Katya hade letat i minst fem minuter, och hon började redan tröttna. Ett irriterat, spänt drag låg över valpansiktet när hon rundade en kant in i lyorna och där till sin förvåning fann Radagast. Hon hade börjat med att leta där, så han måste ha rört på sig. Högst irriterande, men nu hade hon i alla fall hittat ett syskon.
     Katya skakade av sig det spända och log istället. Syskonkullen var väldigt olika, och somliga kunde hon hetsa, men inte den här.
     "Hej, Gast, letade just efter dig", sa hon med ett växande leende, och såg sig sedan om. Innan hon fortsatte sänkte hon rösten för att se till så ingen annan hörde. "Jag har hittat massa paddor. Vad sägs som att vi fångar en och släpper den på någon?" Katya hade flera offer i tankarna, men om Radagast hade en personlig vendetta med någon så var hon flexibel.

Gast hade varit iväg för att hämta ett gäng stenar att bygga torn av, och därefter återvänt till lyorna. Det koncentrerade arbetet hade pågått i några minuter nu och tornet hade vuxit till imponerande tjugo centimeter — men så bröt Katyas röst hans bubbla och tornet föll pladask. Radagast suckade och rätade på ryggen. 
    Hon log brett; hon hade något kul i tankarna. Mycket riktigt. Paddor. Den var ny och faktiskt ganska lockande. Högen med stenar såg bara deprimerande ut nu. 
    "Okej då. Vem?" frågade Gast medan han reste sig och tog ett par steg i Katyas riktning. Det var svårt att inte ryckas med av systerns entusiasm, och svansen började vifta bakom honom samtidigt som han såg uppmärksamt på Katya. "Kanske Lev, eller Aleks. Eller Mara. Hon slängde lera på mig igår." Den lilla pannan rynkades trumpet vid minnet.

"Mara", upprepade Katya med ett leende. Egentligen hade Katya inget emot systern. Hon gillade upptågen, speciellt för att hon inte brydde sig nämnvärt, men Mara behövde också få smaka på sin egen medicin. En padda skulle sitta henne bra.
     "Kom!" Hon satte av innan Radagast hann svara, men var säker på att han skulle komma med ändå. Det var inte långt till bäcken, och de nådde den efter någon kort minut. Valparna kunde mycket riktigt få syn på paddor, men djuren flydde ner i vattnet så snart de kom för nära.
     "Vi måste ha en plan", deklarerade Katya. "En bra en."

Gast sprack upp i ett belåtet leende då målet var bestämt — nu skulle hon allt få! Han kunde redan se hennes arga min framför sig, hur hon försökte skaka av sig paddan. Hämnd för gårdagens lerkastning; han hade fortfarande små korn av lera i pälsen som han inte kunnat tvätta bort. 
    Han följde med Katya och böjde på nacken för att kunna se paddorna som snabbt gömde sig för dem. Hm. En plan. Gast var inte särskilt bra på planer — de krävde planering, och han föredrog att improvisera och se vart man hamnade — men hon hade förstås rätt. 
    "Okej. Öh, vi kan … jag kan skrämma upp dem ur vattnet och så fångar du dem?" Han var medveten om att det var en ganska korkad plan, men det var den bästa han hade. Han fick syn på en tjock padda som verkade omedveten om deras existens där den satt på en sten intill bäcken. Den såg ut att vara ganska gammal — den var väldigt stor och väldigt slemmig. Den var perfekt för Mara. 
    "Kolla på den där", sa han glatt och pekade. "Den stora. Om Mara får den där på sig kommer hon bli jättearg!" 

"Ja!" stämde Katya entusiastiskt in. Hon gillade målet Gast valt ut, och det lyste igenom i ett förväntansfullt flin. "Plaska ner i bäcken, så den inte flyr ner. Jag fixar resten." Övertron på sig själv lyste återigen igen, men Katya hade svårt att se hur hon inte skulle kunna fånga den där gamla saken. Den var ju stor och klumpig, och hon var som vinden.
     Katya kröp ihop, redo för att paddan skulle röra på sig.

Lydigt följde han Katyas anvisningar och med ett ljudligt plask dök Radagast ner i vattnet. Skrämda grodor hoppade åt alla håll, och till och med den tjocka paddan blängde överraskat på honom, som om den var förnärmad över att han vågat störa den. 
    Med ett irriterat kväkande gjorde den sig redo för att lämna sin plats på stenen och Radagast stirrade på den med vidöppna ögon. Hjärtat bultade upphetsat; det var nu eller aldrig. Om de missade den där paddan skulle de kanske aldrig hitta en lika bra igen. 
    "Katya, skynda dig!" utbrast han, så exalterad att rösten brast litegrann. "Fånga den!" 

Radagast hejade på henne, manade henne att lyckas, och det gjorde hon. I ett elegant språng - åtminstone enligt Katya själv - kastade hon sig framåt och placerade hela kroppen över den feta paddan. Den sprattlade under hennes grepp, och för ett ögonblick var hon rädd att den skulle smita ut vid hennes armhåla. För att hindra den bet hon tag i den, men vågade inte bita ihop av rädsla för att krossa den och få gammal padda i munnen.
    "Gaaah!" Hon kunde inte få fram ordentliga ord med tunga och läppar pressade mot en kladdig paddkropp, men triumfen var tydlig. Nu behövde de bara transportera paddan - lättare sagt än gjort, kanske. Katya vägde djuret med blicken, och flinade sedan. Hon placerade käkarna rätt över, så hon fick så mycket padda som möjligt i munnen. Sedan lyfte hon huvudet högt upp för att gravitationen skulle hjälpa till att hålla djuret i munnen.
     "Gu åå i!" Hon pekade våldsamt med tassen för att förtydliga sina ord. Mara väntade!

Hon fångade den faktiskt, det fick han ge henne, men Radagast var tvungen att skratta skadeglatt ändå; när hon stod där med den gamla paddan i munnen var han riktigt glad för att han slapp göra det. Den såg ännu äckligare ut på nära håll. 
    Radagast travade på i täten när de började gå, och kikade försiktigt fram bakom ett av lyornas hörn. Där var Mara, mitt i synfältet, och till synes upptagen med något. De behövde inte ens leta. Det var ju perfekt. 
    "Hon är där. Jag kan distrahera henne", sa Radagast och vände sig mot Katya. "Och så kan du smyga upp bakifrån och släppa den på henne. Då har hon garanterat inte en chans."

Katya nickade och höll på att tappa paddan. Hon missade inte hans skadeglada skratt - Katyas blick smalnade. Det var minsann någon annan som skulle vakna av en padda inom snar framtid - men hon följde ändå efter honom.
     Oförmögen att kunna ge verbalt samtycke nickade hon bara igen, och kröp ihop. Radagast rörde sig runt i en halvcirkel, och fångade med hög röst Maras uppmärksamhet. Katya rörde sig framåt, höll tyngdpunkten låg och blicken stint fäst på Mara.
     Sedan tog hon ett språng, släppte paddan på systern, och slängde sedan en blick på Radagast.
     "Spring för livet!" tjoade hon, och de pilade iväg. Bakom dem var Maras uppretade läten nog för att bekräfta att allt gått enligt plan.

[Avslutat, om du inte vill skriva något med Radagast <3]