Den stora gråa varghanen gick med stora kliv på skogsstigen, han kände solens strålar som lyste genom trädens, för tillfället, tunna tak och slog ner mot marken och även mot hans rygg. Han njöt av att känna känna värmen mot sin rygg och att den kalla vintern äntligen hade släppt sitt grepp om Numoori.

Han ser sig omkring i lövskogen, där han har fötts och vuxit upp och som han snart skall lämna. Han klipper lite med öronen det ena örat fattas toppen på och hans enda friska öga som är brunt följde några ekorrar som sprang över de ännu tunna grenarna på träden.

Han hade hälsat på sin mor och sina halvsyskon, modern hade blivit glad att se honom, men hon hade fullt upp med att ta hand om systrarna så han ville inte störa henne allt för länge.

Det andra ögat är grått med ärr som löpte över den, han är blind på et ögat, men det bekymrar honom inte ett dugg, han hade vant sig att bara ha ett frisk öga.
Hans tankar for vidare till hans livs kärlek Wami, bara att tänka på henne och hennes namn får det att pirra inom honom och han spricker upp i ett lycklig leende.

Plötsligt uppfattar han en okänd vargdoft i närheten, men doften kom från utkanten av reviret, så han styrde stegen ditåt, han slickar sig om nosen med sin skära tunga, ju närmare han kommer desto starkare blir doften. Han får snart syn på en stor vit varg nära en bäck.

han ler ett vänligt leende och sveper lite med svansen - Var hälsad främling säger han med en vänlig röst.

Ännu en doft mötte den stora hannes mörka nos, en ensam varg närmades sig platsen som han han befann sig på, en varg vars doft tillhörde flocken som hade sitt revir i skogen. Öronen riktades åt det håll som som doften kom från och efter en stunds väntan mötte han synen av vargen. En grå hane, mindre än han själv, som möter honom med ett vänligt leende.
Förvånat höjer den vite sina ögonbryn. Det var nog första gången som en annan hane hälsat på honom utan att vilja mäta sin styrka eller slita honom i stycken, och med tanke på att han befann sig intill det revir som hanen tillhörde så var det mer eller mindre vad han väntat sig att få höra från främlingen.
Ett eget leende sprider sig över Lokies läppar och även han låter svansen svepa bakom honom.
"Var hälsad."

han betraktar den vita främlingen med sitt öga, öronen är nyfiket spetsade och han viftar vagt på svansen. Han kunde inte sig minnas att han har träffat den vite förut, men han är alltid glad över att träffa nya, så länge de inte är på grälhumör, då är det inte lika roligt.

han ler samma varma vänliga leende som förut - Dig har jag inte sett förut, vad är ditt namn främling? är du ny här i Numoori?
Han klipper lite med öronen och tar några steg närmare främlingen.

"Mitt namn är Lokie."
Även han tar några lätta steg framåt, för att kliva över bäcken han nyligen blött sin strupe i, samt för att möta upp den andre hanen. Svansen svänger vänligt från sida till sida bakom honom.
"Jag kommer från bergen i norr."
När han är inom någon meter från den andre, så stannar han upp och lägger sig ner på platsen. Mycket för att visa att han inte har några onda uppsåt mot denne hane eller den flock han tillhör, han är ändå inne på flockens revir utan något tillstånd.
"Om jag stört er flock med min närvaro så ber jag om ursäkt, det är inte min mening. Jag är endast en simpel vandrare och vill varken dig eller din familj något illa."

Han ler vänligt och sätter sig ner på marken och betraktar Lokie med sitt enda öga. - Det är ingen fara, du vill inte flocken något illa så jag skall inte ange dig. han slickar sig om nosen och sveper lite med svansen.

han funderar smått och klipper lite med öronen, kanske lyssnade han efter om någon annan i flocken var på väg åt deras håll, eller så lyssnade han bara på fåglarna. Ingen visste i alla fall. -Så hur är det bland bergen?
Det syns nyfikenhet i hans öga, han hade bara hört talas om bergen men aldrig varit där själv.
- vad har fått dig att lämna din hemplats lokie? söker du efter något? hans frågor är neutrala, han är nyfiken på den här stora vita vargen.

Först nu upptäcker han att den andre hannen endast har ett öga, men det ter sig inte som om den verkar ha några bekymmer av sitt handikapp.
Lokie log, likt tidigare och lät svansen svepande avta en smula. Kanske att hannen framför honom var en krigare av sin flock. Det var en bild som dök upp bland hans tankar.

Lokie nickar lätt och ger den andre en något lättad blick. Han är tacksam för hannens vänliga sätt.
"Det är inte mycket att se där."
Han sänkte sin blick.
Ville inte prata om sitt förflutna, han skulle se framåt nu och ville därför slippa bli påmind om alla de år han tillbringat i ensamheten och i hat.
Hannen reste sig, drog in bakbenen under sin kropp och placerade sin bakdel mot marken.
Men hur skulle främlingen kunna veta det? Att Lokie skulle se framåt nu och vända ryggen åt sitt förflutna. Nej, det kunde han inte.
Självklart inte.

"Ett nytt liv och en chans till att finna en familj som accepterar mig för den jag är."
Hans röst var spänd, men lika vänlig som innan. Vad skulle hannen tro om om honom?
"Får jag fråga om ert namn, främling? Det känns fel att behöva se er som sådan, när ert sätt gentemot mig varit så vänligt. "
Lokie log vagt. Trots att han var större än hannen, så kände han sig liten.

Han ler snett , klipper lite med öronen det kändes som de skulle göra någonting, kanske jaga eller dylikt? Han riktar mot Lokie igen och slickar sig om nosen, han ser hur lokie sönker sin blick, hade han sagt något som gjorde Lokie ledsen? - Sa jag något dumt? jag menade inte att såra er Lokie, hans röst är orolig och i hans öga så syntes oron tydligt.

När Lokie börjar prata igen så andas han ut lättad, lättnad över att Lokie inte verkade vara arg på honom för det han frågade förut. - Det är inte lätt att finna vad man söker efter, men när man väll hittar det så vet man att man har hittat sin familj och sitt hem.

Han ler när han väll säger det, det är precis så han känner när han träffade Wami. Det pirrar inom honom när han tänker på henne och deras framtid tillsammans, visst var Cierzo en del av hans familj också, men han valde att gå sin egna väg, att följa sitt hjärta.

han hör att Lokie frågar efter hans namn, han ler vänligt - självklart, mitt namn är Lihai. Han böjer huvudet i en respektfull gest till Lokie.

"Nej nej."Inte har ni sagt något dumt. Tro inget sådant."
Lokie log varmt i ett försök att skaka av sig de negativa tankarna som slagit rot. Han skulle bli tvungen att göra allt i sin makt för att driva bort det mörker som han vuxit upp med.
Han var ju här för att ta tag i sitt liv och ge sig själv en andra chans.

Den ljusa hanen nickar åt Lihais följande mening och kan inte göra mycket annat än att hålla med honom.
"Ni har säkerligen rätt."
När Lokie lägger märke till det leende som lagt sig över den andra hannens läppar så förstår han att denna varg har erfarenhet inom det ämne han pratar om.

"Väl mött, Lihai." Säger han gladlynt och bemöter Lihais gest med en liknande. Han ville inte vara sämre.

Han granskar den vita hanen som är mycket större än honom, men han känner sig inte osäker i Lokies sällskap, snarare kändes det trevligt. - Har du stött på några andra vargar här under din vandring?

hans öga är vänligt och han klipper smått med öronen oh ser sig omkring i den plats som har varit hans hem i 19 långa år. Han sveper lite med svansen och slickar sig om nosen. - Är du hungrig Lokie? De kunde itne jaga i Cierzos revir då Lokie är en främling men utanför reviret kunde de jaga, om Lokie ville det. - Har tänkt att söka in till någon flock i framtiden?

"Menar du mer allmänt, eller just i denna skog?"
Han såg frågande på den mindre hanen.

"Hungrig? Jo, det kan jag nog påstå att jag är. Det krävs inte mycket för att min mage ska börja kurra." Och nog var det sant alltid. Lokie var en ovanligt stor varg, större än någon annan som han stött på under sin livstid och en stor kropp kräver mycket energi för att underhållas. Det var inget undantag för honom.

"Ja. Det är min plan, och jag hoppas det är något som kommer ske inom kort." Han log och svängde glatt med den fluffiga svansen. Genast vandrade tankarna bort till den snövita honan som han träffat på tidigare. Vart var hon egentligen nu? Deras möte med vampyrerna hade fått dem att separeras men förhoppningsvis hade hon klarat sig, välbehållen.
Han kände genast hur ärret över hans bringa började klia. Själv hade han kommit undan med nöd och näppe.

Han ser på den stora vita hanen och ler vänligt mot honom och klipper smått med öronen. - jag menar allmänt, det finns ju en massa vargar här, både goda, neutrala och onda. Det guldbruna ögat ser sig omkring en snabbis innan det hamnar återigen på Lokie.

han skrattar till och tar ett steg närmare Lokie och nickar med huvudet bakom Lokie, Där kunde de jaga, för här var de utanför Cierzos revir. - Vad sägs om att jaga tillsammans? han ler ett vänskapligt snett leende mot den stora vita vargen.

Han lade huvudet på sned och tar ännu ett steg närmare och ger sedan Lokie en buff på halsen i en vänskapligt gest. - man skall inte gå med i den första flocken man möter, det är något man måste känna att det är rätt för en själv inom sig själv.

"Några vargar har jag stött på..." Hans ord fick honom att återspegla sin träff med Tehhi och han log lätt, glad över att han fått chansen att träffa på den snövita honan. Men hans tankar leder honom också bort till det mörker som de båda blev ställda inför. Plötsligt och oförberett.  
 
Vampyrerna.
 
Skulle han berätta om sitt möte med de odöda för Lihai? Eller snarare, skulle Lihai tro hans ord om han berättade om sitt möte? Han är osäker på den saken, för skulle han själv tro på något så befängt. Nu ja, men skulle han ha gjort det då? Tiden innan han stått öga mot öga med dem.
 
”Men också två varelser födda ur mörkret.” Han tvekar och ser mot hanen med ett avvaktande uttryck innan han med en varsamt ton fortsätter. ”Två… vampyrer.”
Hanens ögonbryn sänks och ger hans ansikte ett tvivlande uttryck.
”Jag hoppas att ni inte tror att jag förlorat mitt förstånd.” Lokie sänker sin blick, låter den vandra längst med marken samtidigt som en lätt suck lämnar honom. ”Allt skedde så fort och plötsligt. Kort därpå kom en explosion av ljus och jag förlorade mitt medvetande.”
Han sneglar mot Lihai för att kunna se hannens reaktion. Själv bar han en skamsen mask. Han hade varit för svag för att kunna beskydda sin nyfunne vän från nattens hungrande käftar, eller åtminstone så var det vad han trodde. Tehhi hade faktiskt klarat sig utan några större skråmor.
Vad sägs om att jaga tillsammans?
 
Lokie lyfter sitt huvud, något överraskad av hanens förfrågan. ”Det vore en ära, Lihai.” Sanningen var den att han aldrig jagat tillsammans med någon tidigare och att få ta sin debut det med denna varg kändes som att det inte kunde bli annat än lyckat.  
Snabbt bjuder på ett eget leende och han tar emot varghannens buff.
Ett kort, vagt skratt lämnar honom och hans leende breddas än om mer. Han har aldrig blivit behandlad på ett sätt som detta tidigare. Hela situationen känns så overklig för honom.
Detta var verkligen en genuin varghane med ett hjärta av guld som behandlar sina jämlikar på ett sätt som han förmodligen själv också vill bli bemött på. En fantastisk individ, minst sagt.
Man skall inte gå med i den första flocken man möter, det är något man måste känna att det är rätt för en själv inom sig själv.

"Mmmm." Lokie nickar åt den gråes utlåtande och kan inte annat än att hålla med honom. "Jag tror att jag förstår vad du menar."

han ser Lokies skamsna blick och ger honom en lugnade uppskattande buff med nosen på hans hals. - Är det något jag har fått lära mig så finns det alla möjliga varelser på våran jord. han ler snett och klipper lite med öronen. - jag tror inte att ni har förlorat förståndet min vän, jag är glad att ni kom därifrån oskadd. Jag tror på er att vampyrer finns.


hans guldbruna öga lyser upp och han nickar med huvudet åt vänster för att de skulle ge sig av. - Det är mycket trevligare att jaga när man är fler. han sveper lite lätt med svansen och ser på den stora vita hanen.

"Tack Lihai. Era ord värmer." Och de gjorde dem. Något enormt dessutom. 

Lokie följer den mindre hannens menande nickning med blicken. De skulle jaga, det var så det blivit bestämt mellan dem och det gladde honom. Det skulle bli första gången för honom som vuxen att delta i en jakt med en annan. En som han förhoppningsvis snart kunde tilltala som sin vän. Ett småfånigt leende kryper fram över hans läppar och tar sin plats.   

Så snart Lihai talat till punkt så lägger den större hanen sin vänliga och samtidigt uppspelta blick över den den grå. 
"Det kan jag tänka mig." Tonen i hans röst avslöjar den glädje som spirar inom honom. Känslorna som tagit grepp när han talat om de odöda är nu som bortblåst. Lokie tänker inte grubbla mer över det som varit utan ägna sig åt det som komma skall. För det hade han väl rätt till, eller?
Svansen sveper energiskt bakom honom och hans blick skiner med ny kraft.
"Ta täten ni, jag följer er." Säger han menande och blinkar med sitt ena öga åt Lihai.

han ler varmt mot den stora vita hanen och styr sedan stegen åt det håll han hade sett rådjur senast, visserligen kanske de hade flyttat på sig, men det var ju bara att spåra upp dem igen. han rör sig smidigt och hemvant i lövskogen utanför reviret och hans känsliga nos får snart upp doften av rådjur i närheten. han ser bak på Lokie och ler snett. - Skulle rådjur smaka bra? 

han följer dofterna och får snart syn på några rådjur på en äng framför dem. han sjunker ner på marken för att de inte skulle få syn på dem, han granskar dem och försöker välja ut ett som skulle mätta två munnar. han får syn på en bock som stod bredvid några stenar som tack upp från gräset, som såg ganska stark ut men den skulle mätta både honom och Lokie. - vad sägs om den bocken vid stenarna där borta? säger ha med blicken riktar mot lokie.

(AVSLUTAT)