"Rad." Mara satt bakom brodern som låg utslagen på sidan över jordgolvet. "Rad." Om han så bara ignorerade henne eller faktiskt inte hörde att hon kallade på honom var det tillräckligt för att trigga det där i henne. Hon reste sig upp, klev över Radagast och satt sig ner på sidan av hans bröstkorg med en bestämd dunk. Brodern hostade till. Lite knöligt men det var ändå skönare än ett kallt golv. "Ligg stilla," beordrade hon samtidigt som hon satte sig till rätta.

Han hade ignorerat Mara rätt länge, och det gick ganska bra — om han bara låtsades sova hoppades han att hon skulle tröttna och leta upp någon annan att reta. Men så hördes ett ljud och sekunden därpå sjönk en tyngd ner över honom. Radagast grymtade till och sprattlade med benen, ignorerade systerns order om att ligga stilla. 
    "Meh, Mara!" utbrast han gnälligt, försökte resa sig men kom bara halvvägs. Hon var tyngre än hon såg ut. 
    "Jag kan inte andas ju!" klagade han halvhjärtat och såg sig om efter någon som kunde rädda honom. Det lät inte särskilt övertygande. "Hallå, jag kan inte andas! Mammaaa, pappaaa, Mara försöker kväva mig!" 

  "Men Rad," hon härmade Radagasts gnälliga ton. När han försökte resa sig följde hon bara med i hans rörelser som en lealös säck, och när han kommit halvvägs upp till stående sträckte hon lojt på halsen för att komma närmre hans högra öra. När han tystnat i sina menlösa rop på hjälp tog hon till orda. 
  "Varför lyssnar du inte?" Rösten var rå och illmarig. Hon nafsade varsamt tag om tippen av hans öra.
Genom glipan mellan hennes slutna käkar viskade hon olycksbådande: "Ingen kommer höra dig skrika." 
Mara lät en kort stund av tystnad flyta förbi innan hon började sätta tryck med hörntänderna mot hans öra. Hur mycket skulle Radden tåla?

[Lite pp! Bara att go nuts själv om du önskar.]

Mara var ihärdig och hennes tyngd gjorde det omöjligt för honom att ta sig upp. En liten stund kämpade han tappert med sprattlande ben, men så gav han upp och lade sig platt mot marken med en uppgiven suck. 
   "Mamma kommer bli så arg på dig sen när jag berättar för henne", svarade han tjurigt. "Var säker på det."
    Men så började Mara bita honom i örat, och det gjorde faktiskt lite ont. Radagast rynkade pannan och slog med huvudet för att bli av med henne, men hon hängde envist kvar. Han kunde se hennes framben i ögonvrån, och resolut vred han på nacken och nafsade efter henne. 
    "Släpp mig!" morrade han med munnen full av tjock päls och skakade på hela kroppen för att försöka kasta av henne. Om han kunde nå lite längre så kunde han kanske få tag i Maras nackskinn eller något … om hon bara inte vore så tung!

  "Skvallerbytta," sa hon kort med en klanglös ton. Mamma var för det mesta arg på henne, och många gånger förstod Mara inte varför. Att hota med det var som att slänga vatten på en gås, det rann bara av henne. 
Det var när Radagast började kämpa emot på riktigt som Mara släppte sitt grepp om honom, och innan hon visste ordet av hade han lyckats tagit ett grepp om hennes nackskinn. Rad som redan innan ruskat och skakat på kroppen för att få bort henne, knyckte med nacken så att Mara drogs ner i marken bredvid honom.
Hon blev liggande på sidan intill sin bror utan att göra något, hennes blick fäst på något djupare in i grottan.

  "Rad. Varför... varför är jag så här?"

Hans hot verkade inte bita särskilt mycket på Mara, men förolämpningen bet å andra sidan inte särskilt mycket på honom heller. Var han en skvallerbytta så var han väl det. Inte mycket att göra åt saken, konstaterade han självrättfärdigt. 
    Men så lyckades han skaka av sig henne, och hon blev liggande stilla på marken bredvid honom medan Radagast hävde sig upp i sittande ställning och ruskade på huvudet. Hon uttalade hans namn; han stönade lågt och var precis på väg att fråga vad? när hon fortsatte. 
    Varför är jag såhär? 
     "Jobbig, menar du? Hur ska jag kunna veta det?" svarade han med rynkad panna och suckade. "Hallå. Lever du?" Hon låg väldigt stilla. "Kom igen, vi kan hitta på något. Jag var ändå inte så trött", tillade han för säkerhets skull, men kunde inte låta bli att göra rösten lite snarstucken i alla fall. Trots allt hade hon ju faktiskt suttit på honom.

Jobbig, menar du?

Jobbig.

Trots Radagasts försök till att tala med henne dök tikens tankar djupare in och ner i det mörker som svalde grottans innandöme, dit facklornas eldar inte kunde förmå sig att nå. Broderns röst susade som ett avlägset eko i bakgrunden. Hon kunde uppfatta de ord han yttrade därefter men de var allt för obetydliga och svaga för att Mara skulle lägga någon vikt vid dem - som att hon var där bland skuggorna, i mörkret, och han stod där de båda fysiskt befann sig. 
Så plötsligt tycktes något röra sig där i svärtan. Mara spände blicken och försökte fokusera på det. Känslan av att något kallade henne flöt stillsamt in i hennes medvetande, som att det på något vis alltid funnits där men att det nu gjorde sig synligt, tog plats och utrymme bland tankarna. 
Hon reste sig och utan ett ord lämnade hon sin bror att ensam bada i ljuset av fackelskenet medans hon själv lät sig sväljas av skuggorna.

Jobbig. 

... Varför var hon jobbig?

[Mara lämnar Radagast och går djupare in i fortet.]