Pågående Event
Senaste ämnen
» [LKF] Två vilsna själar
tis 26 mar 2024, 15:09 av Maksim

» Ditt hjärta är sant [Astrid]
tis 26 mar 2024, 14:41 av Astrid

» Heartsick [P]
tis 26 mar 2024, 13:07 av Lev

» Ring av eld (P)
fre 22 mar 2024, 22:11 av Filia Ignis

» Jag ska besvara elden
fre 22 mar 2024, 15:11 av Kolzak

» Ingen hemma [P]
fre 22 mar 2024, 14:43 av Nunam

» Hoppsan [Nuksimvalpar]
ons 20 mar 2024, 16:55 av Maksim

» Ace död
ons 20 mar 2024, 16:37 av Muriel

» Lekmoster [P]
ons 13 mar 2024, 14:51 av Moya

Vem är online
Totalt 14 användare online :: 1 registrerad, 0 dolda och 13 gäster. :: 1 Bot

Myrda


Flest användare online samtidigt: 152, den mån 04 nov 2019, 23:54
Chatt
Bildlänkar, Stränder och Snö! Vårnyheter 2024
Det sista av oss Dot_cl10 tis 05 mar 2024, 12:23 av Yargol
Redan 2024? Som tiden går. Då är det minsann dags för nyheter! Glad
2023 var ett långsamt år för de flesta, så även för oss i Crew som …

Togos, NPCer på wikin, och mer! Vinternyheter 2023 ❄️
Det sista av oss Dot_cl10 fre 06 jan 2023, 21:02 av Yargol
Gott Nytt År Numoori! Och god Jul i efterskott Eye sparkle
Här kommer lite blandat som hänt under det senaste halvåret och lite kommande …

 

 Det sista av oss

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Blue
Blue 
Död 

Spelas av : My | Död


InläggRubrik: Det sista av oss    sön 05 okt 2014, 23:31

[Ett ensamroll. Svara inte här. ♥]

Resan tillbaka till lyan hade tagit mycket längre tid än resan dit. Gång på gång hade hon fått stannat, när benen darrade så pass häftigt att hon var på väg att falla till marken. Ångesten flammade regelbundet upp, tvingade henne att stanna och koncentrera sig på att andas. Blue var genuint utmattad; lika mycket kroppsligt som själsligt. Hennes sinne tycktes vara försummat av tjock dimma som lämnade henne oförmögen att inse vad som hänt. Rädsla över framtiden bet henne i hasorna.

Äntligen kunde hon se det tjocka trädet som de byggt lyan vid. Hjärtat slog vilt i hennes bröstkorg. Tyst saktade hon in den travande farten. Innan Blue hunnit fram till lyans mynning hade Jayce krälat ut. Albinon stannade upp, och vinklade öronen bakåt. De såg på varandra några sekunder.
     "Blue..." började han tyst. Tiken lade märke till hur hans mörka nos vibrerade, drog åt sig doften av honom i hennes päls. Molnen i hennes huvud tycktes lätta en aning, och hon började inse vad som hänt, vad hon gjort. Blue tog några steg närmare, svansen svepte lugnt bakom henne.
     "Jag mötte en hane, hans namn är Othello." förklarade hon lättsamt. Jayce log försiktigt åt henne, men sade inget utan satte sig bara ner. Hjärtslagen i den näpna tiken var så kraftiga att det kändes genom hennes kropp. De azurblåa ögonen föll ner i marken, något skamset.
     "Vad är det?" frågade den silvriga något osäkert. Hon var rädd. Försiktigt svalde hon.
     "Jayce..." började hon tyst. Rösten darrade. Ännu var hon osäker på vad hon skulle säga. Skulle hon berätta om Othello, eller vad hon kände? Innan hon hann tänka något mer avbröt Jayce henne:
     "Jag vet..." suckade han. Blue kollade på honom oförstående. "Jag vet vad du tänker säga. Vad du vill säga. Vad du känner." Han lät trött. Blue vågade inte avbryta. "Jag älskar dig, Blue. Och jag vet att du älskar mig." Jayce suckade djupt, och tittade ner i marken framför honom. "Det kanske hade varit annorlunda om vi hittat varandra tidigare. Om vi inte skiljts åt. Om vi inte dött." Ett sorgset leende spred sig över hennes läppar. Hjärtat slog fortfarande otämjbart. 
     "J-jag är ledsen Jayce. Jag önskar att det vore annorlunda." väste hon tyst, och såg på honom med ursäkt i ögonen. "J-jag trodde att tiden hade stannat efter att jag förlorat er... Men det verkar inte så." suckade hon. Hjärtesorgen hade förändrat henne mer än vad hon trodde. Det skrämde henne, tanken att vara utan honom. För även om hon inte varit vid hans sida på 5 år så hade han ändå alltid varit där i hennes sinne - att säga adjö, det var svårt. Svårare än hon någonsin kunde tänka sig. Oförmögen att röra sig så såg hon hur Jayce reste sig. Ett halvhjärtat leende vilade på hans läppar.
     "Jag ger mig av nu." förklarade han, och såg ut i mörkret mellan trädstammarna. "Jag kommer sakna dig. Ja vid gudarna vad jag kommer sakna dig. Min älskade Blue..." Tårar glittrade i hans ögon. Han försökte se på henne, men tvingades att vika undan blicken direkt.
     "Jag kommer alltid finnas här, Jayce." sade hon tyst. Rösten något darrande av sorgen som fäst sig som en klump i strupen. Jayce såg emot henne - men inte på henne, han drog lite extra i mungiporna innan han vände om och gick bortåt. 

Länge stod hon och betraktade hur hans gestalt försvann bort i dunklet. Det värkte outhärdligt i hjärtat; en strålande smärta som mycket påminde om den hon känt när hon förlorat honom först. Med tårar trängande i ögonen kröp hon ner i lyan. Jordgolvet var fortfarande varmt efter honom... 
     Trots att hon var utmattad, och olidligt trött så kunde hon inte somna. Platsen av honom kändes tommare än den någonsin gjort förut... Om än hon inte längre älskade honom på samma sätt, så kunde hon inte neka det tomrum han lämnat i henne - något som ingen skulle kunna ersätta.
 
Det sista av oss
Till överst på sidan 
Dina behörigheter i detta forum
Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
Hoppa till annat forum: