[Ett ensamroll. Svara inte här. ♥]

Resan tillbaka till lyan hade tagit mycket längre tid än resan dit. Gång på gång hade hon fått stannat, när benen darrade så pass häftigt att hon var på väg att falla till marken. Ångesten flammade regelbundet upp, tvingade henne att stanna och koncentrera sig på att andas. Blue var genuint utmattad; lika mycket kroppsligt som själsligt. Hennes sinne tycktes vara försummat av tjock dimma som lämnade henne oförmögen att inse vad som hänt. Rädsla över framtiden bet henne i hasorna.

Äntligen kunde hon se det tjocka trädet som de byggt lyan vid. Hjärtat slog vilt i hennes bröstkorg. Tyst saktade hon in den travande farten. Innan Blue hunnit fram till lyans mynning hade Jayce krälat ut. Albinon stannade upp, och vinklade öronen bakåt. De såg på varandra några sekunder.
     "Blue..." började han tyst. Tiken lade märke till hur hans mörka nos vibrerade, drog åt sig doften av honom i hennes päls. Molnen i hennes huvud tycktes lätta en aning, och hon började inse vad som hänt, vad hon gjort. Blue tog några steg närmare, svansen svepte lugnt bakom henne.
     "Jag mötte en hane, hans namn är Othello." förklarade hon lättsamt. Jayce log försiktigt åt henne, men sade inget utan satte sig bara ner. Hjärtslagen i den näpna tiken var så kraftiga att det kändes genom hennes kropp. De azurblåa ögonen föll ner i marken, något skamset.
     "Vad är det?" frågade den silvriga något osäkert. Hon var rädd. Försiktigt svalde hon.
     "Jayce..." började hon tyst. Rösten darrade. Ännu var hon osäker på vad hon skulle säga. Skulle hon berätta om Othello, eller vad hon kände? Innan hon hann tänka något mer avbröt Jayce henne:
     "Jag vet..." suckade han. Blue kollade på honom oförstående. "Jag vet vad du tänker säga. Vad du vill säga. Vad du känner." Han lät trött. Blue vågade inte avbryta. "Jag älskar dig, Blue. Och jag vet att du älskar mig." Jayce suckade djupt, och tittade ner i marken framför honom. "Det kanske hade varit annorlunda om vi hittat varandra tidigare. Om vi inte skiljts åt. Om vi inte dött." Ett sorgset leende spred sig över hennes läppar. Hjärtat slog fortfarande otämjbart. 
     "J-jag är ledsen Jayce. Jag önskar att det vore annorlunda." väste hon tyst, och såg på honom med ursäkt i ögonen. "J-jag trodde att tiden hade stannat efter att jag förlorat er... Men det verkar inte så." suckade hon. Hjärtesorgen hade förändrat henne mer än vad hon trodde. Det skrämde henne, tanken att vara utan honom. För även om hon inte varit vid hans sida på 5 år så hade han ändå alltid varit där i hennes sinne - att säga adjö, det var svårt. Svårare än hon någonsin kunde tänka sig. Oförmögen att röra sig så såg hon hur Jayce reste sig. Ett halvhjärtat leende vilade på hans läppar.
     "Jag ger mig av nu." förklarade han, och såg ut i mörkret mellan trädstammarna. "Jag kommer sakna dig. Ja vid gudarna vad jag kommer sakna dig. Min älskade Blue..." Tårar glittrade i hans ögon. Han försökte se på henne, men tvingades att vika undan blicken direkt.
     "Jag kommer alltid finnas här, Jayce." sade hon tyst. Rösten något darrande av sorgen som fäst sig som en klump i strupen. Jayce såg emot henne - men inte på henne, han drog lite extra i mungiporna innan han vände om och gick bortåt. 

Länge stod hon och betraktade hur hans gestalt försvann bort i dunklet. Det värkte outhärdligt i hjärtat; en strålande smärta som mycket påminde om den hon känt när hon förlorat honom först. Med tårar trängande i ögonen kröp hon ner i lyan. Jordgolvet var fortfarande varmt efter honom... 
     Trots att hon var utmattad, och olidligt trött så kunde hon inte somna. Platsen av honom kändes tommare än den någonsin gjort förut... Om än hon inte längre älskade honom på samma sätt, så kunde hon inte neka det tomrum han lämnat i henne - något som ingen skulle kunna ersätta.