Ett högt kurrande var det enda som störde morgonens tystnad. Den unga varghonan vaknade med ett lågt morrande, en vana hon nu sett till att använda varje morgon - man visste aldrig när det kunde komma någon fara. Hon tystnade dock snart när hon insåg att hennes egen hunger var det som väckt henne.
I samband med att hon reste sig upp sträckte hon även ut kroppen, följt av en kort skakning. Det var ungefär så mycket tid hon la på sin egen renlighet just nu. Varför slösa mer energi än nödvändigt på sådant?

Magen kurrade till igen och hon grymtade lite lätt medan hon såg sig om ut över slätten, som solen nu börjat värma upp med morgonens strålar, från den lilla gropen hon grävt sig intill ett stort träd. Längre bort passerade en stor grupp bisonoxar, som fick det att vattnas i munnen på henne.
Nej, det är ingen idé... Jag kommer bara dö på kuppen...
Blicken vandrade vidare över slätten medan nosen försökte fånga upp alla små lukter som kunde tänkas finnas. Bison var helt klart den starkaste lukten, men genom den kom även en liten hint av något mindre djur.

Med nosen vädrande i riktning mot lukten av det mindre djuret, påbörjade hon dagens vandring. Hela kroppen gjorde ont vid det laget hon kom fram till luktens källa - en hare. Dess andning existerande fortfarande, men svag och knappt märkbar. Hon sniffade lite lätt i pälsen på den innan hon såg sig omkring. Ingen annan var här.
Åtminstone inte än.
Beslutsamt tog hon ett bett i djurets nacke, vilket avslutade dess liv. Om man nu kunde kalla det liv att bara ligga och knappt kunna andas, och definitivt inte kunna röra sig. Hur som så blev det mat åt en väldigt hungrig ungvarg, vars mage hade kurrat i flera dagar.

[Hoppar in!]

Hanen travade långsamt. Efter sammandrabbningen med älg - en jakt som slagit fel - haltade han på höger framben. Knappt märkbart, men det gjorde ont att springa fort. Han ville inte stödja mer på benet än han var tvungen till. En rosa tunga for ut och slickade de långa vita huggtänderna, som stack ut utanför munnen likt sabeltänder, och ett lågt stönande undslapp honom när den skadade tassen nuddade vid marken.
   Den prickige höjde plötsligt huvudet och gav ifrån sig ett morrande läte djupt nerifrån strupen. Lukten av artfrände, varg, kom seglande genom morgonluften. Han var definitivt inte på humör för ett möte, men han var hungrig och bredvid varglukten kämpade en svagare doft, av blod och kött, för att få spelrum. Mat. Den andre hade mat. På grund av hältan kunde han inte jaga särskilt effektivt och det var många dagar sedan han ätit sist. 
   Kanske det var en vänligt sinnad varg, som kunde dela med sig av sitt byte? Kanske det var en fientligt sinnad varg, som kunde slåss för det? Värt att testa. Femtio procents chans.
   Han började röra sig, bara lite fortare. Snart kom en grå gestalt inom synhåll. Hanen spände kroppen så gott det gick och stannade med högra tassen upplyft.
   "Var hälsad", sade han högtidligt. "Tillåt mig att fråga ... har ni möjligtvis något att äta?"
   Dags att svälja stoltheten. Dags att börja leva igen.

Att äntligen få något i magen var en njutning långt över det förväntade. Honan ömsom kastade i sig maten och ömsom slickade sig njutningsfullt om munnen. Ingenting fick gå till spillo. Den här energin behövdes.
En hälsning uppmärksammade henne på varelsen som kommit fram. Hade hon varit så inne i måltiden, att hon helt missat att vara på sin vakt? Hennes kropp var inte helt med på notorna när hon stelt reste sig upp, vilket snabbt fick henne att inse att det vore dumt att dra igång ett bråk. Trots att den andra vargen, betydligt större än hon själv, verkade skadad så skulle han säkert ha sina fördelar med sin storlek.

"Morgon", svarade hon kort medan hon granskade honom. "En hare, säkert tillräcklig stor för två", tillade hon och sneglade ner mot kadavret framför hennes tassar. Försiktigt tröck hon ner nosen och knuffade kadavret lite närmare hanen innan hon la sig ner. Skulle han nu ge sig på henne så fick det väl vara så, kadavret låg i alla fall på hans sida - ville han sno det och springa, så kunde hon säkert komma ifatt honom med tanke på hans tass.
"Ont?", frågade hon lite trevande medan hennes blick flackade mellan tassen och hans hörntänder. Sist hon såg en annan varg hade den åtminstone hörntänderna innanför läpparna.

Främlingen var inte av oroväckande proportioner och verkade inte heller uppfatta honom som ett hot, trots att han med rätta kunde se skrämmande ut med de utstickande hörntänderna och ärret i ansiktet. Just nu var det kanske inte så, med tanke på den upplyfta tassen, men om han bara blev kvitt den här smärtan så kunde hon allt få se på skrämmande!
   Han rörde inte en muskel när hon puffade bytet mot honom och sedan lade sig ner. Stod bara stelt och lät blicken milt vila på henne. Bara för att ha koll.
   "Tack." Trots att det rev i magen, som om det var hem åt ett ilsket vilddjur, tvingade han sig att gå långsamt fram och snappa åt sig en köttbit. Han riktigt kände hur energin åter strömmade genom ådrorna.
   Efter ett par tuggor kom han på att det förmodligen var oartigt att bara gå fram och sno en främlings mat. Han rätade på sig, slickade blodet från läpparna och mötte hennes blick.
   "Jo vars. Antar det. Fast det känns inte om jag inte står på den. Tassen, alltså." Lögn. Det gjorde fruktansvärt ont. Men man hävde inte ur sig vilka klagomål som helst framför någon man inte kände, så han ryckte på axlarna och tvingade fram ett stelt leende. 
   "Mitt namn är Aatu." Kort. Precist. Han sträckte på sig lite ytterligare, och ett hugg av smärta löpte genom benet. Ett litet stön smet ut innan han hann stoppa det och han blinkade mot tiken med sitt enda friska öga.
   Han kunde säkert verka många saker just nu, men skrämmande var han då inte.

Det var nästan så att hanen framför henne kändes ynklig med sin tass bestämt hängande i luften. Det enda som egentligen fick honom att verka lite manlig var storleken och ärret. Hörntänderna försökte hon ignorera, i någon slags förhoppning om att de egentligen inte fanns.
När han yttrade sitt namn kom hon på att han heller inte visste hennes, trots att de nu delade byte.
"Teratia", svarade hon enkelt, med munnen halvfull med kött. Det var kanske inte den vackraste synen, men det bästa hon kunde uppbåda på så kort tid för att inte känna sig som en fåntratt genom att svara en lång stund efter.

"Hur kommer det sig att du är här ute? Det är ju inte, du vet, de bästa jaktmarkerna. Eller boplatser för den delen..."
Frågan hade hon likväl kunnat ställa till sig själv. Vad sjutton gjorde hon här egentligen? Hon hade kunnat stanna på ett säkert ställe, men hade beslutat sig för att vandra vidare. Ensam. Nog för att hon kunde fånga ett och annat mindre byte, men de större var bara att glömma. Under hennes färd söderut hade hon mest fått tag på redan skadade eller sjuka djur. I enstaka fall någon stackars unge som inte förstått det där med att ha full koll omkring sig än.

Han nickade åt hennes ord allteftersom hon uttalade dem, fastän varje rörelse fick ett skarpt stråk av smärta att ringla sig uppåt benet. Det var obeskrivligt att äntligen få fylla magen. Himmelskt på något vis. Det sades ju att endast den som fått gå hungrig i sanning uppskattade maten han åt. 
   Vargen med den prickiga fällen höjde ett beräknande ögonbryn och omedvetet drogs den ena mungipan upp, blottade ännu lite mer av de förvuxna tänderna som inte tycktes nöja sig med att växa innanför läpparna. 
   "En fråga jag hoppats på att inte bli ställd inför", sade han lågt, mer till sig själv än till honan. "Svaret är att jag inte vet. Det bara blev så. Jag hamnade här helt enkelt."
   Han hade bara följt efter renarna över bergen och sedan var han här. Hade inget syfte. Bara ... var här. Levde.
   Om än knappt. 
   "Jag frågar er detsamma. Vad gör ni här? Har ni något syfte med er resa, det faktum att ni befinner er här? Eller kanske ni gör som jag, bara går och ser vart man hamnar?"
   Det verkade som om alla hade något de kallade för 'syften' hela tiden. Mål. Mål som måste uppnås, syften att fylla. Det räckte tydligen inte att bara vara.

"Jag hamnade här helt enkelt."
Orden ekade retfullt i hennes huvud, men hon var tvungen att skaka av sig tanken på det när han returnerade hennes fråga. Hon svalde köttbiten hon tuggat ett tag på, och funderade en kort stund innan hon öppnade munnen för att ta till orda.
"Min historia är väl egentligen inte helt olik din, åtminstone inte i den korta versionen", började hon och sneglade ut över markerna runt omkring.
"Det började råda stor brist på mat där jag kommer ifrån, man fick slåss mot sin egen flock för att få en tugga av något stackars djur som kommit lite för nära en av vargarna. Så, jag drog vidare, lämnade min födelseflock. Och här är jag nu", berättade hon lugnt och lät blicken sakta falla på Aatu framför henne.
"Och jag har ingen susning om var jag är på väg eller vad jag ens sysslar med. Jag är bara glad över att kunna äta mig någorlunda mätt när jag fäller ett byte" sa hon lågt och avfyrade ett genant litet leende.

Orden om mat fick henne att snabbt rycka åt sig ytterligare ett stycke kött från haren och ivrigt tugga i sig det. Att det kunde vara så fantastiskt gott och efterlängtat, med något så litet som byte.

Aatu bet sig i insidan av kinden och vägde lite på det enda framben som kunde stå normalt. Han borde kanske be om hjälp. Kanske att bli helad av någon som var kunnig i det. För det gjorde djävulskt ont varje gång han rörde sig. Det vore underbart att bli kvitt den helt onödiga smärtan.
   Fast å andra sidan var det det där om beroende. Han ville inte vara beroende av någon annan. Inte ens ha hjälp. Hans stolthet satte käppar i hjulet för hans tillfrisknande. 
   "Vem är inte det?" sade han i en lätt, frågande ton, som inte alls speglade mörkret i hans hoptrasslade tankar. "Vem är inte glad när man får möjlighet att ytterligare förlänga tiden man innehar den gåva som kallas liv?"
   Duktigt, Aatu. Det där kunde ha varit sagt till dig själv.
   Men han ruskade på huvudet som för att skjuta undan tankegångarna. Må det onda benet smärta hur illa det än ville. Må världen rasa omkring honom. Må alla de han höll av och älskade (vilka då?) brinna i ett evigt helvete.
   Han var ändå alldeles för stolt för att få inneha gåvan som kallades liv. Och så länge inte hon tog initiativet, skulle han inte nämna saken.