Det ösregnade. Regnet smattrade mot marken när det träffade den torra marken. Det var som om skyn hade sparat i flera månader för att äntligen kunna släppa på trycket i ett sjuhelsikes väder. Ehtna undrade om några av växterna här skulle drunkna av allt vatten. Trots allt brukade det väl inte regna såhär mycket? Hon var osäker över påståendet.
   Den lilla tiken låg hopkurad under ett av de få träd Stormslätten kunde erbjuda. Det droppade från grenarna och från hennes horn. Hon var blöt ända in till märgen, och huttrade svagt. Ögonen var slutna, och hon öppnade dem bara då och då för att kika ut.
   Ehtna visste att hon borde röra på sig så att inte förkylningen fick henne i sitt grepp. Motvilligt reste hon sig upp och ruskade på sig - vilket var onödigt då hon genast vättes ner precis lika mycket. Något ovillig att lämna det lilla skydd som trädet erbjöd tvekade hon samtidigt som hennes blå ögon fastnade på något i regnet. Hon kunde inte riktigt avgöra vad det var, men det var på väg parallellt framåt med henne. En klump? Hon kisade och tyckte sig urskilja håligheter i klumpen.
   Vargar, insåg hon. Det måste vara en flock vargar. De kom närmare, passerade framför henne. Det ryckte i Ehtna, som om hon ville gå fram och se efter vad flocken gjorde där. Hon tog ett försiktigt steg framåt, men ångrade sig och stannade till. Den närmaste vargen var tillräckligt nära för att hon försiktigt skulle kunna kika på honom trots ösregnet. Han var brun i fällen med stålgrå man. Hans kamrater rörde sig nära, men var ändå bara siluetter i regnet. Tveksamt la hon huvudet på sned, men vågade inte gå fram till gruppen. Den vanligtvis rättframma attityden dämpades märkbart av regnet och hon stannade kvar, tyst iakttagande.

[Alltså.]