Cirkeln hade kommit fram för någon dag sedan, och Kolzak hade skickat ut Tenn och Vasilisa för att patrullera området. Både för att lokalisera sådant som vattenkällor, bra jaktmarker, men också för att kontrollera så ingen smög sig på dem.
     För en gångs skull låg det en behaglig tystnad mellan dem, men så fort Tenn aktivt noterade upplevde han den som stel och påtvingad. Han var tvungen att bryta tystnaden.
     "Skedde det något kul i Civitas då?" Typ, sämsta frågan egentligen. Om hon sa nej, vad skulle han svara då? Synd?

Vasilisa led inte av tystnaden som låg över henne och Tenn. Istället var hon fullt fokuserad på uppdraget, och en stor del av hennes tankar togs upp av hannen hon stött på under Skuggfall. Trots att det inte skett något, så kunde hon inte släppa tankarna om honom. Han hade varit charmig, trevlig och snäll. Midir hade fått henne att känna sig speciell; vilket var viktigt för henne.
   Som om Tenn hade läst hennes tankar, ställde han en fråga om just Civitas. Hon lät blicken glida från området till honom och hon log snett samtidigt som hon rodnade lite. Vasilisa visste inte hur mycket hon skulle berätta för honom, kanske skulle han tycka att hon var töntig.
  “Bortsett från att jag förlorade matchen?”, svarade hon och ett kort skratt lämnade henne. Det hade i och för sig inte varit något roligt, att förlora, utan snarare förnedrande. Speciellt eftersom hon förlorat framför Midir, som hon inte kunde få bort ur sina tankar. “Okej, kan du hålla en liten hemlighet? Jag träffade någon, en mycket stilig en. Vi pratade, och han köpte till och med ett halsband till mig. Åh Tenn, jag har aldrig känt så som jag kände när jag var nära honom."
    En suck lämnade henne när hon insåg det faktum att hon förmodligen aldrig skulle få se Midir igen, åtminstone inte på en lång, lång tid.

Tenn kunde inte sett mer fåraktig ut än vad han gjorde. Han var glad att stigen smalnade av så de bara kunde gå en i bredd, och tog täten för att inte behöva misslyckas med att dölja sina ansiktsuttryck. Det var värre än något som Tenn hoppats på.
     "MmmMHmmMm", svarade han, rösten lite för ljus. "Men... ni kommer väl aldrig träffas igen?" Han försökte låta ledsen - och var faktiskt lite det, för hennes skull. Men mest var han nervös, för även om Tenn kanske inte hade några riktiga förhoppningar om att vinna Vasilisas hjärta så skulle det målet bli betydligt svårare om någon annan redan hade det.
     Han insåg redan efter en halv sekund att svaret kunde vara lite elakt, och försökte rädda det.
     "Vet, öh, vet känslan. I Qu fanns det en som var så väldigt söt... men vi kommer aldrig träffas igen, så det var bara att släppa. Tyvärr." Sådär ja. Han la till en suck som extra krydda. Nu kändes det genuint. "Så, öh, är ju singel nu i alla fall."

Stigen smalnade av, och Tenn var snabb med att ta täten. Trots att han inte såg henne slog hon ned blicken i marken och en låg suck lämnade henne när han konstanterade det hon redan tänkte; att hon och Midir aldrig mer skulle återse varandra. Vasilisa hade förväntat sig att Tenn  skulle uppmuntra henne, att hon inte skulle ge upp hoppet och att hon med tid skulle få träffa honom igen. Därför blev hon aningen sårad av hans svar och förblev tyst. Han hade förmodligen rätt, det var ingen idé att dagdrömma om en man hon aldrig skulle få.
    "Vet, öh, vet känslan. I Qu fanns det en som var så väldigt söt, men vi kommer aldrig träffas igen, då det var bara att släppa. Tyvärr. Så  öh, är ju singel nu i alla fall."
Vasilisa lade huvudet frågande på sned. Det lät inte rätt att bara släppa sina känslor på det viset. Så lätt var det inte att komma över något man så länge saknat.
    "Det kan du inte veta", konstaterade hon och slöt upp bredvid honom när stigen åter blev tillräckligt bred för de båda att få plats. "Du kan inte förneka dina känslor för sådanna hinder. Rätt som det är så dyker någon upp och då kan du inte bara släppa det."
Vasilisa log mjukt åt hans påstående över att han var singel och det faktum att han förmodligen omedvetet fått henne på andra tankar. "Du kommer att falla för någon och du kommer att få kämpa för att vinna hennes hjärta"

Uh oh. Vasilisa tolkade honom inte riktigt rätt. Han ville inte få hjälp att vinna någon påhittad i Qu - han ville bara inte att hon skulle glömma av honom.
     "Ja", svarade han så försiktigt han vågade. Du kommer att få kämpa för att vinna hennes hjärta. Jo, minst sagt. "Det, öh, det gör jag. Oroa dig inte." Efter det blev han tyst. Vad mer fanns det att säga? Det var så ärlig han vågade vara.
     "Hallå?" Som om gudasänd bröt en röst tystnaden som knappt hunnit lägga sig mellan dem. Rösten var ljus och lät gråtfärdig. "Någon där?" Tenn kastade förvånade blickar mot Vasilisa. Vinden låg dem i ryggen, och en annan vargs närvaro kom som en överraskning.

Vasilisa hann inte reflektera över det faktum att han sade att han redan kämpade för att vinna någons hjärta innan en främmande röst hade avbrutit deras samtal. Hade det inte varit för att rösten var full av gråt hade hon förmodligen blivit mer defensiv, men bara några minuter efter att individen talat dök hon upp. Det var en vuxen tik, hennes päls lika mörk som natten. Öppna sår var spridda över hennes kropp, och Vasilisa kunde knappt förstå hur hon hade kraften till att stå upp.
   Osäkert slängde hon en blick mot Tenn. Att de inte hade upptäckt henne tidigare var inte ett bra tecken; en patrull behövde vara ständigt alerta, och nu hade dem båda missat henne. Kanske fanns det fler i området? Det var dock inget som talade om att tiken var elaksinnad, varken kroppsspråk eller blick. Istället fanns där en tunn hinna av tårar i den andres ögon och det kramade åt Vasilisas hjärta. Vad hade hänt henne? Vem hade fått henne ledsen?
   Försiktigt, utan att skrämma undan den andra, närmade sig Vasilisa. Hon var medveten om att hon själv kunde se skrämmande ut.
  “Jag kan inte låta bli att se dina skador, finns det något vi kan göra?”, frågade hon och sneglade på Tenn. Hon vände åter blicken till främlingen. Det ryckte mjukt i hennes mungipor.  “Mitt namn är Vasilisa. Det här är Tenn. Av Torano.”

Tenn såg sig om efter hot medan Vasilisa pratade med tiken. Hon var väldigt skadad, men hade nog rest sig upp för att möta dem. När hon verkade registrera att de inte var hotfulla sjönk hon ihop igen, och hela kroppen darrade av ansträngningen.
     "Vas", mumlade Tenn. "Hon är väldigt skadad." Med tanke på blodmängden visste han inte om hon skulle överleva utan vård. Såren var djupa, om än att hon hade alla lemmar intakta. Han tog ett beslut och steg fram till hennes sida.
      "Vi har vänner som kan hjälpa dig. Är det okej om vi tar dig till dem?" De kunde inte bara lämna henne här för att dö - för dö skulle hon om de gick vidare. Tiken stirrade misstänksamt på honom, men verkade komma till samma slutsats och nickade. Försiktigt skyfflade han upp henne på ryggen, och märkte tacksamt att hon var stark nog att justera så det blev bekvämare - även om hon hängde som en säck över ryggen på honom. Vägen tillbaka var smal och förrädisk, men han hoppades att Vasilisa skulle använda sina krafter för att underlätta för dem. Något ansträngd under nattvargens tyngd nickade han tillbaka och gruppen satte fart.

Vasilisa såg på medan Tenn lyfte upp henne på sin rygg. Hon gjorde ett försök till att rätta till tikens position så att hon skulle ligga någorlunda bekvämt, det var trots allt en lång väg att gå till flockens fästning.
    I det momentet förbannad Vasilisa sig själv, varför hade hon inte helande krafter så att hon kunde lätta på den andres smärta redan nu? Dock hann hon inte reflektera över det innan Tenn hade börjat röra på sig. Hon var medveten om att de skulle behöva ta samma smala stig tillbaka, men med hjälp av hennes jord och stenkrafter lyckades de ta sig igenom utan några problem.
     När de närmade sig gruppens tillhåll valde Vasilisa att springa före. Tiken var i akut behov av vård, och att förvarna flockens helare var ett smart drag vilket ledde till att de snabbare kunde sätta igång med helningsprocessen när Tenn och tiken, vars namn var Brann,  kommit fram till dem.
    Och utan att inse det då, hade deras goda gärning bringat en ny medlem till Cirkeln.

[Avslutat]