Det kändes som att Eldskogen blev grönare och grönare för varje gång Blair var där. Från förkolnade rester hade skogen tagit tillbaka sin mark och klätt den i gröna rankor. Det var ett underligt landskap.
     Blair vände sig mot Varya, som gick bredvid honom med blicken fäst på något han inte såg. Vid hans rörelse såg även hon mot honom. Han stannade bredvid en pelare av lummig grönska.
     "Finns det inte en viss tillfredsställelse i att se något brinna ner till grunden?" Frågan bröt en stund av tystnad. "Jag tror jag föredrog skogen innan den läkte. En del av mig vill bara slita ner de här rankorna och se om Eldskogens inre fortfarande är sot och aska."

Gryningen var på intåg och den mörka himmelen ovanför hade börjat blekna i horisonten. Vargtimmarnas tysthet låg fortfarande över landskapet, endast avbruten av östvindarnas sövande hyschande.
    Eldskogen. Blair hade berättat om förödelsen som ägt rum här. Men landet grönskade, kanske mer än någon annanstans. Det kanske var så det gick till. Ibland behövdes man brännas till grunden för att kunna växa igen. Nej. Hädanefter skulle hon vara den som brände.
     Som om han läst hennes tankar, tog Blair till orda. Den havsblå blicken mötte hans. Ett kort, hest skrock lämnade henne i gensvar.
     “Alla är så mån om att “tiden läker alla sår.” Vad är det för fel på att vara sårad? Ärrad?” Hon tittade på hans panna, och ett snett leende växte fram. “Jag hoppas du bär det med stolthet,” sade hon menande. Varya lade märke till hur halsbandet låg tätt intill hennes hud, mot otaligt många läkta ärr efter Honom. Det skavde nästan, som om det vore fel; fel att låta hans gåva kännas vid hennes mörka hemlighet.

Blair ville inte se några fel med ärren. Det fanns inget av dem som han ångrade, ingen handling som lett till ärr som han inte skulle göra om. Samtidigt ville en del av honom ha chansen att vara oförstörd igen, inte bara läkt.
     "Inte än", svarade han ärligt. "Men snart, det kan jag lova dig. Jag vill att märke ska vara en smärtsam påminnelse för dem, inte mig." Han matchade hennes sneda leende, men hans eget var brutalare. "Vi förtjänar att hämnas, Varya. Vi förtjänar att ta tillbaka kontrollen från de som berövat oss den." Han betraktade henne.
     "Det kan vara en framtida lärdom, om du inte behöver den ännu." Något hade drivit Varya från Civitas. Han visste inte om det var upptäckarlust eller en oförrätt, men om hon behövde hämnas var det alltid bra att ha förlåtit sig själv mentalt före.

“Åtminstone klär det dig,” sade hon med ett ännu snedare leende. “Någons yttre som äntligen matchar deras inre.” Det fanns något retsamt i tonen, men ändå menade hon det med genuinitet. I Civitas och Tenebris var det inget som såg ut så som det faktiskt var. Det var det som i slutändan fått henne att inse hur mycket hon uppskattade att någon var ärlig och rak.
     Leendet växte sig ännu bredare, men inte vänligare. Istället fanns det något olycksbådande över det. Hon höll tillbaka ett maniskt fnitter som kittlade henne i magen. Iver blandad med längtan och upprymdhet. Blair sa exakt dem orden hon ville höra.
     “Jag tänker inte låta det förflutna plåga mig något mer. Jag är mer än vad som hänt mig.” Blicken var nästan stirrig när den såg ut i intet igen. “Jag vet att jag kan mer än vad jag tror, än vad alla tror. Jag ska bevisa det.” Varya ville bevisa för sig själv att hon var någon bortom den trånga bur hon försatt sig själv i. Det var svårt att lossa fjättrarna kring hennes hjärta, speciellt dem hon egentligen inte ville släppa. Men hon hade lyckats, till en början åtminstone. En del av vemodet hade lättat, och det blev bara enklare med var dag.

Blair skrockade till.
     "Vad är det du säger", svarade han roat. "Att du är för söt för ditt eget bästa, eller att du är ännu vackrare under skalet?" Det glittrade i blicken.
     "Jag ska bevisa det."
     "Det tvivlar jag inte en sekund på." Blairs ton var stillsam, men tydligt intensiv. "Hade jag trott att du inte kunnat mer än fina viner och vackra kläder hade jag inte låtit dig följa med." Leendet blev tandat.
     "Jag tror att du kommer ta världen med storm, och när det sker skulle jag inte vilja stå i din väg." Han betraktade henne. "Frågan är väl endast när, eller om det redan börjat."

Varya kunde inte låta bli att le ett nästan blygsamt, generat leende. Men blicken var fortfarande vass. Det var omöjligt att stå emot hans upplyftande ord.
     “Ha!” utbrast hon. “Om jag fick bestämma skulle jag bränna ner hela skiten.” Blicken föll ner på grönskan; frisk och frodig. “Börja om, göra rätt.” Hon pausade för ett andetag innan deras ögon möttes igen.  
     “Tills jag kommer på hur jag ska göra det får jag väl nöja mig med näst bästa.” Leendet breddades. 
     “Kaos.”

"Kaos", upprepade Blair varmt och kärleksfullt, som om det var namnet på en kär vän. "Tänka sig, Varya, du har kommit helt rätt." De skulle allt skapa lite oordning, och om Varya kunde braka samman på de allra härligaste sätten när gänget träffade sina fiender skulle det bara underlätta för honom.
     "Jag ska visa dig vad kaos verkligen är." Och hon skulle följa honom hela vägen, det var han säker på.

Varya såg på honom med beundran som spillde över i det breda smilet. Blair var verkligen en speciell individ. Någon som tagit en viktig roll för henne, och många andra, på så kort tid. Men det gjorde det hela så speciellt. Hon hoppades att hennes närvaro skulle visa sig lika viktig för honom.
     “Det är jag säker på, Blair,” svarade hon. Hon slöt det lilla avståndet mellan dem och en blick som nästan efterliknande bedjan infann sig i det näpna anletet.
     “Glöm inte bort mig bara.”

"Varya, Varya, Varya", suckade Blair mjukt, men med ett motsägelsefullt flin på läpparna. "Glömma dig? Hur skulle jag kunna göra det?" Storlekskillnaden till trots gav han henne en liten puss i pannan, och blinkade sedan åt henne. Flirtigt eller bara retsamt var svårt att avgöra.
     "Kom. Nu går vi och ser vad de andra har lyckats hamna i för trubbel medan vi varit borta."

[Avslutat <3]