Morgon, solens sträva och stickiga strålar fick det att svida och bränna i dom känsliga öronen. När den nattsvarta hannen förde sig fram kisade han så starkt att det nästan såg ut som om att han blundade, hårt. Så mycket det gick så vandrade han i dem tunna skuggorna men det hjälpte honom inge vidare utan det hade varit lika bra att gå mitt i det ljusa morgonvädret.

Morgon...
Chargie fnös smått kallt och irriterat och vände blicken upp emot skyn men ångrade sig lika snabbt och dom glanslösa öronen ströks snabbt bak emot den lika glanslösa nacken. Pälsen var kraftig och lika svart som natten själv, ty den kunde inte heller fånga upp solen eller månens ljusa sken. Ett perfekt kamouflage då han strök omkring i mörkret om nätterna. Men trotts att pälsen inte kunde fånga upp ljus så gjorde det inte heller att han såg smutsig och sjuk ut, nej istället fick han en mycket intressant päls. Mjuk som siden men sträv som bark på samma gång.

Dom svarta tassarna stannade upp under ett större träd och hannen satte sig ner och lät den kalla ljusa blicken vandra ner emot den vita marken och den muskulösa kroppen slappnade av en aning. Svansen sveptes om tassarna och han lutade sig lätt emot den kalla trästammen. Ljud av steg hördes en bit längre bort, var av på doften så var det en äldre varghanne. Mer än så orkade Chargie inte bry sig om. Han skulle inte låta sömnen ta över honom helt utan sitta i ett vakande slummer, ifall den okände skulle närma sig nå mer så skulle han höra den på avstånd och hinna upp på benen ifall det skulle behövas.

Morgon, en sveda och pina som han dumt nog har begett sig på.

[Pax till den heta lilla Svartisen~ ♥]

Morgonstrålarna fick de röda färgerna i skogen att lysa och dansa likt en vild eld, han hade aldrig sett något liknande. Det är annars ganska svårt att imponera på en hårdhjärtad svartvarg som har det i sitt blod att kunna dölja och hantera känslor på det kallaste sätt, som om alla är födda sociopater vare sig de velat eller inte. Nilo var dock lyckligt omedveten om allt de som sades om Svartvargarna, och vad som nästan förväntades av dem i ren ondska. Nilo hade allt de där i sig, som renrasig svartvarg, han hade potentialen till riktig ondska, men hans annorlunda uppväxt hade format honom till en annan varg än vad han kunde varit.

Han hade fått en känsla för etik och moral som oftast saknades hos svartvargar, och framför allt så hade han en stark lojalitet för dem han älskar och bryr sig om. Han hade förmågan att bry sig om, och att kunna välja själv över vilka av mörkrets inflytande som han valde att följa. Han var sin egen varg och sin egen själ, och ingen blodtörstig ond mördare.

Dock fortfarande så hade han fortfarande en lång vandring framför sig där han skulle få lära sig vad det innebär att vara svartvarg i Numoori och förbannelserna som kommer med denna gamla ras som fortfarande rinner i blodådrorna. Ett felsteg i livet och det kan klicka till. Ett felsteg och stupet bakom honom kan ligga närmare än han själv anar. Kommer han att bittert få erfara själv eller lyckas hålla sig undan? Nilo vet inte, så han oroar sig inte. Alla andra omkring honom som känner till svartvargarna borde veta om riskerna, och borde vara oroliga.

Kanske får han märka någon hans potential gång när han står i ett blodbad med liket från en varg mellan sina käftar han själv dräpt, eller mördat, utan att själv känna medkänsla eller förståelse för vad han gjort. När han inser att hans samvete är avtrubbat, kommer han då att inse vad han är? Kommer han bli rädd eller är det då redan för sent?

Detta var inga tankar som Nilo bar på själv, han var lyckligt omedveten om allt som sades om svartvargarna när han nu vandrade i den eldiga höstskogen som lyste så vackert i morgonljuset. Den fräscha jordiga lukten från den bördiga fuktiga jorden var lugnande och annorlunda från barrskogen han växt upp i. Nilo var ändå ingen jätteung varg, men det var så mycket han inte hade sett i sitt isolerade liv att han blev som en ungvarg på nytt när han nu vandrade över Numoori till fjärran länder.

Den mjuka morgonfuktiga jordiga skogsdoften förde plötsligt med sig en varg doft från en främmande hanne. Han funderade ett ögonblick på om han borde ignorera och vandra vidar, men han blev lite för nyfiken på vad det kunde vara för en varg. Dessutom hade han vandrat ensam så länge nu att det kunde vara intrssant med ett möte.

Han vandrade lätt och tyst i skogen med svartvargens nedärvda smidighet, och fick snart syn på en svart frände med annorlunda uppsyn som satt under ett av de magnefika träden. Redan på håll kunde han avgöra att hannen var något större än han själv och han verkade kraftigare. Inget som bekymrade Nilo i nuläget förstås.

Han vandrade närmare och mötte främlingens blick, en säregen blick som särskilje honom från andra vargar och nästan avslöjade vad han var. Nattvarg. Ovanliga nu mera, men Nilo hade mött dem förr, och den bleka obehagligt ljusa blicken var något som gjorde att han direkt kunde utesluta att det inte var en svartvarg han mött. Nilo visste dock inte mycket om Nattvargarna eller dess historia, bara de som hans egna föräldrar berättat för honom och det var inte mycket. Och nattvargarna han mött var bara ett vagt möte.

Han stannade till framför honom, och bugade djupt så som de gjort i flocken han var uppväxt i för att visa respekt för så väl vänner som fiender. Det kunde bringa onödig otur om man inte gjorde så.

Han mötte sedan vargens blick igen.

- "Jag kommer i fred främling. Jag är Enilorac Nossevo, son till Leakim- och Enna Nossevo, från flocken Gadrot i skogen Nordan."

Han valde att presentera sig fullt så som hans traditioner valde att göra.

Man kunde ana ett smil i hans ansikte sedan.
- "Men de brukar kalla mig Nilo, vanligen."
Hans något skämtsamma inställning tonades ner i väntan på en reaktion från främlingen han nyss mött, svart som natten var han.

De var skillnader på de svarta vargarna. Nattvargens päls tyckes mer silkeslen medan svartvargens päls var mer kraftigt och matt och gav en annan lyster åt pälsen, men båda var fortfarande ungefär så svarta som två vargar kan bli.

I den lätta slummern kunde han höra vindens vaga vinande, och skogens egna talan. Han hade hört många platser tala men denna bar någon mjuk och tilltalande röst som man bara ville lyssna mer till. Tankarna om det förflutna passerade förbi men innan han gå djupare i tankarna så avbröts det hela av en okänd doft. Dom mörka öronen klippte efter ljud som skulle kunna tillhöra den främmande vargen. Mycket riktigt så kunde han höra steg längre bort och Chargie öppnade försiktigt ögonen och såg sig granskade om innan han gäspade stort. Han höll nästan på att fråga sig själv vem det är som kommer på tanken att vandra runt så tidigt på morgonen men kom på sig med att han nog är den enda riktigt nattvandrande vargen i landet.

Stegen kom närmare och doften blev starkare och tydligt kunde han känna att den tillhör en hanne. Och mycket riktigt så trädde en mörk varghanne fram bland träden. Utan att röra en min eller säga nå så såg han bara emot den mörke med sin mjölkdimmiga blick. Nog kände han igen rasen som den okände tycktes vara och ogillade skarpt att bli ihop blandad med dessa. Inte för att han tyckte illa om rasen utan för att dom var helt skilda på alla sätt. Det enda som gjorde dom lika var den svarta pälsen, knappt ens det. Chargie bär en tjock mjuk päls som inte fångar upp månen eller solens sken. Trotts det så ser hans päls inte näringslös ut, den är tjock och yvig men saknar glans.
Då den mörke framförde sin talat vred Chargile lite grann på huvudet men sa inget fören han hade talat klart. Enilorac, ett högst fascinerande namn det kunde han inte säga någonting om och sättet som hannen uppförde sig på gick inte att undgå. Det fanns allt för få trevliga individer i detta land nu mera. Och artighet var någonting som han uppskattade högt.
"Trevligt att träffas Nilo av Gadrot. Jag är Chargie Loo, Major av Draugai." tonen var lugn och låg men trotts det kunde man tydligt höra vad han säger.
"Vad för en Svartvarg som er hit ut en..." Chargie såg sig om med förakt i blicken innan den kisande fästes på Nilo igen. "Solig morgon som denna?"

Draugai. Nilo hade inte hört om den flocken. Men så hade hon inte varit ute så mycket i landet Numoori. Det här var det längsta hon hade varit någon gång tidigare. Hon flinade lätt mot vargen som kisade mot solen, det verkade som att ljuset besvärade honom.

- "Det kanske jag borde fråga dig.. Nattvarg."
Hon granskade honom något, ja visst var han en nattvarg. Blicken avslöjade honom. Hon hade dock inget emot vargar utan tyckte de var mer fascinerande vargar. Det fanns mycket mystik kring rasen, och det kunde nästan kännas som att det skulle finnas en rivalitet mellan de två svarta raserna nattvarg och svartvarg, men så var ju inte fallet egentligen. Åtminstone inte för Nilo.

- "Men svartvargar har inte de problemet med ljuset.. Även om vi kanske föredrar den mörka natten som matchar vår mörka päls."

Och mörka själar och sinnen egentligen också. Men så långt tänkte inte Nilo tack vare hennes okunskap i vad som sades om svartvargar. Hon delade historia med en ofta väldigt hemsk ras. Antagligen var det så att ju mindre hon visste desto bättre tills vidare och så länge som det varade.

Hon kände igenom honom som en nattvarg, det var få individer i detta land som gjorde det då rasen var så undangömd och bortglömd. Han hade hört att dom för mycket länge sedan hade varit ökänd som nattens krigare, nattens väktare. Men något hände och rasen dog nästan ut och dagens historier om nattens kungar berättas oftast som historier och sägelser. Även historier om Nattvargar och Svartvargar var inte okänt men det var få som visste den riktiga historian. Visserligen fanns det alltid någon spänning mellan dessa två raser oavsett om dom vet om sin historia eller ej.

Trotts det så kunde han inte känna något sånt utan såg bara en svart varg framför sig, en riktigt fager en vad han kunde avgöra. Solens strålar gjorde det svårt för honom men trotts det så kunde han se, hennes ögonfärg påminde om det som gräset bär och om han inte minns fel så hade någon sagt att gräset är grönt.

Han hummade lätt och funderade lite över det hon sagt och förstod vad hon menat. Instämmande nickade han och satte sig lite bekvämare, helst skulle han vela lämna platsen och komma in bland skuggorna och mörkret.
"Ni har så rätt, inget klär vår mörka päls så väl som nattens mörker. Och lika så för er. Månens sken har ett mycket behagligare och vackrare sken än solen." han såg åter upp emot tiken med den dimmiga blicken och försökte inte att kisa så mycket utan ville kunna se henne bättre. Vad hade fört henne hit, vad hade fört honom hit. Han hade svårt för det som kallas öde men kunde ändå förstå ibland varför så många tror på det.

"Säg mig Nilo, tror ni på ödet?" man kunde höra den vaga tonen av nyfikenhet i den hesa stämman. Han ville veta vad hon tänkte och tyckte om det. Varför visste han inte, det brukar inte vara så intressant i vanliga fall.

Nilo noterade att Nattvargen hade svårt med synen. den grå blicken avslöjade en dålig syn. Han menade verkligen vad han sa om att natten var hans tid. I de mörkaste av nätter utan månljus skulle många säkert inte ha mycket att sätta emot istället.

Nilo såg lite förbryllat på honom. ödet. Hon funderade en stund innan hon svarade.

"Jag tror, att vi har olika vägar att vandra. Det finns saker som är menade att ske, men vi kan välja bort det. Vi har alltid ett val." Hon tystnade en stund igen, för att sedan fortsätta.

"Men ibland korsar ödet vår väg, och en av våra vägar vi kan ta blir tydliga. Men även då kan man välja att vända ryggen till och adlrig komma tillbaka igen, även om man gått miste om det som skulle komma att förändra ens liv. Men det kan leda till att man träffar på en ny stig igen som leder till andra mål. Inget kan vara förutbestämt, för varför ska vi då anstränga oss med att leva? Om vi inte försöker så kommer vi inte finna våra öden." Hon betraktade den svarte framför henne. Det hade varit ganska enkelt att besvara hans fråga för något inom henne, sa att detta kunde vara en sådan väg för henne, och det skrämde henne. För skulle hon välja att följa den, eller vända ryggen till för att aldrig se tillbaka. Hon svalde. Hon ville inte dra förhastade slutsatser.

"Säg mig, Chargie, varför frågar du mig? Vad tror du är ditt öde?"