Solen stod som högst på himlavalvet och skänkte dagen en värme som fick en vanlig sommardag att framstå som sval. Men ännu var sommartiden inte här. Majoriteten av träden i lövskogen stod fortfarande med sina knoppar, redo att explodera i sina lövgröna färger, och väntade. Men det var inte trädens knoppar som fångat månvargens fascination, men de vackra blekröda blommorna som redan nu stod i full blom på vissa enskilda träd i området. Några liknande träd hade hon aldrig beskådat tidigare, det enda hon kunde plocka ur minnet som påminde till viss del om den skönhet som träden visade var månblommorna i Ötamon
Honan stod som förstenad och bara stirrade tills hon kom på sig själv och insåg hur varmt det faktiskt blivit under dagen. Tungan slank ut mellan de tidigare förseglade läpparna och blev hängande i en rytmisk rörelse under tunga andetag. De olivfärgade ögonen sökte sig bort till ett mindre vattendrag, en liten sjö, som hon kunde skymta mellan några träd längre bort och med ens satte hon kroppen i rörelse. I riktning mot platsen.


[Kenai]

Det var varmt för att ännu vara vår, och värmen blev som ännu påtagligare när man kommit från den skuggiga skogen Nordan. Trots att han så länge varit i Acherati, där klimatet var varmt och fuktigt året om, så tycktes han genast ha tappat det han anpassat sig till söderut. Det var lättare att återanpassa sig till svalkan, antog han.
     Den grova hanen försökte söka skydd i skuggan av några träd längs den glittrande sjön. Det var dagar som dessa han verkligen saknade förmågan att simma. Ett minne av hans döttrar som ramlat i bäcken i Acherati för länge sedan flimrade förbi. Åh, så han saknade dem. Om de faktiskt kommit tillbaka till Jägarna, eller om något hänt dem på vägen visste han inte. Men han ville inte tillåta sig tro det värsta, nej, han litade på Theano. De var i säkerhet, under Dimitrijs beskydd. Det var allt han tillät sig tro.
     När en skepnad, nätt och elegant slöt upp längs sjön längre bort höjde han huvudet, fortfarande dold i tunna skuggor. Så många olika dofter låg nästlad omkring vattnet att det var svårt att riktigt fånga upp en specifik. Men när han äntligen gjorde det, kändes den bekant. Återigen växte ett undangömt minne fram, denna gång från Nordan. Och som om en blixt slagit ner i hans sinne lyckades han placera doften. Varginnan av månen.
     Med långa steg lämnade han den skonande skuggan bakom sig och närmade sig. En slags värme och glädje som saknats honom växte i bröstet. Ett leende klöv ansiktet itu och nådde hans runda ögon. Nära nog lät han hans röst bryta igenom fågelsång och vårvindarnas rasslande.
     ”Kenai. Mitt namn är Kenai.” Han stannade upp för att se på henne. Han hade lovat henne att nästa gång de sågs, skulle hon få veta hans namn. ”Tro inte att jag glömt vad jag lovade.”

Nog för att skogen höll många dofter, nya mer påtagliga som flera äldre, så antog hon att värmen var orsaken till att hon hade problem med att hålla dem isär dem. Men desto närmre hon tog sig till sjön desto mer tyckte hon sig kunna känna igen en av dofterna - kunna urskilja den ur mängden. Alin såg sig om med ett undrande uttryck, det var först nu som hon hade släppt vattnet med blicken, och där borta, gömd i solens bländande strålar så kunde hon urskilja en individ. Visst såg den ut att gå mot henne? Hon stannade upp med en viss skepsis inom sig, men så fort den bekanta rösten nådde henne och gav det namn han lovat att ge så blev allting kristallklart.
Det är du! Sa hon ivrig och med orden följde ett kort, lättat skratt. Alin skyndade sig ut från ur under trädens svalkande skuggor och mötte upp med den viltbruna hanne som hon träffat på en gång tidigare i Nordan.
Tankarna på värmen var för stunden som bortblåsta och hon mötte honom med ett brett leende.
Kenai, sa hon och tog de sista stegen fram. Det är ett fint namn. Mitt är Alin. Hon tippade huvudet på sned samtidigt som hon hastigt synade hans kropp. Han såg ut att må bra, likt sist.

När Kenai kom närmare kunde han urskilja detaljerna i hennes anlete. Där fanns fortfarande samma livsglädje han mindes, och han kände sig en aning lättad. Var det konstigt av honom att sakna den synen? Synen av någon som ännu hade kärlek kvar att ge till världen. Undra om den känslan lämnat honom för alltid, eller bara var begravd under den sorg han kände.
Ett brummande skratt lämnade honom och han log brett emot henne. ”Det duger”, svarade han något genant.
     ”Alin”, upprepade han kort efter henne, som för att testa det. ”Det passar dig”, sade han efter en kort stunds tänketid. Det var lättsamt med en viss mjukhet till det, precis som han kände i hennes närvaro. Han skulle aldrig kunnat gissa det, men när hon sagt det så kändes det så självklart.
     ”Har du hittat det du sökt efter?” frågade han. Hon verkade fortfarande hålla kvar i dessa trakter, vilket ledde honom till att tro att hennes sökande inte varit så lyckat. Men på ett sätt gladdes han över det, för annars tvekade han på att deras vägar någonsin korsats igen.

Det låg något sött över det genanta som smög sig fram bakom den lugna fasad han bar så väl.
Nej tyvärr, men jag är säker på att när tiden är rätt så kommer jag göra det. Tiken log ett mjukt leende, glad över sin egna självinsikt. Hon skulle kunna spendera hela dagarna åt sitt sökande men då också förlora friheten, hon ville inte låsa in sig i ett fokuserat sökande när det fanns så mycket mer att se på den här vandringen. Det fanns ändå inget som talade om att det ens existerade någon i området som hade kunskaperna hon sökte, och skulle hon finna någon så skulle det vara slumpen som var orsaken till det.
Hur är det med dig, och din familj? Är dom i närheten? Då slog det henne att dofterna som legat som ett moln om hannen förra gången var nu inte mer än ett bleknande minne. Det måste ha varit ett bra tag sedan de vistats tillsammans.

Kenai  kunde inte hålla tillbaka det genuina leendet som smög sig fram över hans läppar. Hela hennes sätt att vara, och den utstrålningen som skimrade runtom henne fick honom att känna sig till frid, hemma. Något med hennes sätt att vara, påminde honom om hans eget, det han förlorat.
     ”Det är ett bra sätt att se på det hela.” Han nickade instämmande åt sina egna ord. När Alin sedan frågade om hans familj falnade glädjen i hans anlete. Det värkte i bröstet fortfarande, men han hade insett att det alltid skulle göra det.
     ”En del av min familj är i Bergen, tillsammans med mina föräldrar,” förklarade han något tyst, som om han tvekade. ”Och den andra delen är i Acherati. Men de är vuxna nu, modiga och starka. De kan ta hand om sig själv. Det tvekar jag inte på.” Ett halvhjärtat leende drog över hans ansikte när han försökte lätta på stämningen som sjunkit med hans dämpade humör.
     ”Och ni, vandrar ni fortfarande ensammen?” Lite lätt vred han på huvudet och försökte urskilja andra dofter än hennes egen.

Värmen som legat i det breda anletet falnade snabbt efter att hon ställt frågan om hans familj. Orden hade gjort honom ont.
Men där fanns ingen ånger hos Alin. Hon hade inte haft för avsikt att göra honom påmind om det som tyngde hans hjärta.
När han gjorde ett försök att dra i mungiporna trots att tyngderna fortfarande hängde tunga, breddade hon sitt egna leende och la huvudet lätt vertikalt.
"Du vet - när jag var yngre och lämnade mina föräldrar för första gången. Det var till en början väldigt skrämmande." Alin tystnade, spände blicken i Kenai innan ett flin sprang fram över hennes rödbruna läppar och hon bröt den seriösa karaktären.

"Visserligen reste jag tillsammans med min bror Ghadam, men ändå, vi var båda lika färska inför den värld som öppnat sig framför oss. Nyfikna och redo att möta det okända bortom Höstskogen. Ivrigt skyndade vi iväg på vår resa, stötte på vargar av alla dess slag, lärde oss nya som gamla saker vi insett att vi glömt.
Nu till det som jag egentligen ville komma till med den här berättelsen är att livet handlar om att lära sig saker - genom med och motgångar. Även om vi stöter på dessa motgångar så är det en del av livet, och genom dem så lär vi oss något nytt - något som kommer stärka oss trots att det just då är jobbigt. Precis som det är för dig nu, Kenai. Precis som det kommer vara för dina valpar någon gång i livet, förr eller senare."
Alin styr sina steg fram till Kenai och sätter sig tätt intill hans sida. Buffar lekfullt till honom med skuldran och ser ut över skogen.
"Jag ser att du försöker men det går inte att undgå den tyngd som du släpar på." Frågan han ställt till henne fick flyta förbi, den kändes varken viktig eller relevant för stunden.

[Det blev en väldigt massa tyngd och tyngder här...]

Den tvefärgade blicken låg fäst i det hennes näpna anlete. Med genuint intresse för vad hon hade att säga lyssnade han utan att avbryta. Det hon sade berättade mycket om henne, även om det inte var hennes intention. Smått och gott om hennes bakgrund, och om hennes sätt att se på världen och livet. Ett mjukt leende sprang över hans läppar när Alin slog sig ner intill honom.
     ”Du har något väldigt uppmuntrande med dig.” Det kändes som värmen från solen. Betryggande, stillande. ”Jag tror också så.” Lade han till och mötte upp hennes olivgröna blick. Återigen drog han på smilbanden.
     ”Du har inte kommit särskilt långt sen sist, Alin”, konstaterade han med något skämtsamt i tonen. ”Jag hoppas inte du väntade på mig.” Ett brummande skratt ekade från hans bröstkorg och han besvarade hennes varsamma buffande.

"Jag försöker." Erkänner hon i ett lägre tonläge än vad hon tidigare använt, men hon kan inte låta bli att le. Han får det att dra i hennes mungipor. Får henne att vilja vara den bästa versionen av sig själv, och det känns så enkelt i hans närvaro.
Den tvefärgade blicken fästes i de olivgröna, och hennes tankar tycks stanna upp. Han tror också så. "Det är bra, då har vi något gemensamt." Hon håller kvar blicken, låter några sekunder passera, innan hon åter ser ut över omgivningen. Strax därpå hörs hans röst igen. Men denna gång håller den en skämtsam klang. "Men du då!" Slänger hon hastigt in i konversationen och bjuder honom på ett finurligt anletsuttryck.
Hans skratt får värmen att sprida i hennes bröst. På något vänster tycks hans tyngd ha lättat och det glädjer henne mer än hon skulle kunna erkänna.
"Väntat? Nä, men jag tror minsann att jag fått en förföljare. En brun, rufsig varg med stora tassar och ett ännu större huvud." Tungan slinker snabbt ut mellan tänder och läppar samtidigt som skinnet över nosryggen rynkas lätt. Snabbt är hon uppe på tassarna. Svansen står rest över ryggslutet och vaggar från sida till sida. Hon bjuder in till lek.
Framtassarna trumma över marken i samklang med att hon låter några brummande läten springa från strupen.

Ett rungande skratt lämnade honom åt hennes kommentar. Svansen dunkade taktfullt bakom honom.
     ”Jaså?”, svarade han med ett retsamt leende över de mörka läpparna. ”Låter som en väldans stilig en, om jag får säga det själv.” Till svar åt hennes lekinvit reste sig den större hanen upp endast för att falla ner på armbågarna. Ett mullrande, lekfullt morrande ekade långt ner i hans strupe. Med klumpiga och inte vidare snabba rörelser tog han ett hopp i sidled. Ett mjukt men leklystet uttryck i anletet gjorde han återigen en manöver, närmade sig Alin. Trots hans rejäla kroppsbyggnad och storlek, så var han mycket varsam.

"Jo, han ser  bra ut." Ett brett flin vilar över hennes läppar då hon svarar på hans morrande med några egna, inte allt för djupa läten. Plötsligt gör hon ett utfall, slänger sig fram mot Kenai och passar på att nafsa honom i sidan av halsen.
En hop av päls kittlar insidan av gommen och hon släpper sitt grepp - tar avstånd från honom och möter den heterochroma blicken på nytt. Utmanar honom i lekens tecken.
"Men det är hans sinne som är vackert, av vad han visat."
Alin blinkar lekfullt med ena ögat innan hon vänder sig om och sätter kroppen i rörelse på nytt. Skyndar sig bort mot de blekröda blommornas träd och försvinner bakom deras stammar. Gömmer sig.

Leendet som låg struket över hans mörka läppar gick inte att hålla undan. Ljuset och värmen han såg kring Alin var direkt påverkade på honom, på hans sinne. Det fanns ingen mening att förneka. Ett mjukt skrockande lämnade honom igen när han såg tiken vända om ch försvinna längre bort.
     Med sina osmidiga, tunga steg följde han henne i en långsammare takt. Taktfullt försökte han närma sig så tyst han kunde, men de stora tassarna och tyngden i hans kropp gjorde det ett försök förgäves. Med ett tunt brummande tog han ett språng, rundade ett av träden. Lättsamt puttade han omkull henne med sin stora kroppshydda. Det varma skrattet lämnade honom igen.
     "Må stjärnorna bära iväg din sorg, må blommorna fylla ditt hjärta med skönhet, må hoppet alltid torka bort dina tårar, och, framför allt, må tystnad göra dig stark." De tvåfärgade ögonen höll ett stadigt grepp om hennes.
     "Alin, vart är du på väg?" Kanske kunde de slå följe? I ärlighetens namn ville han inte mista hennes ljus, han behövde det. Åh, han kunde svära på den Stora Anden att han behövde det.

Hon föll fnissandes ner i marken när Kenai rundade trädet som hon stod och tryckte bakom, det var en varsam knuffa från den större hannen som fått henne ur balans och gjort så att  hon snubblat över sitt ena framben när hon egentligen menat att stötta upp sig med hjälp av det. Han skrattade. Ett varmt, lättsamt skratt som också fick det att bubbla i henne, följt av ett rungande skratt som lämnade tikens mörka, leverfärgade läppar 

Alin såg på honom. Fångade i det grepp som hans blick höll henne i. Ögonen. Dom vackra ögonen. De tycktes tala lika väl som hans tunga nyss gjort. Hon vek av med blicken och fäste den till barken på trädet vid hennes sida. En värme spirade inom henne. En värme som fick kinderna att hetta. Vad gjorde den här stora drummeln med henne?
"Kenai..." Hon mötte hans blick på nytt, klädd i ett flin som vilade på gränsen till ett leende.
En gång tidigare hade de träffats. En enda gång. Bara det hade i vanliga fall fått henne att ifrågasätta sitt handlade men här och nu kändes det så tydligt, så rätt.
Hon kan inte neka den tillhörighet hon känner med honom.

"Kenai, jag ska till Ötamon." Det ligger något tankfullt i hennes uppsyn, om än bestämt. Hon behöver få se om det främlingen talat om var riktigt. Ett tempel i mångudens ära var något varje månvarg önskade sin älskade gud. "Jag behöver få se med mina egna ögon om det verkligen har rests ett tempel i Duraneirs ära."
Hon reser sig upp, med bakdelen vänd mot honom, och ruskar kroppen fri från diverse smuts som fastnat i pälsen efter fallet.

"Och jag hoppas min förföljare vill... fortsätta att följa mig. Så om du ser honom får du gärna säga det till honom. Stor, rufsig typ -  du vet."
Hon sneglar upp på honom med en blick som sprudlar av något illmarigt och sätter sedan benen i rörelse, som att hon faktiskt är på väg att lämna platsen och hanen bakom sig. Skulle han följa med? 
Hon känner hur det knyter sig i magen. Snälla, kom med mig.

Ötamon. Kenai mindes den trolska skogen, och han kunde förstå varför den kallade månvargar. Han visste vägen, han kunde visa henne. Men... Blicken sökte sig söderut ett slag. En längtan, saknad, efter sina valpar. Han behövde veta, han behövde få det bekräftat – var de vid liv?
     Alin hade redan börjat gå, men han stod kvar. En min av genuin sorgsenhet klädde hans anlete när han vände blicken efter månvargstiken.
     ”Alin,” kallade han efter henne, ”gärna hade jag följt med dig. Men jag måste se mina barn, jag måste se att de mår bra.” Den varma rösten var ursäktande, och de snälla ögonen uttryckte hans ångerfullhet.
     ”Jag måste resa till Acherati, söderut. Jag...” han drog lätt efter andan, som om det var tungt att säga, ”jag skulle aldrig be dig att ta denne omvägen med mig, men, det är alltid öppet för dig.” Ett snett leende drog i hans mungipa. Han ville resa med henne, det ville han. Men mer än det, behövde han se ansiktet av sina döttrar och söner först, se att de var okej, att de var vid liv. De var det viktigaste han hade, även beslut han tagit verkade motstrida det faktum.