Hon var otroligt tacksam att hon hade sin solenergikraft att luta sig mot när hennes sömn blev otillräcklig. Utan den skulle hon säkert ha gått under för länge sedan. Thrar rullade över på andra sidan. Solen stod högt och himmelen var blå. En varm brist svepte över området och drog med sig dofter från den närliggande djungeln. Värme hade hon inte några problem med: hon hade spenderat större delen av sitt liv på Sienna, men den fuktiga, påträngande atmosfären i Kawazatri var annorlunda. Hon hade dock börjat vänja sig vid den.

Stäppvargstiken öppnade ögonen och såg på en av hannarna lite längre bort. Brun till färgen och en grå man. Malphas ville hon minnas att hans namn var. Hennes minne var inte det bästa nu för tiden. Han var ensam liksom hon själv. Kanske borde hon försöka socialisera mer med flocken... Hittills hade det i princip endast varit Teck hon spenderat tid med, utöver sig själv. Med en kort suck reste hon sig upp. Det minsta hon kunde göra var ändå att lära känna individerna i Qu nu när hon ändå var en del av dem. I sakta mak rörde hon sig bort mot den yngre hannen.
    "Malphas."
Hon påkallade hans uppmärksamhet innan hon satte sig ner bredvid honom. Hon följde hans blick mot Tårarnas träd. Hon visste inte vad hon skulle säga till honom, men någonting med trädet hade gjort henne fundersam över det. Och att fråga om det var väl ett lika bra samtalsämne som vilket annat.
    "Har du också hört en sång komma från trädet om nätterna?"
Hon kunde väl ändå inte vara den enda som hörde den?

Det kändes som att det var en evighet sedan han och syskonen vuxit upp bland Höstskogens färggranna lövverk. Sen lek och bus övergått till skarpa ord och hot. Sen Pandoras önskan om att finna deras pappa lett till ett ödesdigert möte som kom att ändra Malphas värld.
Det var så mycket som skett på vad som ändå var en relativt kort tid, om något så man kunde man påstå att verkligheten kommit ikapp honom.
Livet i flocken var honom fortfarande ovant och nog kände han sig allt missanpassad bland alla de vargar som var del av den. Socialt så var han väldigt osmidig i sitt sätt på att möta andra och försöka sätta sig in i deras tillvaro.

En oväntad röst som kallade hans namn fick honom att återvända till nuet från sina tankar och flytta blicken från den transparenta figuren som låg vid trädets fot.
Stäppvargen. Han synade henne kritiskt under sin egen tystnad. Vad fick henne att närma sig honom? Men så tog hon till talan på nytt.
"Jag vet inte vad du pratar om." Den silvergrå blicken återvände till den tidigare punkten vid trädets fot. Han hade allt hört sången, flera gånger dessutom, men han ville inte veta av den. Inte acceptera det han hört. Ändå satt han där i trädets närhet och stirrade i dess riktning.
Malphas visste inte riktigt vad det var, eller den, men sedan femton soluppgångar hade den dykt upp från ingenstans och börjat förfölja honom - eller om det var hela flocken i sig som den slutit upp med, men han var den enda som verkade se den.
Den höll skepnaden av en genomskinlig och högrest varg som i detta nu låg intill trädet och kisade mot Malphas med ett vagt leende som klädde dess läppar. Hanen hade försökt tilltalat den under dagarna som passerat men aldrig fått något svar tillbaka, endast ett retsamt men vänligt flin.
Malphas fnös åt den och vände tjurigt bort blicken.
"Vart är den andre?" Han mötte Thrars blick. "Den grå."

Hon lät ut ett kort, fundersamt läte och hennes blick rörde sig mot trädet igen. Var hennes psyke verkligen så dåligt att hon nu även hörde saker? Den unge hannen var den enda hon hade frågat än så länge. Kanske borde hon kolla även med Teck eller andra i flocken. Hon fick sätta sitt hopp till att de de faktiskt hade hört något, annars visste hon inte vad hon skulle göra. Visst var det en vacker sång, men otroligt sorglig. Och den gjorde inte hennes psykiska välmående eller sömnsvårigheterna bättre.
En plötsligt fnysning lämnade Malphas och hon såg på honom med höjda ögonbryn. Deras ögon möttes och han ställde henne en fråga.
    "Teck?" hon såg sig kort om, men kunde inte se honom. "Han är nog inte långt borta."
Det var sällan han släppte henne ur sitt synfält, och gjorde han det var det endast för korta stunder. Men han gjorde aldrig några ansatser till att hindra henne om hon ville göra någonting, och hon trivdes i hans sällskap. Det var aldrig besvärligt att ha honom nära. Och hon ville finnas där för honom om han behövde henne. Hon var fortfarande skyldig honom sitt liv.

"Teck." Han fångade namnet direkt efter att tiken yttrat det och vägde det varsamt på tungan. "Jag minns inte ditt namn heller." Påpekade han direkt efteråt. En långsam gäspning fick honom att sära på käkarna. Frambenen slant sedan ut framför honom och han sänkte nonchalant ner kroppen så att bröstkorgen tog i marken, bakbenen veks och han la sig till rätta i gräset utan att släppa ögonkontakt med sin diffusa förföljare vid trädets rötter. En frisk bris fick kammen att dansa i vinden och nöjt lät hanen sin skära tunga slippa ut mellan tänderna för att fukta nos och läppar.

De gröngrå ögonen såg på ynglingen med neutral blick.
    "Thrar." svarade hon honom.
Hon visste hur svårt det kunde vara att minnas saker. För henne hade korttidsminnet blivit sämre även om hon visste att det fortfarande var ganska bra om man jämförde med vissa andra. En suck slapp ur henne och hon gled ner i liggande ställning med huvudet mellan framtassarna. Hon såg på trädet igen. Det var för tillfället tyst, men hon var så gott som säker på att det skulle sjunga även inatt. Sjunga och fylla henne med vemod. Stjäla hennes sömn.

[Är det för lite att gå på skrik till, så fixar jag nåt mer :D]

Just det. Thrar.
Han såg mot henne i ögonvrån, men i samma stund tyckte han skymta några otydliga rörelser vid trädets tass. En djup rynka la sig mellan ögonbrynen och han vände sin fulla fokus till platsen.
Under loppet av några sekunder så hade hanen flugit upp på alla fyra tassarna, ställt sig i en försvarsposition med blottade tänder och ett rynkat anlete. Öronen låg platt mot nacken och i den silvergråa blicken speglade sig en blandning av irritation och rädsla. Han hade blivit så pass van vid sällskapet av sin stumma följeslagare att han lagt ifrån sig tankarna på att den någonsin skulle närma sig honom.
"Vad vill du?!" Morrade han fram genom saxade tänder. Längst med den silverfärgade kammen och ryggraden, till och med svansens spets, hade hade en lätt ragg rest sig.

Det var som om hon kunde känna av Malphas orolighet där hon låg. Hon sneglade på honom med vagt höjda ögonbryn. När han sedan fräste till höjde hon huvudet och såg bittert på honom.
    "Jag visste inte att min närvaro var ett sånt problem för dig." sade hon med stel stämma.
Hans ragg var rest och tänderna blottade. Thrar reste sig upp.
    "Nästa gång du vill vara ensam kan du ju försöka säga det utan att fräsa fram det."
Det fanns ingen anledning för henne att stanna kvar om han inte kunde uppföra sig. Hon behövde inte ta det, framför allt inte just nu.

Individen. Skuggan. Figuren. Skepnaden av en varg. Högrest och med ögon som vid första anblicken gav sken av att de kunde se in i djupet av ens själ. Malphas tog några osäkra steg tillbaka. Sannolikheten att det var något som skapats i hans sinne tycktes växa för var stund som passerade. Han visste inte alls hur han skulle handskas med detta. När Thrar plötsligt tog till talan och reste sig upp, så kom han på sig själv med att hon faktiskt legat vid hans sida. Uppenbarligen trodde hon att hans reaktion och yttrande varit riktat mot henne.
"Men sluta ta åt dig." Sa han trött utan att släppa blicken från figuren som nu bara var några meter från dem båda.

Melphas ord fick hennes ögon att blixtra till. Hon högg unghannen varnande på bogen och morrade dovt på honom.
    "Passa dig, valp." sade hon med vass röst.
Hon blottade tänderna mot honom och höll svansen högt. Att han var en bra bit högre än henne var ingenting hon ens reflekterade över. Det hon såg framför sig var en ouppfostrad snorvalp.

Irritation växte över honans agerande. "Vad är det du inte fattar? Han slängde en snabb, menande blick mot henne. "Jag pratade inte till dig." Hanen la blicken åter vid den skumma figuren, som nu återvänt till sin tidigare plats. En lättnad la sig bland tankarna hos honom och han satt sig ner med en tung suck i släptåg. "Släpp det nu."