[Reserverad för Lunula.]

Trots att hösten borde ha varit på intågande var luften fortfarande varm i området där han befann sig, tillsammans med de som nu var hans flock. Fortfarande kände han sig inte riktigt som hemma, och Oscuro började tvivla på att det någonsin skulle bli så. Men han satte sin tillit till Gudarna, och trodde att de skulle vägleda honom vidare ifall den tiden skulle komma. Tills dess skulle han stanna med Qu, troget vid sin systers sida.
Precis som vanligt, när solens första strålar nådde marken, hade han tyst tagit sig en bit ifrån de andra flockmedlemmarna, för att uppleva tystnaden och rofylldheten som morgonen kunde innebära. Han sökte ofta ensamhet, då den lät honom känna sig närmare Gudarna han älskade så högt. 
Han satte sig ned på en plats som badade i solens ljus, och njöt när han kände värmen mot kroppen. Han stillade sina tankar och lade all fokus på att leva i det nuet han upplevde. Ännu hade inte världen runt honom vaknat helt, och den stilla stämningen hade en helande känsla på sinne och själ. Oscuro saknade det som varit, hans tidigare liv, och det här att bara sitta och njuta av nuet gjorde på något sätt att den saknaden lättade en aning.

Men snart kunde han höra hur lätta steg kom närmare honom. Det var en vanlig sak, hade han noterat, att dessa Qu-vargar avbröt honom och hans tankar ganska ofta. Och ibland kunde han känna en lätt irritation, samtidigt som Oscuro även insåg att de omöjligt kunde veta hur viktiga dessa stunder var för honom. Inte heller hade han tänkt försöka förklara det, då han misstänkte att de inte riktigt skulle förstå.
Så hans valde irritationen, öppnade ögonen och såg sig över axeln och lät blicken fastna på en ljus hona. En som nyligen kommit till deras gemenskap. 
Det ryckte svagt i hans öron medan de röda ögonen granskade henne ingående. Det kunde ju faktiskt vara trevligt att lära känna nykomlingen. Han hade trots allt ingen rätt att döma ut henne på en gång, utan att ge henne en chans.
"God morgon." Stämman var mjuk, välkomnande.

Solen hade just gått upp och morgonen var ännu tidig. Många sov fortfarande men den ljusa tiken hade ännu inte riktigt vant sig vid detta liv med alla nya vargar. Hon sökte sig ibland bort innan dagen var i full gång för att ventilera sina tankar och alla nya känslor som bubblade under ytan. Hon var otroligt tacksam över chansen att få lära känna sin syster igen och dom spenderade mycket tid tillsammans men allt var även förvirrande för henne. Hon hade levt ett liv där hon var väl omhändertagen men aldrig riktigt hörde hemma.

Hon vandrade i solens allt varmare strålar då en röst plötsligt fick henne att stanna upp och bli mer uppmärksam på sin omgivning. "Åh God morgon" Hennes röst avslöjade hur förvånad hon blev av att möta någon. "Jag hoppas jag inte störde dig" Hon log lite ursäktande och såg sig snabbt omkring innan blicken åter föll på den yngre hanen. "Om... Om jag störde dig kan jag gå vidare" Hon hade själv många tankar och funderingar så kanske även denna hane sökte tid för sig själv och då skulle hon inte störa honom.

Det var en mjuk stämma som mötte honom, och ifall han fortfarande hade lite irritation i kroppen så försvann den när hon talade. På något vis verkade den ljusa honan uppriktig i sina ord, och han kunde inte annat än uppskatta det. Ärlighet var sällsynt i världen idag. Och han fick bara en sån där naturligt bra känsla när hon talade med honom.
"Ingen fara," svarade han samtidigt som han bjöd på ett svagt leende. Med lätta rörelser reste han sig snabbt, vände sig mot henne, innan han satte sig igen.
"Du är ny, va? I flocken, menar jag." Hans röda ögon lös av nyfikenhet under den långa, svarta luggen som jämt hängde honom rakt i ansiktet.
"Jag är Oscuro," presenterade han sig lättsamt. "Jag är också ganska ny, om jag ska vara ärlig. Eller, jag har vandrat med Qu ett tag, men jag är fortfarande ny nog för att inte ha lärt mig allt om deras seder och bruk. Men det är en bra flock." 
Han tystnade en kort stund, ruskade lätt på huvudet.
"Men nog pratat om mig. Vad heter du?"

Luna log då han sade att det inte var någon fara innan han vände mot henne och satte sig ner igen. Hon satte sig ner och betraktade honom med sia ögon som skiftade färg som norrskenet på himlen. Hon lyssnade då han talade och lade huvudet lite på sned. "Ja jag är ny" Svarade hon först och sedan då han frågade efter hennes namn så talade hon med en lugn stämma. "Jag heter Lunula men mina vänner kallar mig Luna, eller ja just nu är det bara min syster Filia Ingis som kallar mig Luna." Hon såg sig omkring. "Jag kom hit för att jag hittade min syster igen och hon erbjöd mig en plats i flocken" Hon såg åter på honom. "Jag har inte levt i en flock, jag har vandrat ensam länge så jag har mycket att lära om era seder och anpassa mig till att leva med flera vargar då jag är van att styra mitt eget liv och inte har behövt tänka på mer än mig själv. Så därför söker jag ibland upp ensamheten för att kunna rensa mina tankar" Hon kände att hon kunde vara helt ärlig mot honom och det var skönt att kunna lätta denna del av sitt hjärta, något hon inte ville tynga sin syster med då hon redan gjort henne ont dagen hon och brodern försvann. Hennes blick vändes åter och hon förlorade sig i sina egna tanker en kort stund innan hon skakade kort på huvudet och såg på hanen igen. "Ursäkta att jag babblar" Hon log vänligt. "Det är trevligt att träffa dig Oscuro"

Han lyssnade till den mjuka rösten, fann den lugnande tillsammans med den ljusa färgen som honan bar på. Och medan hon talade kunde han se hur olika deras liv egentligen hade varit, samtidigt som han i nuläget även kunde se likheter mellan dem två. 
"Detsamma, Luluna," svarade Oscuro på hennes ord om att det var trevligt att träffas. Han valde att använda hennes hela namn, då han var relativt säker på att han ännu inte hade befogenheten att kalla henne för en vän. Även om det skulle vara ett privilegie att kunna göra det. Trots den korta stund de talat hade han redan bestämt sig för att han gillade henne.
"Våra liv skiljer sig," fortsatte Oscuro sedan. "Jag har levt alla mina dagar i en flock. Tidigare tillhörde jag Treontha, ifall du kanske har hört talas om dem?" Han gjorde en kort paus, men väntade inte på att hon skulle svara, utan fortsatte tala. "Tyvärr splittrades min födelseflock, och många av dess medlemmar korsade över till Chaibos rike under en strid mot de vandrande kropparna som invaderade vårat land för några månvarv sedan. Jag blev då erbjuden en plats i denna flock, och likt dig tackade jag ja."
Även om det mest var för att han inte hade sett något annat val just då.
"Så även för mig är Qu's sätt och seder främmande, jag har inte haft tid att bekanta mig med dem ännu, så jag kan tyvärr inte hjälpa dig på den fronten." Han gav henne ett smått ursäktande leende. "Men kanske er syster kan hjälpa er med det? Filia Ignis… Det är hon som äger våran ledare Achilles hjärta?"
Fortfarande, trots den tid han spenderat tillsammans med flocken, kände Oscuro att han inte hade något riktigt grepp om någon av dem. Men kanske det också berodde på att han inte lade vidare mycket energi på att lära känna dem.

Luna lyssnade uppmärksamt då han talade om sitt liv inna Qu. Lyssnade tills hans stämma, läste hans kroppsspråk. Han fick henne att känna sig lugn. Fick henne att slappna av lite. Hon kände att hon ville veta mer. Då han talade om hans flock och hur många vandrat över till Chaibos grottor fick hon ett sorgset intryck. "Jag beklagar förlusten av din flock och dina flockbröder och systrar" Hon menade dessa ord. 

Då han sade att han var ny som henne och att han inte kunde hjälpa henne log hon vänligt mot honom. Då han nämnde hennes syster och att hon kunde hjälpa såg Luna bort en kort stund innan hon åter såg tillbaka på honom. "Fili skulle nog hjälpa mig mer om jag bad om det men hon många plikter som det är redan och ett liv som hon delar med Achilles." Luna lade huvudet på sned. Hon hade inte varit i flocken så länge och ännu inte lärt känna några andra men hon kände efter detta korta möte att hon gärna ville lära känna Oscuro bättre. Hon log vänligt mot honom. "Kanske kan vi hjälpa varandra att finna våran plats i flocken." Hon visste att hon längtade efter någon att lita på och även om hon litade på sin syster fanns ändå där de djupa ärret från då de var små. Hon ville finna fler att kunna få vägledning av i livet, kunna finna fler att lita på och hur gärna än hon ville bara öpnna sig och lita på Oscuro fanns en viss tvekan inom henne. Hon gillade hans sätt och hon anade att de skulle kunna bli vänner om hon bara ville släppa in honom och att han ville släppa in henne.

Den stillsamhet som Lunula ingav i Oscuro var något han kände att han inte hade upplevt på länge. Det var som om han varit rastlös enda sedan hans liv hade förändrats så mycket, och sedan dess hade han inte riktigt fått någon ro. Men på något sätt verkade världen mindre bekymmersam i sällskapet som den ljusa honan erbjöd honom.
Och han fann sig själv talandes om saker och känslor som han inte hade tänkt avslöja åt någon annan.
"Jag saknar kanske flocken, men jag sörjer inte deras död. De dog som krigare, de slogs för vad de trodde på. Och jag som lever vidare ska hedra deras minne, inte känna sorg över det som varit."
Kanske orden var hårda, men det var så han var uppfostrad. Det var så han såg på världen. Det fanns ingen mening att sörja. Det som hade varit hade varit, och de som fortfarande andades hade som uppgift att leva vidare. 

"Det vore ett nöje," svarade han henne med ett leende på hennes uttalande om att de kunde hjälpa varandra. Att hjälpa henne, oavsett vad det skulle gälla, kändes inte som något han skulle tacka nej till. Inte i första taget i alla fall.

Luna lyssnade till då han talade om sin förra flock. Att de dog som krigare. Hon hade aldrig riktigt förstått detta med att dö som krigare men hon respekterade hans sätt att se på det och att han inte sörjde dom utan skulle hedra dem. Det kunde hon däremot förstå. "Att dom gav sina liv för något de tror på är värt att hedras för, att sörja ger inget annat än olycka för de som är kvar." Hon visste att hon själv gått och burit på en sorg över sin förlorade familj men Oscuros sätt att tänka fick henne att tänka om. Varför skulle hon gå i sorg så länge. Hon kunde hedra sina fallna bröder, hon kunde hedra sin mors minne. 

Zay la huvudet på sned och log mot Oscuro. "Ditt sätt att tänka är annorlunda mot andra jag mött." Hon menade detta som något bra. Ju mer hon talade med honom desto mer kände hon att en vänskap skulle kunna växa fram. Hans annorlunda sätt fick henne att släppa lite på murarna hon bar inom sig. "Tack Oscuro" Sade hon enkelt men hon menade det. Han var den första på många år som fick henne att slappna av och han utstrålade ett lugn som smittade av sig på henne.

Han besvarade henne med ett mjukt leende, och ännu en gång kände han tacksamhet över att denna hona var en del av flocken. Qu hade aldrig känt riktigt rätt för honom, men med Lunula hade en nästan familjär känsla uppkommit. Allting var så enkelt, som om de hade känt varandra hur länge som helst. Och det var välkommet, plötsligt kände han sig inte lika ensam längre. 
"Kanske jag tänker annorlunda..." Det var ett intressant påstående, ett som Oscuro själv aldrig hade övervägt. Han hade alltid varit omgiven av de som tänkte lika, de som trodde på heder, ära och religion. Men nu med Qu märkte han att allt inte var lika strikt som han alltid  hade trott.
"Jag får väl skylla min förra flock. Min mor. De man umgås med har en stor inverkan på ens personlighet. Speciellt under unga år."
Han log vid minnet på hans familj. Det värmde alltid hans hjärta när modern passerade i hans tankar.

Lunula betraktade honom då han log och sedan då han svarade på hennes tanke om att han hade ett annorlunda tänk mot dom flesta hon mött log hon med. Då han talar om att hans förra flock hade haft samma tänk log hon mjukt mot honom. "Det låter som en bra flock du hade. Jag" Hon avbröt sig och såg ner på sina ljust grå tassar. "Jag är väl mest formad utav att känna att jag inte hör till." Hon skakade lite på huvudet och såg på Oscuro. "Även om Filia är min syster så har vi varit ifrån varandra länge och jag är tacksam över att jag får vara en del av denna flock men än känner jag inte att jag riktigt hör hemma här" hon skakade på huvudet. "Nej nu låter jag otacksam" Hon såg åter på Oscuro med sina flerfärgade ögon, ögon som påminde om norrskenet om natten. Ögon hon ärvt från sin mor. Hon var den valp som blivit mest lik modern men hon hade inte blivit formad av henne eller av farmodern som "ilia och Filia hade familj redan. 

Filia tänkte tillbaka på tiden i familjen som räddat hennes liv. Ria hade varit god mot henne men Looke hade varit likgiltig och Rias dotter Tanya hade varit hemsk och ständigt påmint den unga Lunula om att hon inte var en av dom och Ria var inte hennes riktiga mor. Lunula skakade på huvudet för att skingra dessa tankar innan hon åter lät blicken möta Oscuros. "Jag kom bort från min familj då jag var valp och en annan familj tog hand om mig. Ria var god mot mig men hennes partner Looke var likgiltig och dotter var hemsk mot mig. Jag fick adlig möjligheten att få känna mig som en del i deras familj och mina minnen från innan jag kom bort är vaga så detta liv är väldigt nytt för mig att en flock välkomnade mig in i deras gemenskap" Hon klippte lite med öronen och lade huvudet lite på sned.

Lunula talade om sitt förflutna, något som av hennes tonfall verkade vara en smärtsam historia för henne att tänka på. Men trots det talade hon om saken, och det var beundransvärt. Det var inte många som klarade av det. Oscuro visste hur det själv var. Han kunde tala om sin förra flock, om sin familj, men han undvek gärna detaljerna. Visst mindes han dem med värme, men att helt undantrycka den sorg som han fortfarande kände var en omöjlighet. 
"Alla har inte samma förutsättningar i livet," svarade han. 
Det verkade som att Lunula hade haft det tufft. Trots det så stod hon här framför honom. Oscuro hade aldrig upplevt känslan av utanförskap, inte så som hon beskrev den. Visserligen kände han det till viss del nu, i denna flock, men det kunde inte jämföras för här var det han själv som hade valt det. Han kunde inte tänka sig att Qu medvetet skulle frysa ut honom ifall han verkligen lade manken till.
"Man får vara tacksam för det man har. Vi är inte alla lika, och vissa av oss har svårare för att välkomna andra i våra liv - Vissa klarar inte ens av det. Jag är ledsen att du fick utstå det som yngre..." Han gav henne ett tröstande leende. "Men trots det står du ju här. Du klarade det. Och du får vara tacksam för det du nu har funnit i Qu. Det är inte alla som har samma tur att hitta en plats där de välkomnas med öppna armar."

Hon såg på honom och nickade då han sade att inte alla hade samma förutsättningar i livet. Det stämde så väl. Hon lyssnade då han talade. Lyssnade noga på orden och väntade tills han var klar. på något sätt hände hon en närhet till denna hane hon aldrig upplevt innan eller mindes att hon känt. Luna log mot honom. Ett vänligt varmt leende. 

"Ja jag är tacksam för den plats jag fått och tacksam för att jag fått denna möjlighet. Jag vet att det kommer ta tid för mig innan jag känner mig helt bekväm i denna nya situation." Hon lade huvudet lite på sned då hon betraktade honom och hon log ännu en gång. "Jag är även tacksam att jag fått möjligheten att få ha träffat dig. Kanske till och med kalla dig för min vän?" Hon var osäker på hur han kände inför att någon man nyligen träffat kallade honom för vän men hon kände att det fanns något mer där så hon kunde inte bara kalla honom en främling hon mött eller en bekant. Lunula ville inte stressa honom eller tränga sig på men hon trivdes med honom och kunde slappna av trotts att i grunden hade svårt att knyta an till andra.

Han kunde inte låta bli att le vid hennes ord.
"Det vore en ära ifall du ville kalla mig för vän, likaså ifall jag fick tillåtelse att kalla dig för detsamma."
Det kändes bra. Som att han äntligen hade något mer än bara systern som gjorde detta till hans plats och hans hem. Det fanns inte mycket mer han önskade. Oscuro kanske hade svårt för det, men han ville verkligen att detta skulle bli en trygg plats. Han var ingen vandrade, han hade aldrig haft lusten att ge sig av ensam och söka äventyr. Han ville tillhöra en flock, och han önskade verkligen att Qu en dag skulle kunna kännas som hans flock. Som om han tillhörde dem. 
Och detta var nog ett steg på vägen.

[Kortis. ]

Då Oscuro tog till orden och hon hörde hans svar log hon varmt mot honom. "Det vore en ära för mig med att få bli kallad vän av dig Oscuro." Hennes olikfärgade ögon glittrade glatt och hennes svans dunkade mot marken då den viftade bakom henne. För första gången på många många år kände hon att hon hade en vän hon kunde lita på och hans vänskap gjorde att hon kunde se mer av en framtid i Qu då hon nu fått en vän som inte var släkt med henne.

"Tack Oscuro" Hon betraktade honom med sina färgskiftande ögon och rösten var mjuk. "Att ha en vän i Qu gör att det känns lite lättare. Känns inte helt som att jag är en utböling." 

(Kort här med)

Det var med ett varmt leende som han bemötte hennes ord. Det kändes bra, det kändes rätt. Ibland mötte man bara såna själar som man kom överens med, och här verkade vara en av dessa. Och det kändes bra, att ha någon annan än sin syster som han faktiskt kände sig bekväm med och kunde lita på.
"Dina ord gläder mig. Det var nog Gudarnas mening att vi skulle mötas." 
Han drog ett djupt andetag, och i huvudet formulerades en kort bön av tacksamhet i hans tankar, då han fått lära sig att man alltid skulle tacka Gudarna för det goda som skedde i livet.
"Tror du vi ska börja röra oss tillbaka mot flocken? Jag hade behövt söka upp min syster."
Han log ursäktande, men han var övertygad om att det här inte var sista pratstunden med Lunula. Hon var en otrolig varelse, och han såg fram emot att dela flocklivet med henne.

[Avslutat? Skriv du ett inlägg till om du vill (: ]