För första gången på vad som kändes som en evighet, så stod månen högt på himlen och sken upp omgivningarna med sitt kalla ljus. Timmen var inte alltför sen, men med den nalkande vintern så blev dagarna kortare och nätterna längre. Någonting som den ljusa honan nyttjade till fullo.
Efter den senaste måltiden, som mättat mer än bara hunger, hade hon slutligen vågat sig in i den stad som pratats om bland främlingar, som sades vara någonting utöver det vanliga. Den överväldigande lukten av de dödliga som fyllde denna plats med liv hade avskräckt henne under lång tid, oron att hon inte skulle kunna tygla törsten hade fått henne att gång på gång vända staden ryggen. Men slutligen hade nyfikenheten vunnit. Det var dock inte hela sanningen, men så nära man kunde komma utan att nämna det blod som krävts för att hon skulle finna mark under tassarna igen.

Det var en magnifik plats, värdig av det rykte som gick att lyssna till runt om i landet. Men det var mer än bara imponerande byggnader och trappor. Det låg en känsla i luften, och hon kunde inte sätta fingret(tassen) på vad det var. Kanske skulle känslan försvinna om hon besökte platsen dagtid, när liv och rörelse fyllde gatorna, men det skulle dessvärre nog inte komma en dag då hon kunde vandra bland de dödliga när de var som mest aktiva.
Där hon skred fram i det bleka månljuset så sjöng hon tyst för sig själv medan blicken vandrade över allt som fanns att se. Det var lugnande. Rogivande. Sång var som vaggvisa för själen, om hon nu hade en sådan. Under alla år som passerat så hade mycket tagits ifrån henne, mycket hade ramlat in i glömska. Men sången hade hon alltid burit med sig. Vare sig det var språk som fortfarande existerade, eller som sedan länge försvunnit från världen, visste hon inte. Hon var inte alltid säker på ordens betydelse. Men de lämnade henne likväl i melodisk ton, fyllde natten och drev undan tystnaden.

[Det är såhär jag tänker mig Valiquettes sånger; musik
Öppet om någon vill hoppa in c:  ]

Tomma skuggor och mörker. Prospero stannade upp, med den ännu något ostyriga svansen stel av förväntan. Han spanade ut från bakom hörnet till en byggnad. Öronen pendlade medan han lyssnade. Väntade. Sökte med blicken. Där! Han satte av i full fart, på tassar som han ännu inte helt vuxit i. Han sladdade, rätade upp sig, och tacklade rakt in i Stephanos flyende skepnad.
     "HA-HA! DU ÄR!" Prosperos triumfrop övergick snabbt i ett skrattblandat tjut när han satte av igen, med brodern hack i häl.
     Det hade blivit en lek, för svartvargsvalparna, att försöka gömma sig för varandra i mörkret. En tävling i vem som var bäst på att smälta in i nattskuggorna och smyga sig förbi de vuxna som skulle passa dem. Prospero tyckte att de hade blivit riktigt bra på det. Att de vuxna låtsades att de inte såg var inget han varken visste eller förstod ännu. I hans ännu väldigt begränsade värld så var faderns plötsliga uppdykande efter en längre stunds lekande alltid av en slump, och inte för att han vetat var de varit hela tiden.
     Smyg-leken hade under de senaste nätterna kommit att utvecklas till en form av kull, där syskonen gömde sig och jagade varandra. Tenebris äldre valpar bjöd ofta in sig själva i leken. Prospero klagade inte, deras rosa fällar var mycket lättare att upptäcka än hans syskon. Men deras större storlek och längre ben gav dem istället ett övertag i hastighet, så det gällde att vara både snabb och slug för att komma undan.
     I vanliga fall höll sig valparna närmast stadens topp, men just i natt hade deras lek fört dem längre ut bland byggnaderna, längs smalare avstickare från huvudgatan. Inte särskilt långt ner, inte ner till där stadens nattliga liv ännu myllrade kring handelsstånd och tillfälliga besökare, men längre än de brukade. Här var natten lugnare, byggnaderna främst lyor snarare än platser för handel eller tillställningar, och de vargar som rörde sig här var de som bodde just här. Och, såklart, de lekande valparna.
     Prospero kastade en blick över axeln, i tid att se Stephano kasta sig in i Tistels sida, högt ropande att det nu var hon som "var". Ariel och Tibast hade någonstans också rusat ut från sina gömställen, och följde nu tätt inpå Prosperos led. Deras förtjusta tjut och skratt klingade genom luften. Klart och melodiskt, som en sång. En sång?
     Prospero stannade så abrupt att valparna bakom honom sprang rakt in i hans ända. De snubblade huller om buller över varandra, och det tog en liten stund innan Prospero lyckats lösgöra sig själv från högen av sprattlande tassar. Han rätade på sig, med öronen spetsade.
     "Shh!" hyschade han högt, när lekkamraterna väsnades bakom honom. Han såg demonstrativt mot dem, innan han rätade sig och lyssnade igen. "Tyst! Hör ni?" Han lade huvudet på sned i ett försök att höra var ljudet kom ifrån. Någon sjöng. Medan vännerna och syskonen bakom honom fick ordning på sina tassar så travade Prospero nyfiket fram till gatans kant – eller taket på lyan en våning under – för att se ner för stadens trappliknande form. På gatan precis nedanför valparna, en liten bit bort, gick en väldigt stor, vit varg.
     "Hej!" ropade valpen, utan direkt tanke på vem den vita vargen var. "Är det du som sjunger?"
 
[Kidnappar ett gäng svartvargsvalpar och ivora-ungar som får vara med och leka!]

Hon hade stått blickstilla i skuggan och lystrat till hur Prospero verkade bli fri från bördan som den som 'var' då en vacker, ljus sång distraherat henne från leken. Dem fyra öronen spetsades något och hon höjde väldigt försiktigt på huvudet. En svartvarg sprang förbi henne, följd av fler av hennes syskon, men hon hade som helt glömt bort leken. Som förtrollad av stämman som nu övergått till en djup baston hade hon helt missat att Tistel plötsligt var den som var och blev genast kullad. I samma sekund som systern tacklade sig in i hennes bakdel verkade Prospero också höra sången och det springaden ledet av valpar kraschade in i varandra.
Malva ignorerade helt att hon blivit kullad utan rörde sig fram till fronten av den hög med ungvargar som bildats mitt på gatan.
"Jag skulle precis.."
Sade hon tyst men den mörka hanen tog ingen notis om henne. Något kränkt följde hon honom med blicken då han gick fram till gatans kant och började tala med någon.
Nyfikenheten vägde så mycket tyngre än hennes uppretade känslor så det var omöjligt att hindra sig från att tyst följa efter. Med glittrande blick kikade hon fram på den väldiga vita hona som kanske varit källan till sången. Hon harklade sig något då svartvargen vid hennes sida talat klart.
"Det var förtrollande vackert."
Lade hon till med ett inbjudande leende, tyckte att den yngre uttryckt sig lite väl burdust.
"Vart har d..ni lärt Er så vackra sånger?"

Lupin hade suttit under en brinnande fackla och följt dom små skuggorna med sina uddafärgade ögon. Han hade väldigt gärna varit med men han skrämdes så av det väldiga mörkret, rädd för det han inte kunde se. Istället hade han varit med och beskådat dom och vandrat från en ljuspunkt till nästa för att känna en viss gemenskap. Även om han inte personligen var med så älskade han att se dom svarta små valparna när dom obemärkt tog sig fram i mörkret. Allt annat än vad Lupins kära syskon gjorde med sina rosa pälsar.
Dom rosa öronen ryckte till och Lupin kunde uppfatta någonting annat i mörkret än syskonens och Svartvalparna, en underbart vacker harmoni. Någonting som påminde om honom själv, en skönhet likt ingen annan. Han såg emot det håll ljudet tycktes komma och det tog inte många sekunder fören dom andra valparna hade uppfattat samma sak, försiktigt lunkade han upp bredvid dom för att följa med och se var melodin kom ifrån.
En stor vacker vit varginna kunde skymtas i gatornas mörker och den rosa valpen stannade till ett ögonblick när hennes stora praktfulla gestalt mer eller mindre förtrollade honom. En av dom svarta valparna bumpade in i Lupins bak och han tog snabbt några steg framåt och stannade med resten av gruppen.
Inga ord lämnade hans mun men dom magentafärgade ögonen tittade förtrollat på främlingen.


[Mörkrädde Lupin is in da house]

Någonstans i fjärran kunde hon höra ljud som talade för att hon trots allt inte var ensam att vandra genom staden denna mörka timme. Men det var ljud hon lät förbli bakgrundsbrus, hon fann det trots allt rätt rogivande att få se sig omkring i lugn och ro. När ord inte lämnade hennes läppar, hummade hon för att fylla i melodierna i sångerna. Om hon höjde rösten, skulle stadens uppbyggnad ge en effekt av eko som stärkte tonerna i hennes sånger?
"Hej! Är det du som sjunger?"
Huvudet vändes åt sidan, och blicken fann direkt den kolsvarta valp som befann sig en våning ovanför henne. Valp. Hon vek genast blicken åt sidan, studerade de skarpa linjerna som utgjorde byggnaderna intill honom, medan hon försiktigt tog några steg framåt. När hennes klara blick till sist fann valpen igen lade sig ett varmt leende på de svarta läpparna, och hon lutade huvudet lite åt sidan.
"Jag såg dig nästan inte. Du smälter in så väl i mörkret med sin svarta päls." Tonen var varm, nästan lika varm som leendet, och melodisk trots avsaknaden av sång. "Ja, jag tycker om att sjunga när jag är ensam." Knappt hann hon tala till punkt innan ytterligare en valp, äldre, letade sig fram till kanten. Valiquette sökte av skuggorna runt dem båda, lyssnade till ljudet av andetag och hjärtslag. De var inte bara två. Det var som en egen liten flock av valpar. Hon kunde inte minnas senast hon mött så många unga individer på en och samma plats.
Den äldre av dem talade, och leendet på den stora honans läppar blev bredare.
"Tack så mycket." Hakan sänktes i en diskret rörelse, en gest för att visa uppskattning att de tyckt om sången. "Du behöver inte vara så formell med mig. Jag är endast en besökare i denna stad, ingen person av rang."
De vita öronen spetsades, och hon gav sig själv några sekunder att se sig om. Söka av byggnaderna, både på de övre och lägre planen. Så unga, oavsett ålder, lämnades knappast utan uppsikt långa stunder. Någon äldre skulle säkerligen befinna sig i närheten. Kanske var det just därför...
"Säg, är ni ensamma ute i mörkret?" Blicken synade skuggorna ytterligare, innan hon åter riktade uppmärksamheten emot de små. "Vars har ni mamma och pappa?"

Miranda hade inte uppfattat avbrottet i leken, men när hon hörde röster räknade hon till tio för att försäkra sig om att det inte var lur, och tassade sedan fram. En enorm, vit hona stod inför hennes syskon och vänner, och Miranda tassade fram till Prosperos sida.
     "Säg, är ni ensamma ute i mörkret?" Tibast, som hittills stått tyst och bara betraktat henne med ett missnöjt uttryck tog till orda.
     "Vi klarar oss", avbröt han henne nästan och spände musklerna för att visa just hur bra det gick. "Vi är inte nyfödda." Dessutom var de många, och det ingav en känsla av styrka. Det var svårt att se något hända om de var så många.
     "Vad heter du?" Tibast kände en viss känsla av ansvar för de andra. Han var störst i gruppen, och definitivt starkast. Några valpar bort pressade sig Miranda lite närmare sin bror. Hon såg på honan med nyfiken blick, men kunde inte undgå att ogilla frågan om de var ensamma i mörkret. Det skrämde henne lite.

[Vilt hoppande mellan Miranda och Tibast lol, sorry.]

Prospero reagerade inte det minsta på Malvas demonstrativa harklande. Istället kråmade han nöjt på sig när den vita vargen sade att han smälte in väl i mörkret. Succé! När hon frågade om deras mamma och pappa så såg han sig om över axeln, utan att egentligen titta på något särskilt. Han öppnade munnen för att svara, men Tibast hann före. Prospero blåste upp sig lite vid sidan om den större vännen, och nickade. Nä, de var ju faktiskt inte nyfödda! Men när Miranda tryckte sig mot hans sida så vände han ändå nosen mot henne och viskade lågt.
     "Vi kan ropa på pappa om hon är konstig." Han var helt trygg i tanken på att fadern alltid fanns i närheten, även när de inte såg honom. Han var mästare på att vara hemlig i mörka skuggor, trots att han inte var svart.