tarl gick rundor vid vulkanen medans han njöt av värmen efter den kalla vintern leendes "ahh" hans vita ögon glimmade i solen och såg att det började mörkna "hmmm kanske ska spendera natten här" kollandes runt sig där han kunde ligga och äta hans två kaniner på ryggen. han vandrade runt lite granna innan han lade sig under ett stenblock och började tugga

Marcela försökte att se vad som fanns framför henne, men hon kunde bara höra att någon la sig framför henne under stenblocket, vem kunde detta vara? En röv i fejjan fick hon allt, men nu var det ju dags att ställa en fråga. "Vem är du?" Sa hon men hanens rumpa i ansiktet, han var läskig och låg där med två små saker, djur såg det ut som, det enda hon såg var grumligt. Hon ställde sig upp och lunkade fram till hanen. "Vad är ditt ärende här?" Frågade hon honom trevligt.

tarl hoppade till och kollade runt sen bakom sig på den lilla krabaten "... vem e du???" han nosade på valpen och nös till "lessen" han tänkte efter "inte mycket jag vill bara värma mig lite och äta mitt byte... e du hungrig???" han höll ögonen på den lilla krabaten

"Jag heter Marcela och är stolt medlem av TDN." Svarade hon på hanens fråga. "Nej, jag är inte hungrig. Tycker du att det är varmt här? Och trivs du?" Frågade hon hanen trevligt, hon log emot honom där hon trodde att hans ansikte var, det enda hon kunde se var dom grumliga djuren just nu. Men hon ansträngde sig för att se honom, och vips, hon hade riktat sina ögon emot hans ansikte helt rätt. Det var sällan det blev rätt, men hon vänjer sig.

Marcela satte sig tätt intill hanens mage med ryggen, sedan såg hon på den fina och mörka stjärnhimlen, eller ja, allt hon kunde se på himlen då. Grumliga vita saker på ett blått täcke, mer än så kunde hon inte se. Hon log emot stjärnorna och sa: "Mår du bra och var är din familj?"

tarl nickade "okay marcela jag är tarl" han kollade up och suckade "..." and kurrade up och suckade "... har ingen familj... och ja jag trivs här men bor i ruinerna... du da bor du här eller??? och var e din familj???" kollade på lilla valpen

"Trevligt att träffas Tarl, tråkigt att du inte har en familj, och förresten - ligger Ruinerna långt bort?" Frågade hon. Tarl frågade henne om hon bodde här, och då nickade Marcela. Då Tarl sa familj kollade Marcela in under stenblocket, hon skämdes över att hon lämnade sin mamma och gick på äventyr i reviret. "Jag liksom .. gick ut på äventyr bortom min lya, men detta är ändå reviret, så jag är ju hemma på något sätt, och jag vet inte var mina bröder är, jag vet inte om min pappa lever och min mamma brukar oftast inte vara närvarande då jag är vaken, så varenda minut är jag orolig över min mamma, hon är den enda jag har kvar då mina bröder försvann. Det är allt." Sa hon dystert och vände blicken upp i skyn, hon ylade inför natten och kröp sedan ihop till en boll för att sova, efter några minuter låg hon stilla och sov.

tarl kollade på valpen och nickade innan and gosade med den lilla och snurrade ihop med valpen "... livet är en härlig sak... varför förstöra det med att döda..." han suckade och lade sitt huvud ovanför valpens huvud innan han somnade till också

[Komihåg att Mirrow ännu endast bara heter Mirror :)]
Mirror gick tyst fram i skymmningen (?), han hade lämnat lyan för ett tag, han var trött på hela denhär platsen och lättast var väl bara att gå, gå och gå? Bara det inte vore för den jävla ormen så skulle han kunna gå och gå utan att behöva fundera på annat. Men nej, den skulle såklart dyka upp överallt och förstöra hans vardag.. Han morrade lågt irriterat. Öronen var halvt bakåtstrukna och de röda ögonen döljdes om det inte var för det lilla sken som kom ifrån dem, men annars var de dolde för omvärlden. Fast en sak hade varit intressant, träningarna som mor haft. Han hade fått reda på en annan förmåga han hade, eld. Eller han visste att han bar på det eftersom på en av träningarna så hade det kommit upp några sprakande gnistor runt honom. Kanske ett tecken? Han förstog inte hur mor klarade att få den stora eldormen att ändra storlek då han själv bara kunde få fram gnistor. Men det var ju allt en början. Sen så hade han funderat mycket på rösterna, kanske var det inget ont, bara en udda kraft? Han rynkade frustrerat pannan och fortsatte frammåt.

Men så bröts hans tankar av ett yl och han spetsade öronen ännu en gång. Han skände igen ylet, det var hans syster. Vad gjorde hon så långt bort från lyan? Han stannade upp och sänkte huvudet och drog in dofter, jodå det luktade varg, två vargar. Och den ena var utomstående, men systern var också där? Vem hade hon hittat nu? Han tittade bittert in i mörkret och började trava frammåt. Vem visste, det kunde ju vara fara. Och han ville ju inte mista ännu en syster. Mirrors små tassar hördes knappt i mörkret förutom då han gjorde felsteg och trampade på något prasslande, men annars var det tyst runtomkring honom. Och han smällte in i mörkret fast det röda svaga skenet från hans ögon var det enda som kunde avslöja att han var där, och doften. Doften av färmmande varg blev starkare och lika så hans systers välbekanta doft blev starkare. Och snart kunde han utskilja hennes röda och oranga man, men det var också en främmling där. De värkade sova, sova?! Låg hans syster och sov med en vilt främmande varg, och dessutom inte nån från flocken? Han blottade de vita tänderna och en morrning lämnade hans strupe.
"Hermana ¿qué estás haciendo?" [syster vad håller du på med] väste han ut i mörkret, hans stämma var kall och tom.

[Här kommer mitt wierdo och förstör friden <3 c;]

[Jippie! 8D]

Marcela vaknade med ett ryck, en röst hade kommit in i hennes hörselgång, det var hennes bror Mirror, hennes ögonlock for upp som ett skott och hon försökte att se med sitt grumliga vänstra öga, men hon kunde inte se något, bara ett rött och mycket grumligt sken, det visste hon allt vad det var, hennes brors ögon, hon kommer aldrig att glömma dom. Marcela ställde sig hastigt upp och sprang fram till sin bror, eller ja, där hon såg det röda och grumliga skenet, hon kände hans doft, hon stod mitt emot honom, och inte åt fel håll heller, vad gjorde han här? "Yo estaba durmiendo .. pero rompió el silencio y también mi sueño!" [Jag sov .. men du bröt tystnaden och dessutom min sömn!] Skrek hon framför sin bror på Spanska, det började att blåsa, Marcelas lugg for omkring men inte framför hennes ögon, så lång var den inte, luggen var precis under ögonbrynen så att hon kan se. Marcela försökte att urskilja det grumliga till kurvor på sin bror, men förgäves, hon kunde inte urskilja honom ett endaste dugg, förutom dom vita prickarna på hans öron, den lila manen, dom röda lysande ögonen och dom röda strecken på benen, men det var bara färgerna hon kunde se, och det grumliga. Hon såg ledsamt ner i marken, hon var så besviken. "Estoy tan cansado que no puedo ver .. por qué a mí!" [Jag är så trött över att jag inte kan se .. varför just jag!?] Skrek hon sorgset till sin bror, hon satte sig ner med en ledsam duns och slöt sina ögon och bara storgrät. Vad skulle hon ta sig till?

tarl vaknade utav att vargarna skrek på ett språk han inte kunde "... vad pågår lilla marcela???"han gick up och det enda man kunde see i månens ljus var hans mörkblåa svans top som viftade fram och tillbaka "... vem är den här lilla vargen??" han kollade på mirror och luktade försiktigt på honom

Mirror tittar på den okände vargen och sen till Marcela. Mirror tittar vaksamt på då Marcela går fram
till honom och då hon stannar och skriker åt honom på spanska tar han irriterat ett steg bak och stryker
öronen bakåt och fnyser. Varför ska hon skrika för, han står ju här rakt framför henne. Hon väcker ju hela
flocken om hon fortsätter så och då är nog den lugna stunden över och han måste gå hem igen. Inte lockande.
Men Mirror står endå kvar och hör då hon skriker, och sen börjar hon gråta och Mirror spärrar upp ögonen
och blottar ogillande de små vita tänderna.

"Hermana tranquilo. Vas a despertar a todo el rebaño. El mundo no es como aquí, tan tranquilo ahora."
[Syster tyst. Du väcker ju hela flocken. Världens undergång är ju inte som här, så tyst nu.] väser han på spanska
i snabb ton. Så hör han den främmande vargens röst och han vänder kvickt på huvudet och ställer sig i en beskyddande gest
framför sin syster. Då vargen kommer och ska nosa på honom så morrar han och blottar de vita tänderna
och några gnistor slår varnande kring hans små käftar.
"Rör mig inte, lobo" [varg] sa han mellan morrningarna och de
röda ögonen hålls fast på den andre.

Marcela nickade åt sin brors ord och och slutade att gråta, men då Tarl kom fram och frågade vad och vem så glodde hon på sin beskyddande bror och ignorerade Tarl, men tillslut ställde hon sig upp. Hon vände sig om emot Tarl och fram till honom, förbi Mirror dessutom. "Inget har hänt och inget händer. Detta är bara min bror, eller bara och bara .. men men .." Sa hon utan att ens titta på Tarl, hon ignorerade honom endast med blicken just nu, hon vände sig om till sin bror Mirror som om hon kunde se honom och nickade som om han skulle följa med, hon ville att han skulle komma. "¿Qué debemos hacer con este espejo de lobo? ¿Debemos volcar aquí y dejar que el paquete de obtener una bodega de él, y luego destruir a la muerte, o debemos hacer de él un amigo? ¿Qué crees que es mejor?" [Vad ska vi göra med denna vargen Mirror? Ska vi dumpa honom här och låta flocken få tag på honom, och sedan utplåna honom till döds, eller ska vi göra honom till en vän? Vilket tycker du är bäst?] Sa hon till sin bror frågande och återvände sedan till stenblocket, fast denna gången gick hon upp på blocket och satte sig där, hon kände sig för riktigt noga för att inte göra snedfel och ramla, men hon klarade detta som om hon kunde se likt sin bror. Hon log för sig själv där hon satt på blocket. "Tarl, jag vill att du lägger dig här under stenblocket igen .. och sedan vill jag att du väntar in oss två, vi ska bara .. umm .. gå och jaga en hare som kvällsmat." Sa hon till Tarl, hon sa det som om att Mirror skulle följa med, det lät liksom mer övertygande då.

tarl kollade på henne "säkert???" och när hon pratade med sin bror igen på det lustiga språket så satt han där förvånad men tyst tills hon gick upp på stenblocket "... umm varför skall ni jaga??? jag har fortfarande en kanin kvar om ni är hungriga" han kollade på kaninen under blocket medans han gick fram "men jag kan vänta här men vänta inte för länge för då är jag inte kvar" han lade sig under stenblocket

Mirror tittade på sin syster då hon pratade med den andre och hans ögon var smala och misstänksamma då hon lyssnade på vad hon sade, sedan vände hon sig om och bytte språk till spanska och han tittade på henne med en vag irriterad blick innan han skrattade till som en väsning och fnös.
"Él no es nuestro problema. Y no es mi amigo. Él no es nuestro amigo. Yo no le voy a ayudar." [han är inte vårt problem. Och han är inte min vän. Han är inte vår vän. Jag tänker inte hjälpa honom.] sade han snabbt och betonade ordet "vårt" lite extra och gav henne en menande blick innan han vände blicken mot främlingen.

"Och förästen får han ju skylla sig själv som gått in på vårt revir" morrade han och snärte till med svansen bakom sig och skulle vända tillbaks blicken till Marcela men hon hade gått till stenblocket och pratade med främlingen. Vad hade hon i kikaren, om hon hade tänkt att han skulle hjälpa så trodde hon fel. Hans blick var ond då hon kom tillbaks och han väste lågt så bara hon kunde höra.
"Jag vet inte vad du tänker på, men jag hoppas för ditt eget bästa att du inte tänker försöka hjälpa honom" sade han och höjde sen huvudet och gav hannen en snabb blick.
[blev kort ._.]

"Varför skulle jag vilja hjälpa honom? Han kan ju vara farlig, kom så hämtar vi flocken så att han får dö här." Viskade hon till sin bror och skrattade ondskefullt, efter det log hon på låtsas så trevligt hon kunde emot Tarl. Hon satte sig ned mitt emot sin bror och talade till honom. "Vad ska vi göra?"

[Kort .. fantasi-brist .. O__O]

tarl tittade lustigt på valparna och gnagade på kaninen och såg marcelas blick "... nåt är inte rätt" hand kollade rundor och fortsatte på sin kanin

(likadant här)

Mirror lyssnar på sin syster men är inte helt övetygad av vad hon säger. Varför skulle man visa sig vänlig mot främlingen då han var på deras revir. Men han gick endå med henne med ansiktet vänt mot marken. Hans blick var fundersam och svår att tyda och ögonrn var dolda. Men han höjde huvudet då hon talade igen. Allvarligt, han brydde sig inte. Om han dog gjorde det inte honom något, men sen så brydde han sig inte om han kom undan. "Nej, jag springer inte och hämtar dem. Chansen är endå stor att de hittar honom, om inte..." där fortsatte han inte längre. "Äh,kom vi går hem" muttrade han.

Marcela lyssnade på sin bror, och dom två gick tillsammans hem, Marcela försökte att se det bästa hon kunde så att Tarl inte skulle följa efter, och dom två valparna gick och gick, tillslut var dom framme vid lyan, Marcela gick in i lyan och gäspade. Hon la sig ned och somnade.

[AVSLUTAT!]