Katya var inte bra på att hantera sorg. Hon hade inte varit det när Yelizaveta ryckts från dem, och hon var definitivt inte bättre nu. Maksims frånvaro lyste i varje hörn, och Katya, rädd för sina egna skuldkänslor, förvandlade varenda droppe till ilska. Den var lättare att hantera.
     För nog märkte hon hur de tittade på henne. Alla, även om de inte ville erkänna det. Hon var den sista att se Maksim, den som hade tappat bort honom - den som bar skulden. De skyllde på henne, även om de försökte dölja det. Hon såg det ändå.
     Hos somliga var det tydligare. Stämningen mellan Lev och Katya hade alltid varit fylld av tänder, men nu växte den sig rent av hätsk. Hon bet av för minsta lilla, för i hans blick såg hon samma känslor som spelade i hennes hjärta, och det skrämde vettet ur henne. Även vid sin unga ålder verkade hon förstå att hon inte riktigt skulle klara av att hantera den sorg, saknad och skuld som fanns inom henne. Så ilskan blossade varje gång Katya såg på sin bror.
     En kväll fick hon nog. De var själva, och vinden blåste kallt. Katya frös, men hon var så uppe i varv att hon inte märkte att kroppen skälvde. Lev hade lagt en pik, ganska diskret, men hon tappade allt.
     "Vad vill du att jag ska göra, Lev?" nästan röt hon. "Gå och dränka mig i floden? Sona mina fördömda synder?" Katya hade dålig kontroll över sina krafter, men hon hade alltid stått mörkret närmare. Där hon hade kunnat pulsera av ljus läckte nu en mörk, oljig rök ut från hennes väsen. "Tror du att jag ville att han skulle försvinna? Huh? Din förruttnade-" De var alla så vana vid Katyas språkbruk att hon knappt noterade de hätska orden. "Han är min bror, Lev. Inte din. Du är inte min bror." Hon ville säga åt honom att sluta skylla på henne, men fann inte orden. Innerst inne kände hon att det var rättfärdigade känslor, men det var så otroligt svårt att acceptera. Katya slog bakut istället. "Jag önskar att det varit du, Lev. Jag vill ha min bror tillbaka."

Lev försökte avbryta henne, men hennes ton var så rak och hård att han inte hade en chans. Andningen rev nästan i halsen när han tvingade sig själv dra djupa andetag. Musklerna ryckte i takt med hennes giftiga ord. Hans uttryck förblev sammanbitet och käkarna spändes hårt när han uppenbart höll tillbaka sin egen ilska.
      “Han är min bror, Lev. Inte din.”
      Lev kunde inte hejda sig och kastade sig upp på benen. Ögonen blixtrade i svart. Hennes ord skar ett öppet sår i hans hjärta och all den bittra skammen han haft över att ha klandrat henne släpptes lös. Blicken var stålsatt i hennes.
       “Vem är DU att prata om syskonskap? Du har aldrig haft någon annans rygg än din egen!” Han var på gränsen till att ryta, men lyckades kontrollera sig själv tillräckligt. Mörkret som nästan omfamnade henne vittnade om en vrede han aldrig tidigare skådat hos henne, men han var för slukad i sin egen för att låta det skrämma honom.
       “Du säger bara så för att du VET, du vet precis lika mycket som mig, att det var DITT fel, Katya. Och nu är det försent. Nu är han borta, och det finns ingenting du kan göra.” Lev tystnade för ett ögonblick, stirrade henne djupt i hennes ögon.
       “Så nej, jag vill inte att du ska dränka dig i floden. Det skulle vara ett alldeles för lindrigt straff för dig.”

Katya visade inte hur hårt hon tog hans ord. Hon hade vetat, naturligtvis, men att höra det högt, få det bekräftat, dödade den sista strimman av hopp att det kanske bara var hennes egen inbillning. Maksim var borta - död? - på grund av henne, och alla visste det.
     Hon stirrade tillbaka på honom utan att röra en min. Pulsen vrålade i öronen, men hon fällde ingen tår. I vad som hon maskerade som en lång stenblick försökte hon febrilt samla sig, svara, svara vad som helst, låt honom inte se, ingen får se-
     "Naturligtvis", hennes röst var silke och nattmörker, "men jag tror att vi båda vet att vi kommer träffas vid Syndabäcken den dagen det kommer. För vem var det som skulle skydda oss, storebror?" Hon pausade, bara för ett andetag, och viskade sedan. "Ha så kul vid muren ikväll." Hon svepte förbi honom, försökte att göra stegen mjuka när hon egentligen ville springa därifrån. Hon hade tuggat hål på sin kind, och den bittra smaken av blod spred sig i munnen. Det hade inte varit meningen att säga så - eller jo, men hon ångrade sig efteråt. Katya hatade ånger, och hon blev bara argare. Ursinnigt längde hon på sina steg för att komma därifrån.

Han tvingade sig själv att hålla kvar blicken i hennes trots att den så gärna ville ge vika. Han svalde hårt till hennes ord. Stel, oförmögen att röra sig lät han henne gå förbi. Det fanns inget att säga. Tomrummet efter stormen lämnade honom ihålig. Han skämdes över vad han sagt, för även om Katya varit orubblig visste han att det sårade, för hennes ord gjorde det likaväl. Skammen tampades tillsammans med känslan av skuld och något i hans bröstkorg gjorde ont. Som om han hållit andan drog han ett djupt andetag efter luft. Ögonen brände av tårar och han fick kämpa med allt han kunde för att hålla dem tillbaka.
         Hur hade det blivit såhär? Det var som om att allt fallit isär. Ingenting skulle bli det samma utan Maksim, men det betydde inte att de inte var syskon. Vad än Katya sade, var de mer eller mindre av samma blod. De behövde varandra, även om ingen av dem ville erkänna det.

[Avslutat]