“Vad tror du, hade inte Ivan tyckt om den här?” Zarias bleka blick var fäst på det enkla men vackra halsbandet som låg framför henne på en bädd av päls. Hon såg undan och upp för att läsa sin brors reaktion, endast för att bli förvånad av främlingen som stod bredvid henne istället för Matvei.
    “Oj, öh,” det var inte ofta Zaria blev osäker - men det här var ändå lite pinsamt. “jag trodde du var någon annan.” Hur kunde hon varit så ouppmärksam att hon inte märkt av att Matvei blivit ersatt av en annan handlare?
    Zaria skakade lite på huvudet och harklade sig. Hennes blick svepte över främlingen för att granska honom. Hon uppmärksammades de långa hörntänderna och de prydliga, stora hornen som krökte sig spetsigt längs hans huvud. Han var större än henne, men om hon fick gissa så var han något yngre. Det något osäkra uttrycket som var spritt i hans ansikte talade åtminstone  för det.

Säga vad man ville om Civitas trängsel — stadens breda utbud av varor och sevärdheter var hittills omatchat i Radagasts tycke. Han behövde inte ens köpa något, han kunde ändå gå i timtal och bara titta på allt som försäljarna lagt fram. Nu hade han fastnat vid ett stånd där man sålde smycken. Det där gröna halsbandet hade kanske passat Vasilisa … Han ville gärna ge henne någonting för att visa hur mycket hon betydde för honom — kanske ännu mer just nu, efter allt som hänt — eftersom han oftast tyckte det var alldeles för pinsamt att säga det rakt ut. Han var just på väg att fråga om priset när en främmande tik vände sig mot honom och frågade om han inte trodde att Ivan tyckt om det röda smycket hon tittat på. 
    "Öh", sa Radagast, innan hon skyndade sig att förklara att hon tagit fel på person. "Ingen fara." Han sneglade på henne; hon var långbent och hade horn liksom han, fast hennes var inte lika kraftiga. Sedan såg han på smycket och försökte sig på ett vänligt leende. 
    "Det är fint. Jag är säker på att …" Han var tvungen att avbryta sig och leta i minnet efter namnet tiken använt. "... Ivan skulle gilla det." 

Det drog knappt märkbart i hennes läppar när främlingen lyckades memorera hennes brors namn. Hade situationen varit ombytt hade hon med all säkerhet inte ens uppfattat den främmande rösten om det inte var hennes bror som talat.
    “Ja han hade nog det.” Svarade hon något fundersamt. Blicken gled snabbt till halsbandet för att åter läggas på främlingen. “Kollade du också på det?"

"Nej", svarade han när hon frågade om han tittat på samma röda smycke. Radagast nickade mot det gröna halsbandet han haft ögonen på tidigare och tillade: 
    "Jag funderade på det där gröna. Som en present till … eh, till min mamma." Han svalde och vände åter blicken mot smycket, nu med kritiskt rynkad panna. Skulle hon verkligen tycka om det? Var det hennes stil? Vid Gudarna, han var så dålig på att köpa presenter till folk, det var pinsamt. 
    I ett infall vände han sig mot den främmande tiken igen, innan han kom på att hon kanske inte var intresserad av att prata med honom — men då hade han redan börjat prata. "Fast jag vet inte riktigt om det passar? Med färgen och så …" Radagast lät meningen dö ut och bet sig fundersamt i läppen. Sedan sneglade han på tiken. "Är du bra på sånt? Att veta vad som passar ihop, liksom?"  

Zarias blick följde hans till ett smycke vid sidan om det röda hon själv lagt sin uppmärksamhet på. Det var ett halsband med en smaragdgrön sten, och Zaria kunde bara tänka sig hur det skulle skimra i det behagliga månljuset under annalkande nätter.
    Något fundersamt rynkade hon på pannan åt främlingens fråga. Det var inte något hon funderade över vidare när hon köpte gåvor till sina nära, utan det var snarare än känsla som talade till henne att det var rätt eller fel.
    “Jag tror att oavsett vad du köper så kommer hon att uppskatta det. Det är ett väldigt vackert smycke.” Zaria nickade åt sina egna ord men lade huvudet snett åt sidan. “Svårt att hjälpa till utan att veta hur hon ser ut och veta vad hon passar i. Med färger och så.” Det ryckte nästan i hennes mungipor när hon upprepade hans osäkra ord. “Men, om du hjälper mig på vägen kan jag försöka hjälpa dig. Om du vill."

"Jag tror att oavsett vad du köper så kommer hon att uppskatta det." 
    "Mm ..." Radagast lade huvudet på sned och betraktade granskande smycket. Det var fint, det såg till och med han som inte visste ett dugg om vad som ansågs moderiktigt. När tiken fortsatte vände han den gula blicken mot henne igen. 
   "Vi är rätt lika", berättade han, och ett snabbt leende for över ansiktet. "Färgmässigt, alltså. Samma ögonfärg och allt. Fast hon är mörkare än jag, mer rödbrun liksom." 
    Radagast såg på tiken under ett par sekunder innan han suckade lätt och log svagt, ursäktande under lyfta ögonbryn. "Jag övertänker det, eller hur?" 

Zaria nickade långsamt för att uppmärksamma den andra att hon lyssnade på honom.
    “Jag tror nog att du övertänker lite kanske, men det är okej,” svarade hon kort och ärligt. Det var inte hennes sätt att försöka gömma uppfattningen hon fick av andra. Det ryckte dock enkelt i hennes mörka läppar för ett par sekunder innan hon nickade åt fällen med smycken igen.
    “Hmmm…” Zaria lät blicken glida från det gröna smycket, till ett rött, blått och gult. “Jag tror nog det gröna hade passat henne fint. Eller det gula.” Långsamt såg hon mot honom igen för att försöka jämföra. “Det är tanken som räknas.”

"Du har nog rätt", svarade han på hennes det är tanken som räknas. Inte trodde han egentligen att Vasilisa skulle bry sig ett skvatt om huruvida smycket var gult eller grönt, det var bara … nej, han visste inte ens vad det var. Han hade bara en ofelbar förmåga att komplicera saker för sig själv som egentligen var väldigt enkla. 
    "Jag tror jag tar det gröna", bestämde Radagast med en lätt, slutgiltig nick. "Tack för hjälpen. Jag heter Radagast, förresten." Han gav henne ett litet leende och sneglade menande på det röda smycket hon tittat på åt den där Ivan. 
    "Det där är verkligen fint. Det ser till och med jag, med mitt otränade öga", tillade han skämtsamt och gestikulerade åt försäljaren att det var det gröna smycket han ville ha.

Zaria nickade uppmanade åt hans beslut, det gröna smycket var otroligt vackert.
    “Ingen fara, Radagast. Mitt namn är Zaria.” Hon besvarade hans leende med ett eget litet, och lät blicken glida ned mot smycket försäljaren nu plockade undan. “Hoppas att din mamma tycker om det.” Fortsatte hon. Zaria lät blicken glida ifrån ståndet och mot de passerande vargarna i närheten. Hon hade stått här längre än hon tänkt, och var nu tvungen att leta reda på sin bror som var i närheten.
    “Jag ber om ursäkt att jag tvingas lämna dig nu när vi precis presenterat oss, men du kanske vet, plikten kallar. Det var trevligt att råkas.”

[Avslutat!]