Den ljumna vinden slet i den mörkgrå pälsen där raganan gick fram över den gräsbeklädda marken. Det mörkbruna ögat studerade omgivningen där hon gick. Hon hade gått större delen av natten och var därför ganska trött, övervägde att lägga sig ner och vila en stund. Men skulle det verkligen vara bra på en sådan öppen plats? Inga bytesdjur skulle nog komma fram till henne men det var inte dom hon oroade sig över, det var andra vargar. Opala hade inte varit i några större slagsmål, bara såna där på låtsas med syskonen men inget värre än så. Dock hade några av dom slagsmålen gjort sig påminda. Vänstra ögat var vitt och hon kunde inte se med det. En bit av högra örat var borta och tre ärr spred sig över hennes högra ben. Dessutom hade hon hornen på huvudet som påminde om en kronhjorts. Hon var smal, smidig och snabb, men inte speciellt kraftfull. Hon fick rädda sitt skinn genom att lita på flykten istället för slagsmål.
Opala stannade upp och gäspade stort, satte sig långsamt ner samtidigt som hon vädrade i luften. Det luktade blommor och bytesdjur och visst kände hon en viss hunger, men just nu ville hon bara vila en stund. Hon spetsade därför öronen och lyssnade men det enda hon hörde var vinden i gräset och några fåglar borta vid sjön. Långsamt och väldigt osäkert lade hon sig ner, vilade huvudet mot framtassarna och öronen rörde sig fram och tillbaka på huvudet, men efter ett tag så tillät hon sig själv att sluta ögonen och bara vila en stund.

Ronia och Xeryus hade lämnat gruppen en stund, Ronia något mer angeläget än hanen. Han hade gett henne ett nästan skeptiskt ögonkast när hon bett just honom att följa med ner till sjön för att dricka, men han hade inte sagt emot, utan lommade lydigt efter henne när hon börjat röra sig bortåt. 
   Efter några minuter var Xeryus fortfarande på efterkälken, och Ronia sneglade bak mot kamraten. Hans blick var fäst i marken mellan framtassarna när han traskade på en bit efter henne. Han hade varit ovanligt tyst under resans gång. Dämpat och svårläst. Beteendet stod i klar kontrast till den hetsiga attityd han haft i Yanamore det senaste och den plötsliga förändringen oroade henne. Hon ville egentligen inte snoka i hans känslor och lägga nosen i blöt, men det var också hennes ansvar både som ledare för flocken och som vän att se till att han klarade sig.
   "Xeryus?" kallade Ronia, och såg i ögonvrån hur hanen lyfte på blicken. Någonting defensivt glimmade till i ögonen, och Ronia höjde på ögonbrynen innan hon tog till orda igen.
  "Finns det något du behöver tala om så finns vi där för dig. Det vet du." Hon hörde hur hanen fnös bakom henne. 
   "Det finns inget att tala om, Ronia."
   "Hm." Ronia vände återigen blicken framåt när de tillsammans tog sig ner för en slänt av ljusgrönt nyårsgräs. Hon visste att hon inte kunde hjälpa honom. Det enda direkta botemedlet för saknaden och oron var att faktiskt hitta Xihali och vid det här laget tvivlade Ronia starkt på att de kunde. Hon kunde inte förstå var hon hade tagit vägen. De enda som hade kunnat veta var två individer - Tear, som var död, samt Black, som det fortfarande inte gick att få någon kontakt med. Det andra alternativet var att helt enkelt ge honom tid att acceptera det förmodade faktumet att systern kanske var försvunnen för gott, men så länge de vandrade skulle det inte vara ett möjligt val för honom. Vid enstaka stunder kunde Ronia undra om det hade varit rätt beslut att ta honom med sig. Hon var inte säker längre. Roop hade kanske haft rätt. 
   Kanske skulle promenaden göra honom gott, åtminstone, annat än att ligga och grubbla över saker varken han eller dem kunde kontrollera.
  Avståndet från viloplatsen krävde bara några minuters vandring, och snart kunde de känna friska, kalla vindar komma farande från sjön. Redan innan de hunnit fram noterade de att det fanns någon där - en grå ragana.
  "Hälsad." Ronia nickade kort åt den främmande vargen när de passerade på vägen ner till vattnet, men ägnade henne inget större intresse. De skulle dricka och sedan ta sig tillbaka, inga distraktioner. De andras vilopaus var snart slut. De behövde ta sig vidare mot Islagunen snabbast möjligt.

[Xeryus är en NPC från Isil Anar. Svart hane, lite mindre än Ronia. Allmänt sur och grinig just nu då de fortfarande inte hittat hans försvunna syster Xihali.]

Steg i gräset fick raganahonan att öppna ögonen och höja huvudet från sin position på tassarna. Det var två vargar som rörde sig åt hennes håll. Först blev hon nervös, vad ville dem? Skulle de anfalla? Men nej, de gick förbi till vattnet och Opala nickade vid hälsningen.
”Detsamma.” doften från främlingarna letade sig in i nosen på henne och hon blev genast nyfiken på vilka de var. Opala hade inte träffat så överdrivet många vargar sedan hon lämnade sitt hem och kom till Numoori. Hon ville starta ett samtal med främlingarna, men vad skulle hon säga? Att bara börja prata med någon annan var inte hennes starka sida då hon ständigt var rädd för att skämma ut sig. Skammen var en väldigt stark känsla i tiken och den höll henne alltid i ett järngrepp.
”Vacker dag idag, inte sant?” orden var riktade mot de båda främlingarna och hon hoppades att det var det mest naturliga sättet att bryta isen på, men vem visste? Kanske skulle de andra vargarna bara ignorera henne och fortsätta deras vandring? Opala satte sig upp och drog in ett djupt andetag. Hon älskade verkligen luften här, den var så frisk och ljummen. Tänk om det skulle bli åskväder? Nej, det trodde hon inte men ingenting var omöjligt. Hon lät blicken flacka mellan de båda främlingarna.
”Mitt namn är Opala.. kan jag få era?” ni var hon verkligen modig, ge ut sitt namn och samtidigt fråga efter främlingarnas. Hon undrade vart de skulle gå någonstans, alla verkade ha någonstans att ta vägen medan Opala själv inte riktigt hade det. Nu vandrade hon bara runt och var ganska nöjd med det.

Ronia slängde en blick åt vrenen när hon tog till orda, höjde huvudet från vattenytan. En vacker dag? Hon såg kort upp mot himlen. Hon var knappast den att fundera särskilt mycket över vädret, om än hon var tacksam att det åtminstone inte stormade. Slätten erbjöd inte mycket till vindskydd.
   "Antar det." Ronia hade knappt hunnit svara innan Xeryus muttrade något ohörbart, och vände om för att röra sig tillbaka. Hon la inte många sekunder på att se efter honom innan hon följde. Han verkade inte särskilt intresserad av att småprata med främmande vargar för tillfället, och det var inte hon heller. Trots det ägnade hon vrenen en kort blick. Deras namn? Det var inte viktigt. Det var det verkligen inte, och även om vrenen tycktes bekväm med att dela ut sin identitet så var inte hon det. Inte hur som helst, när som helst, åtminstone. 
   "Vi måste vidare." Trots det korta svaret nickade hon i avsked, och travade sedan iväg efter Xeryus.  

[Tänkte mig ett kortroll, i och med att det ligger så långt bak i tiden.]