full av ängslan. Alltid skulle han prioritera hennes mående före allt annat. Försäkrad om att hon verkade en aning lättad blev blicken allvarligare igen, men innehöll samma värme.
     “Är du säker?” Rösten var låg, nästan en viskning. Han tog ett steg närmare henne.

Astrids blick var fortfarande fäst vid sina egna tassar att hon inte märkte hur Levs uttryck mjuknade. Tankarna hade börjat fara runt i hennes huvud och hon visste inte vart hon skulle ta vägen. Tänk om hon hade uttryckt sig fel… tänkte om hon var anledningen till att han försvann.
    Hon kunde inte längre hålla tillbaka tårarna som tryckte bakom ögonen, utan de fuktade snabbt hennes rosiga kinder. Trots att Lev talade, och orden som lämnade honom var det hon ville höra, kunde hon inte sluta gråta. Det var när han nämnde morötter som hon försiktigt blickade åt hans håll.
    “Skulle du… odla morötter åt mig?” Snyftade hon fram samtidigt som hon försökte sig på ett leende. “Det är nog det finaste någon sagt till mig.” 
    Astrid ville närma sig honom så som han närmade sig henne, men vågade inte. Hon ville inte förstöra något, nu när det verkade bra. Istället satt hon kvar, hoppades att han skulle nå ända fram till henne.
    “Jag är säker.” Astrid såg snabbt på sin mage och sedan på honom. “Jag har känt sparkar. Flera.” Hon log genom tårarna. “Förstår du att det är flera små mini-Toranos där inne?” 
    Glädjen hade tagit över, men hon tystnade snabbt.
    “Är du glad?”

“Glad?” upprepade Lev frågande. “Zayka, är överlycklig.” Han slöt avståndet mellan dem, tryckte kinden mot sidan av hennes hjässa när han omfamnade henne. Känslorna brusade av förväntan. Det fanns ingenting de inte skulle klara om de gjorde det tillsammans. Oavsett vad hans förflutna var, så spelade det ingen roll, det här var hur han ville spendera sin framtid, med henne, med deras valpar.
     “Mini-Toranos,” upprepade han, rösten svag av känslor, efter att ha njutit ett ögonblick i känslan. “Kan inte tro det.” Ögonen var blanka av lycka. Någon annan känsla började leta sig fram, vass och spretig. Toranos, familjen han hade lämnat bakom sig, de förtjänade väl att veta? Liksom Astrid, förtjänade inte hon att veta vem han var? Varifrån han kom? Det mörker som Astrid alltid gett honom fristad ifrån gjorde sig påmind igen. Han kunde se det komma tillbaka i långa, smala slingor - som röken från en avlägsen brasa. Du har väl inte glömt vem du är? Vad du gjort?
      Lev slöt ögonen hårt, rädd att hon skulle se det missmod han plötsligt kände, och lät sin panna vila mot hennes. Hon var hans skydd, hans trygga punkt - hon kunde rädda honom, laga honom - han behövde inte vara rädd. Aldrig skulle han släppa taget om henne, hans ljus.
     “Ya lyublyu va, ‘Strid,” viskade han ömt. Det var sant, men kanske sade han det också i hopp om att det skulle skrämma bort demonerna han kände smyga i bakgrunden.

*bunny
*jag älskar dig

[Avslutat]