[Reserverad för Asami.]

Akira var tvungen att erkänna - Det här flocklivet passade honom bra. Trots omständigheterna, trots allt det som hade skett sedan de lämnat Isil Anar, trots Soras… bortgång... Det passade honom. Han kände sig hemma, här bland de uråldriga stammarna och med flocken som kallade sig The BloodBlooms. Det var som om han kunde känna hur han passade in, att detta var arvet som hade lämnats åt honom. Fadern var härifrån. Modern, som den svikare hon var, härstammade från denna plats.
Detta var hans hem, ingen tvekan om saken.

Snön hade lagt sig över marken och under de timmar då solen stod på himlen glittrade Kaiwood nu vackert då ljuset speglades i det vita täcket som lagt sig över världen.
Han var ute och patrullerade revirgränserna. Än fick han inte göra mycket mer än det, men det dög åt Akira. För stunden. Han var övertygad om att han skulle få mer ansvar medan tiden gick. Han tränade hårt och kämpade för att komma någon vart. Han tog sina plikter på allvar. Det var dessutom till stor hjälp för att glömma den sorg som systerns död hade etsat in i honom. Han grävde ned sig i träning och plikter, allt för att glömma Sora. Och han hoppades att han hängivenhet och lojalitet sågs av de andra i flocken.
Bakom honom lämnades ett jämnt, lätt spår av tassavtryck. Ur munnen kom ett svagt moln vid varje andetag. Det var kyligt i luften, en av de kallare dagarna under vinter hittills. Men det gjorde honom ingenting, Akira hade en tjock päls, han klarade sig bra i kyligare temperaturer. 

Han stannade plötsligt upp. Likt fadern kunde han känna av energierna i omgivningen, se dem, och plötsligt hade en kraftig livsgnista uppenbarat sig.
En varg.
Och det väckte hans intresse. Vem vågade vandra på dessa marker? Beslutsamt styrde den unge hanen stegen ditåt.

Asami hade vandrat länge nu, så länge att hon knappt mindes hur många dagar det var sedan hon lämnade Ötamon, eller ens hur länge hon gått över Azheka. För någon dag sedan hade hon korsat trädgränsen och befann sig i en stor skog full med höga träd med tjocka stammar och snötäckta grenar. Det var en lättnad att äntligen få lämna slätten och komma in i skogen igen — hon kände sig tryggare inne bland träden än helt oskyddad ute på en öde slätt. Sedan var det nog så att skogen påminde henne lite om Ötamon och familjen. Hon saknade dem. Undrade vad de hittade på just nu. Hoppades i vilket fall att de alla hade det bra. 
    Men den här skogen var annorlunda mot Ötamon på många sätt — den kändes större, högre, mörkare, mindre mysig och välkomnande. Snön knarrade under tassarna när hon gick och glittrade när solen lyste in mellan träden. Det luktade annorlunda också. Bark, barr, kyla och så spridda doftspår av djur som rörde sig hit och dit, hjortar, harar och älgar. Hon roade sig med att gå och vädra i vinden, försökte ta reda på vilka varelser som omgav henne, om så bara för att känna sig lite säkrare. Trots allt var hon ny i den här skogen; såvitt hon visste skulle det kunna bo en fientlig flock alldeles intill, och hon ville inte riskera att klampa in på någons revir och störa. 

Plötsligt stannade hon, och det ryckte vilt i nostryffeln när hon upptäckte en alldeles särskild doft, en som på något sätt lockade fram en vag känsla av igenkännande hos henne. Den skilde sig från bytesdjurens dofter, det var doften av en annan varg. Kanske kunde den hjälpa henne orientera sig? Lättat valde hon riktning mot doftkällan och började sedan gå denne till mötes. 
    Lukten blev starkare och starkare, ett säkert tecken på att hon närmade sig. Asami bestämde sig för att förvarna om sin ankomst, så att hon inte skulle råka överrumpla någon, och saktade därför ner.
    “Vem där?” frågade hon halvhögt, vänligt men vaksamt.

Det bekanta i energin som den andra vargen utsöndrade blev allt starkare, och snart kunde Akira inte längre förneka att detta måste ha varit någon han träffat tidigare. Och ju närmare han kom desto tydligare blev det att detta var någon han kände. Någon han kände väl. Vinden låg i ryggen på honom så att uppfatta någon doft var inget alternativ på detta avstånd, men rösten som plötsligt klöv luften gick inte att ta miste på.
Och otroligt nog var den väldigt välkommen.
De travande stegen övergick till ivriga skutt, samtidigt som ett brett leende bredde ut sig över Akiras ansikte. Han rundade ett buskage, och tvärstannade då blicken fastande på den gråa vargen som stod där framför honom.
"Syster." 
Det var varma känslor som hade vaknat inom honom, känslor han inte riktigt hade känt sedan Aosora dog, och även om han kanske aldrig hade varit den familjära brodern som brytt sig vidare mycket om sina syskon (förutom Sora då) så kändes det på något sätt som att han nu fick tillbaka något som han hade förlorat.

Syster. 
    Ja, så var det. Främlingen som plötsligt dykt upp framför henne var ingen främling trots allt. Broder. Som hon saknat honom. 
    “Akira”, utbrast hon och sprack upp i ett brett leende. Det var så länge sedan hon sist sett ett bekant ansikte, och hon var minst sagt överraskad över att hitta honom här, i Kaiwood. Senast hon sett brodern hade varit i Ötamon, innan hon gav sig av på sin resa. Hon undrade vad som hade fört honom hit, vad han gjorde här, hur länge han varit här. Egentligen skulle hon vilja fråga allting på samma gång, men hon ville inte bete sig påfluget. Oavsett gjorde det henne genuint glad att träffa honom igen. Hon hade trots allt saknat honom. Hon hade saknat alla i familjen, hon älskade dem så. När den unga tiken nu såg på sin bror var de olikfärgade ögonen varma och glada och svansen svepte lojt från sida till sida. 
    “Det var länge sedan”, fortsatte hon, för det var det — för länge. Alldeles för länge. “Men vad gör du här?” Hade han också fått ett liknande uppdrag av Wami, kanske? Eller hade han bara vandrat dit tassarna förde honom? När det gällde henne själv var det nog en blandning av de båda, hon hade inte aktivt gått i någon bestämd riktning, men hon glömde inte varför hon egentligen var på vandring. Att göra mamma stolt stod mycket högt på Asamis prioriteringslista.

Känslorna kastade sig omkring inom honom. Det kändes som att han hade återfått något han hade förlorat. Även om Asami aldrig kunde ta Aosoras plats kändes det på något sätt så skönt att se henne, att veta att hon levde och hade det bra. 
Han kunde inte hejda sig utan rusade fram till henne, lade huvudet mot hennes skuldra, och bara njöt av stunden. Hon var honom mer kär än han tidigare hade insett.
Och efter vad som kändes som en evighet drog han ett djupt andetag, backade undan några steg. Han borde kanske svara henne.
"Jag bor här nu. Jag är med i flocken TheBloodBlooms. Det visade sig att saker inte var som vi trodde, Asami…"
Det fanns en allvarsam blick i hans ögon.
"Jag... Jag fann min far. Det var inte Lihai. Det var en hane vid namn Shiva som leder flocken som håller till i denna skog. Jag vet inte hur det gick till, men jag hade rätt i mina aningar. Jag kände aldrig att jag hörde hemma med mor och de andra. Jag hör hemma här."
Livet hade förändrats så mycket.
"Jag hoppas att mor och de andra mår bra."
Han lade till det, mest bara för sakens skull. Egentligen hade han inte tänkt på dem mycket, men känslorna som Asami nu hade väckt fick honom faktiskt att fundera över saken.
"Det är en sak jag måste berätta för dig." Han svalde en gång, osäker på hur han skulle fortsätta. "Sora… Ehm…" Det brände i ögonen och han slöt dem, försökte hålla sorgen tillbaka. "Sora är död... Hon dog. Vi var tvungna att... bränna hennes kropp." 
Han höjde huvudet, såg på sin syster med en otroligt talade smärta i sin blick. Det gjorde så ont, fortfarande, att bara tänka på Aosora. 
"Hennes aska vilar bland dessa träd."

Det överraskade henne en aning när han sprang fram till henne och lade huvudet mot hennes skuldra. När de var mindre hade de inte stått så där jättenära varandra, och de hade inte varit så fysiska direkt. Det var klart att de fortfarande älskade varandra, som syskon var de trots allt förbundna av ett osynligt band. Men syskonskaran hade fortfarande varit lite uppdelad. Det spelade ingen roll nu. Faktum var att hon var tacksam för att han var så kärleksfull mot henne, och hon välkomnade gesten. Asami lutade i sin tur huvudet mot honom, precis där nacken övergår i ryggen, och blundade. Hon hade saknat honom. 
    Han berättade att han bodde här nu, ingick i en flock. Under bråkdelen av en sekund undrade hon hur han hade kunnat lämna deras egen flock för en annan, men hon tänkte inte döma honom, hon hade inte alla fakta. Hon stod tyst när han berättade om sin far. Var han inte Lihais son? Var han inte hennes bror? Men han måste väl vara Wamis son, i alla fall? Förvirringen måste stå skriven i hennes ansikte. 
    "Är vi fortfarande syskon?" frågade hon, och sedan mjuknade ansiktet. "Jag är glad att du har hittat hem, i alla fall. Jag har inte varit hemma på länge, men de mådde bra när jag gick. Jag vet inte hur det är med dem nu." Kanske borde hon gå hem om så bara för att se efter. Träffa mamma och pappa igen. Men hon hade fortfarande sitt uppdrag, även om det verkade mindre och mindre viktigt. Hon ville inte återvända som en besvikelse. 
    Hennes tankegångar avbröts av Akiras ord. Sora är död. Hennes aska vilar bland dessa träd. Först förstod hon inte vad han sa. Var hon död? Ansiktet var först förlamat, och hon stirrade chockat på Akira utan att kunna ta in vad han sagt. Sedan steg tårarna i ögonen och hon blinkade hårt och blundade för att få bort dem. 
    "Åh, Sora … Hur?" mumlade hon fram med slutna ögon. Det var knappt hon förmådde fråga — rösten brast och sprack, och orden var inte mycket mer än ett skakigt, gråtfärdigt andetag. Hon vågade inte riktigt öppna ögonen, men hon måste. Hon måste våga se på honom, kunde inte lämna honom ensam i det här. Så efter ett par tysta sekunder rätade hon på sig och såg på honom med en bedjande blick som sa “berätta vad som hände, snälla, jag måste få veta”, men sikten var suddig av tårar. 
    Det var inte så här det skulle bli när de möttes. Det var inte meningen att en bror skulle behöva berätta för sin syster att deras syster var död. Asami tog ett par steg framåt och avlägsnade avståndet mellan dem för att återigen luta huvudet mot Akiras hals samtidigt som hon gjorde sitt bästa för att inte snyfta. Hon älskade ju Aosora. Så mycket.

Akira nickade som svar åt henne. Ja, visst var de väl fortfarande syskon, Wami var fortfarande deras mor. Men de var inte syskon på samma sätt som de först hade trott. Den saken var klar, för de hade inte samma fader. 
Men deras släktskap var inte det som stod i fokus. 
Att se systern gråta över Sora gjorde att Akira återigen fick vända bort blicken. Tårarna brände bakom ögonlocken som slöts och det krävdes flera djupa andetag innan han kände att han kunde tala utan att rösten skulle darra. 
"Det var en strid." 
Han hade inte varit där, men han hade fått det återberättat. Historien som de så flitigt talade om, när Moriko hade kommit till deras räddning.
"De odöda invaderade skogen, flocken fick slåss. Och någon gång under denna händelse tros det att en av vargarna i TBB blev biten av en zombie. En kusin till oss, om jag förstått det rätt. Det fick en tid, jag och Sora hann komma hit, och så en natt slutade hjärtat slå hos denna bitna varg. Och hon reste sig från döden som ett vandrande lik."
Det här mindes han. Soras hjärtskärande skrik ekade fortfarande i hans tankar. Akira kunde aldrig glömma det.
"Sora mördades av denna zombie. Vi brände hennes kropp, för att se till att hon inte skulle återvända från de döda som den andre flocksystern gjorde."
Han såg upp, smärtan lös i hans ögon. Den händelsen hade fått honom att ifrågasätta så mycket i hans liv. Och fått honom att sträva efter saker han tidigare inte hade trott skulle vara en prioritet.

Brodern berättade om vargar som dött och återuppstått igen, som vandrande lik, och tydligen var det vad som hade hänt Aosora. Asami rätade på sig och backade lite igen, svalde ner gråten igen. Hon måste vara stark. Tanken på systerns fasansfulla öde skulle säkert slå henne igen, senare, men just nu var hon alltför chockad för att kunna förstå händelsen fullt ut. Det enda hon förstod var att Aosora var död. Dödad. Av ett lik. Hur skulle de kunna berätta det för mor? 
    Hon ville säga något, det kändes som om man borde säga något. Om Sora. Kanske nån form av kärleksförklaring, sätta ord på hur ont det gjorde. Hur mycket hon skulle sakna henne. Men Asami kunde inte göra det — det fanns inget hon kunde säga som Akira inte redan visste, och hon tänkte inte häva ur sig massa klichéer. Det var förmodligen bättre om hon koncentrerade sig på att lugna ner sig. Hon drog ett djupt andetag och blinkade bort tårarna. 
    "Akira", sa hon sedan, och rösten skakade så kraftigt att hon var tvungen att tystna och börja om. "Jag antar att du tänker stanna här, det är okej med mig. Jag kan inte göra det, jag måste fortsätta. Mamma gav mig ett uppdrag. Men bara … var försiktig, okej? Lova. Snälla. Så att inget liknande händer dig med." Det lät så overkligt, det han berättat, men han skulle inte ljuga för henne. Inte om något sådant här. 
   "Jag älskade Sora", tillade hon grötigt. Ögonen sökte hans, sökte bekräftelse. "Jag älskar dig också."

Akira nickade åt henne. Han visste inte vad han skulle svara henne, att säga att han älskade någon... Han kunde inte minnas att han någonsin hade gjort det. Men han nickade, och hans tårfyllda blick sade nog det mesta.
"Jag kan ta hand om mig. Jag är trygg i min nuvarande flock."
Huruvida det stämde kunde han inte svara på, men om inte annat tänkte han inte gå samma öde till mötes som några andra flockmedlemmar hade gjort. Han tänkte träna, bli stark, övervinna vilket hinder som än stod i hans väg. Det hade alltid varit hans målsättning. Och Akira visste att det var här han kunde lyckas.
"När du har fullföljt ditt uppdrag behöver du inte leta Trinity på deras gamla revir. Mor ledde oss till en annan flock, Isil Anar, i de östra delarna av landet. De förenades och namnet Trinity föll i glömska. När jag och Sora lämnade dem tillhörde vi alla Isil Anar."
Han ångrade valet, för hade de stannat hade Sora levt. Men samtidigt visste Akira att han inte kunde förändra det förflutna.
"En ärrad stridskämpe vid namn Black enade sin flock med mors. För att ge dem gemensam styrka, sades det. Jag har spekulerat kring andra anledningar, men jag vet inte säkert."
Akira hade aldrig fattat vad alla såg i Black, varför han var så otrolig som ledare. Kanske de endast berodde på respekt för alla de ärr hans kropp var prydd med.

Akira sa att han kunde ta hand om sig, och Asami nickade — hon visste att han hade rätt. Det var inte det att hon tvivlade på hans förmåga att klara sig, nej, förmodligen var han bättre på att överleva än hon. Men det spelade ingen roll, farliga saker kunde fortfarande hända. Man kunde råka ut för allt möjligt. Aosora hade också varit bra på att ta hand om sig själv, men ändå mött ett sånt fasansfullt öde. 
    Hon hade inte vetat något av det han berättade om Trinity — eller borde hon säga Isil Anar? Tydligen hade de slagit ihop sig med en annan flock. 
    "Det måste ha varit efter att jag fick mitt uppdrag", sa hon fundersamt. "De hette fortfarande Trinity när jag gick." Hon kunde inte låta bli att känna sig närmast förnärmad över att flocken tydligen inte fanns längre, fast hon visste att de inte haft någon chans att meddela henne om det. 
   "Mitt uppdrag … mor gav mig det. Jag skulle leta efter vargar och försöka få dem att ansluta sig till Trinity. Jag antar att det inte är aktuellt längre." Hon kände sig snopen, överraskad, nästan lite tom inombords, och förmodligen syntes förvirringen på utsidan också. Hon hade varit borta så länge, vad fanns ens kvar av familjen? Mor, far, syskonen, flocken som hon älskat så mycket? Hon kunde inte ens vara säker på om alla andra i familjen fortfarande levde. 
    "Det verkar som att jag missat en del", fick hon fram och log svagt. "Men tack för att du berättade det. Alltihop."

Akira harklade sig lätt.
"Vi missar mer än vi anar, när vi lämnar det vi kallar ett hem och alla de vargar omkring oss. Det är ett tag sedan jag lämnade flocken nu. Mer kan ha skett sedan dess. Men jag har gett dig information jag har."
Det var det minsta han kunde göra för sin syster. Om han bara förstått att uppskatta sin familj tidigare, då kanske allting hade varit annorlunda.
"Och att finna vargar till flocken..." Han såg fundersamt på henne. "Trinity är nog ingen idé att rekrytera till, men säg den flock som inte söker nya medlemmar? Jag tror nog att det är aktuellt, även för Isil Anar. Ditt sökande är nog inte förgäves."
Han log ett kort, uppmuntrande leende emot sin syster. Han ville att hon skulle lyckas.
"Men mitt råd till dig är att söka upp dem, se ifall det är en flock du vill stanna i. Det var inte det för mig. Inte för Sora heller."

Han hade förmodligen rätt — det var nog ganska troligt att mer hade hänt sedan de lämnat flocken, men det var ju inget hon kunde fråga honom om. Han hade berättat det han visste. 
   "Jag är tacksam för det." Det var hon. Ärligt. Akira fortsatte, pratade om Isil Anar. Sa att uppdraget inte behövde vara över bara för att flocken inte längre existerade. Nej, det var elakt av henne att tänka så, det var klart att flocken fortfarande fanns kvar, alla flockmedlemmar — nåväl, nästan alla — fanns ju kvar. Den grupp hon kände igen som flocken hade blivit en ny flock, omarbetats, förvandlats till något annat. Något som inte behövde vara dåligt bara för att det var nytt. 
    "Kanske", sa hon och nickade eftertänksamt. "Kanske letar jag upp dem. Vi får se om jag stannar eller inte." Asami log mot honom, ett litet, sorgset leende. Han var som en del av hennes förflutna nu. De hade hamnat på olika ställen, skulle växa ifrån varandra, kanske skulle det gå åratal innan de sågs igen. Eller så skulle de aldrig göra det. Men hon ville att han skulle ha det bra, lyckas i livet, bäras av framgång. 
    "Jag ska väl fortsätta då. Se om jag hittar lite folk att ta med till Isil Anar." Hon log, tog ett par steg framåt och buffade honom lekfullt i sidan. "Ta hand om dig, brorsan. Jag menar det. Vi ses."

Akira nickade endast som svar åt henne. Han hade gett sin syster all information och alla råd han kunde, nu var det upp till henne att välja sin fortsatta färd genom livet. Det kunde han inte hjälpa henne med, det var hennes sak.
Och när hon tog stegen fram till honom, rörde vid honom, lutade han stilla huvudet mot hennes kropp. En svag omfamning, en stund som han skulle minnas som kanske den sista gången han såg Asami. Han visste inte vad framtiden hade planerat åt dem båda, men Akira valde att glädjas över stunden de hade haft. Precis som han gladdes åt alla stunder han fick nu för tiden. Sedan Soras död hade han fått en annan sorts uppskattning för livet och allt vad det innebar. 
"Lev väl, syster, och må Moriko vaka över dig."
Han backade undan, gav henne ett kort leende.
"Lycka till."
Och med de orden såg han henne försvinna bland träden, innan han själv också vände och började vandra tillbaka mot reviret.

[Du får tillägga något om du vill. Annars avslutat (: ]