Den lilla tiken sitter på en någorlunda torr grästuva och hon darrar i hela kroppen. Darra för att hon inte vet vart hon befinner sig. Darrar för att hon är här alldeles ensam. Darrar för att dagen börjar gry och hennes enda tröst sakta lämnar henne. Månens klara sken har bleknat avsevärt de närmaste timmarna och likaså måntatueringen under tikens vänstra öga. Solen börjar stiga och försvårar därmed allt för mycket för den unga vargen. Hon sitter där på grästuvan och vet inte vad hon ska göra av sig själv. För hon vet inte vart hon ska ta vägen. Hon vet inte riktigt hur hon hamnade i dessa trakter men skulle hon försöka ta sig härifrån nu då dagen gryr så skulle hon vara död innan middagstid. Och skulle hon sitta kvar här tills natten åter nalkas skulle hon förmodligen redan har blivit uppäten av någon av de fasliga vidunder som tycks leva i dessa trakter.

Den silverne blicken stirrar tomt ut i intet. Det högra ögat bär en violett ram kring irisen. Var den kommer ifrån visste ingen. Men det ger tiken ett säreget utseende. Dock är det nog avsaknaden av pupiller som mest kan få en att tycka att hennes blick är närmast spöklik. Hon stirrar utan att se.

Solen stiger än högre. Sakta börjar mörka skuggor dansa framför henne. Hon kvider till när allt blir mycket mer främmande och hon sjunker ihop där hon sitter. Svansen är tryckt tätt mot tassarna och öronen ligger mot nacken. Hon är rädd. För ljuden runt omkring känns både skrämmande och främmande. Hon vill inte vara här. Men hur ska hon ta sig ut?

Åter kvider hon till och kryper ihop. Känner vätan tränga närmare skinnet då hon duckat för något stort som kom farande mot henne. Vad det var vet hon inte. Hon vill bara slippa allt det här.

[PAX TILL MALPHAS!]

Med en bister uppsyn tar sig den djupbröstade varghanen fram genom den ovästgänliga terrängen. Av vilken anledning han hade tagit sig till detta område landet var för honom oklart. Han hade velat komma bort från Höstskogen för ett slag, se något nytt, men nog hade han valt den sämsta jäkla färdriktningen någonsin. Pissvatten.
Han svor lågt och lät blicken vandra uppåt.
Solen hade börjat sin vandring upp för himlavalvet och dess strålar letade sig genom skogens långsmala träd. En av strålarna sökte sig ner mot hans hjässa och lät spegla sig i den svajande, silvergrå kammen.
Malphas fnyser, frustrerat över sin situation. Över hur han hamnat i detta stinkande, skitiga vattenhål. Fan.
Irritationen bubblar vilt i hans bröst och han vill bara slita sönder något, någon. Vad som helst.

Det rycker till i hans ena ögonlock när han sätter ner sina tass i ett välkamoflerat hål, som är fyllt till bredden av brun, kladdig lera. Uttrycket i hans redan besvärdade ansikte förvrids. Han stannar upp. Kniper igen ögonlocken och låter ett ilsket vrål eka ut genom den gryende dagen.

Hur länge satt hon hukad och liten och försökte göra sig osynlig för världen? Ingen aning. Men sakta höjer reser hon på sig. Försöker förnimma något i omgivningen. Men nosen är full av stinkande stank från vattnet och gyttjan och ljuden runt omkring ger heller inte någon direkt vägledning. Ena örat spetsas och hon vrider på huvudet först åt ena hållet och sedan åt andra. Men hon har faktiskt ingen aning om var hon befinner sig. Och månens trygga stämma som leder henne om natten är bara som en tyst knappt märkbar visning i hennes medvetande. Inte tillräckligt för att hon ska vägledas av det. Dagen är inte hennes tid direkt. Hon är en hjälplös liten varg som inte vet vad hon ska ta sig till.

Då hörs plötsligt ett ilsket vrål högt och klart. Tiken kvider åter till och hukar sig ner och gör sig liten igen. Det låter som något stort och läskigt. Det är säkert ute efter att äta upp henne. Vad ska hon ta sig till. Men öronen hårt strukna mot nacken av rädsla reser hon sakta på sin smala nätta kropp och ställer sig upp. Hon tar ett steg åt sidan men ger ifrån sig ett överraskat ljud när marken där inte bär henne utan tassen sjunker ner i kallt, blött, hemskt. Snabbt lyckas hon dra till sig tassen igen och åter gör sig liten och hukande. Nu har den läskiga varelsen med den vrålande stämman säkert hört henne och vet exakt åt vilket håll den ska gå för att finna sitt byte. Nu är det ute med henne.

Ett djup andetag.
Tystnad.
 
Han andas ut i en ljudlig pust och öppnar sakta ögonen. Blicken söker sig ner mot marken och han ser mot sin tass med en avsky i sitt anlete. Sörjan som tagit ett grepp om hans tass stinker något fruktansvärt och får det att sticka illa i nosen.
Han vänder bort ansiktet med en ful grimas. Tassen drar han i olika vinklar längst med marken i ett intensivt försök till att få bort det stinkande kladdet mot den gröna mossen intill honom.  Under tiden smiter låga muttringar mellan hans korpsvarta läppar.
Var det inte fjäderfän som försökte ta över en del av hans skog, så var det något gyttjeliknande kladd som förpestade hans tillvaro. Självklart, alltid var det något.

Inte för att han gjorde någon större skillnad på fjäderfän och illaluktande lera.
 
Ett ljust tjut avbryter hans negativa knorrande och i en alert rörelse lyfter hans sin blick till ögonhöjd. Nosen börjar genast söka i luften efter dofterna som ligger i området samtidigt som de båda öronen vinklas framåt med en klar nyfikenhet i sin nya position. Han är alltså inte ensam i detta elände.
Hah.

Malphas skänker en kortvarig blick till det drypande hålet som gapar hungrigt i morgonljuset och sätter sedan kroppen i rörelse med sina steg styrda mot tjutets ursprung. Under tiden är han väldigt uppmärksam med vart han placerar sina tassar i den oförutsägbara terrängen.
Det tar inte någon lång stund innan ett medvetande träder in i hans uppfattnings radie och kort därpå, efter att han tagit sig förbi ett ojämnt parti med sumpmark, så får han syn på en vag skepnad i utkanten av hans seende.   
Då plötsligt så slår det honom. Likt en sten som fallit från en klar himmel och träffat hans skalle med en hård duns.
Av vilken anledning hade han styrt sin färd mot vargen? Han var inte hemma och hade därför inga invanda plikter att följa, inget revir att hålla.
Hannen kisar i den stegrande solens ljus och vänder sin fulla fokus mot den okända vargen, mest för att undvika strålarna men också av en viss nyfikenhet. Det var ändå inte allt för ofta som han tog sig utanför Höstskogens gränser.

Hon gör en lätt grimas när klibbet inget släpper fästet om hennes tass. Det känns hemskt. Klägg upp på benet. Där står den lilla svarta tiken med 3 vita ben och 1 smutsigt grön/brunt istället för det vanliga svarta. Hur ska hon få bort det här nu då. Illaluktande är det med. Får hon inte bort det snabbt så kommer det locka till sig massa annat som kan vara farligt, när hon väl hittar ut från denna plats. Och ingen aning har hon vart hon ska gå heller. Allt är bara skuggor och ljus. Och förrädisk som marken visat sig vara kommer hon som sagt att vara död och begraven och bortglömd innan kvällningen. Inte för att någon skulle sakna henne. Hon har redan förlorat alla hon någonsin hållit kär.

Då hör hon klafsande(?) steg som närmar sig. Öronen lägger sig mot nacken och hon blir åter osäker på vad som komma skall. Nu är det ute med henne. Gyttjan kommer förmodligen inte att bli hennes död. Men tjut-monstret kommer då bli det. Finns det verkligen träskmonster. I så fall är det säkert ett sådant som är på väg mot henne. Hon står stilla och försöker lyssna. För inte har hon någonstans att ta vägen heller. Hon överväger kort vad som skulle vara det mildare avslutet. Gyttjan eller tjut-monstret.

Men så slår det henne. Tjut-monstret kanske inte existerar. Det kanske helt enkelt är en annan varg som hamnat i samma obehag som henne. Och då kanske det går att prata med denne. Och då kanske de kan hitta ut tillsammans? Eller ja, Förhoppningsvis så är det en som VET hur man tar sig ut härifrån och förhoppningsvis är vänlig nog att låta henne följa med.
"Ehm... Hallå?" Säger hon ut i luften. Den silverskimrande blicken uppfattar en rörelse. En skugga som smälter in i den bruna omgivningen.
"Någon där?" Frågar hon och hoppas att hon har rätt i att det är en annan varg. Förhoppningsvis en vänlig en.

"Ja, det är någon här. Är det inte uppenbart?" Stämman är barsk och otrevlig. Vilken otroligt dum fråga att ställa. Vad trodde hon? Att det var en skugga som vandrade runt i dyngan? Malphas tar några steg närmre för att studera varginnan mer ingående. Trots sin bitterhet så fanns där också en nyfikenhet. Vad gjorde hon här ensam på denna stinkande, ogästvänliga plats?

Hon rycker till och öronen lägger sig mot nacken igen då hon hör en barsk och otrevlig stämma. Just typiskt att stöta på en otrevlig typ när hon befinner sig just här.
"Förlåt". Ursäktar hon sig med liten röst. 
"Jag ser inte så bra". Det är ingen direkt ursäkt. Men i det här området är det lite svårt att uppfatta andra dofter än stanken från gyttjan.
"Det var inte meningen att verka oartig". Lägger hon till. Att försöka komma på god kant med denna främling vore en rätt bea idé. Kanske hon kunde få lite hjälp att hotta rätt väg ut härifrån. Utan att vara en börda för någon. Och kanske hon kan vata till hjälp för den andre med?

[mobilinlägg. :P]

Ett lågt grumsande slipper mellan hans hopbitna käkar. 
”Nåväl.” Han fortsätter att röra sig i riktning mot tiken, långsamt och noggrant seende över vart han placerar sina breda tassar. Marken här var oförutsägbar, ena stunden stod man på fast jordyta och i nästa vadade man omkring bland skämd gyttja.
”Vad gör du här?” Tonen i hans stämma har skiftat läge. Nu går det nästan att urskilja något tillmötesgående i hans sträva röst. ”Och vad är ditt namn?” 

Hon känner, eller rättare sagt hör, en förändring hos hanen. På den mörka stämman har hon kommit fram till att det är en hane.
"Jag vet inte riktigt hur jag hamnade i just det här området. Det skulle vara en genväg. Fast det känns mer som en senväg. Speciellt när dagen grydde. Så jag är fast här ett tag till". Svarar hon på hans första fråga. Hon hade lättare att ta sig fram när Månen vägledde henne. Men när solen steg försvann Månens röst och tiken fastnade på den här grästuvan hon just nu befinner sig på.
"Mitt namn är Mugetsu. Men jag kallas för Mugen". Presenterar hon sig.
"Vad är ert namn, främling?" Frågar hon sedan och känner sig faktiskt nyfiken på denna främmande hane.

[Just det. Mugen är numer silvrigt snövit med violetta ögon och en svart... typ tuffs... på manken och nacken.

Speciellt när dagen grydde? Det lät underligt i hans öron. Dagsljuset borde väl om ändå hjälpt henne att navigera sig fram genom träsket, och av vad han såg så verkade tiken inte ha några fysiska besvär som skulle stävja henne.
Så varför var hon då kvar här?
”Vad är det som hejdar dig, egentligen?”
Han stannar upp, överväger att sätta sig men så kommer han på sig själv med att det inte skulle vara någon vidare bra ide. Gyttjan som sugit sig fast i pälsen skulle säkerligen ta flera dagars badande att få bort, så just nu kändes det som en bra plan att försöka få så lite skit som möjligt på resten av kroppen. Istället beslutar han sig för att syna honan på nytt.
Hon bar en snövit fäll som gav ett silveraktigt sken i solens mjuka strålar. En tuffs av svarta, halvlånga pälsstrån som följde över skuldrorna och upp över nacken.
Det låg något lättsamt över hennes utseende.

”Jag är Malphas."

Vad är det som hejdar henne? Hon håller nosen riktad mot den hon pratar med, och då hennes ögon är öppna kanske det inte märks att hon knappt ser någonting alls.
"Mina ögon tog stor skada under mina yngre år. I dagsljus ser jag endast skuggor. Så jag skulle gå ner mig i den här gyttjan som det här området tycks vara gjort av. Om natten ser jag ingenting alls, men då har jag vägledning av månen". Svara hon honom.
Ett lätt leende placeras på hennes läppar när hanen presenterar sig.
"Goddag, Malphas".

[hennes svans är svart med. :3]

Han spänner sin silvergrå blick i honans stora, violetta ögon och försöker urskilja några bevis på det honan talat om. Skeptiskt som han var.
Honan hade även nämnt månen och om hur den väglett henne under nattetid. Det lät bisarrt, att ett dött ting skulle ha talat till henne via tanken. Han brummar i en oviss ton.
”Jag skulle inte direkt påstå att det är en god dag, Mugen. Hade det varit en god dag så hade jag inte varit här, vadandes omkring i ett stinkande träsk samtidigt som jag försöker undvika att sätta tassarna i någon lömsk fälla.” Tonen i hans röst var allt annat än nöjd.
Den stora, bruna vargen vänder sig om och börjar sakta styra sina steg åt det håll som han kommit från. Det var lika bra att försöka ta sig ur den här smeten medans solen stod över himlavalvet.
Men så stannar han upp, vrider sitt ansikte åt den mindre honans håll och rycker planlöst på skulderbladen.
”Jag ger mig av.” En kort stund av tystnad uppstår. Han är på väg att ta till talan igen men avbryter sig själv, istället bestämmer han sig för att invänta honans reaktion.

Öronen drar sig osäkert mot nacken när hanen talar.
"Förlåt, det var inte så jag menade". Mumlar hon och vinklar ner huvudet som om hon skulle stirra på sina tassar. Mugen har alltid försökt vara positiv. Trots allt som hon varit med om under sitt unga liv. Även om hon är så gott som kraftlös om dagen så har hon inte ens kunnat se dagen som något större problem. Hon har ju överlevt hittills. Med en häftig rörelse riktar hon snabbt nosen åt hanens håll när han talar igen. Hon hade varit sjunken i sina egna tankar igen att hon inte märkt att han börjat vandra bortåt.
"Ehm... Ja, jag ska inte hålla er kvar". Hon vrider på huvudet åt ena och andra hållet. Riktar sedan nosen åt Malphas håll igen.
"Ja... Jag stannar här. Det är väl inte långt kvar till natten?". Ärligt talat ville hon inte att han skulle gå. Mugen har alltid uppskattat sällskapet av andra vargar. Men hon vill inte vara en börda för någon och hon skulle aldrig försöka få någon annan att göra något mot dennes vilja.

”Så, du tänker seriöst sitta kvar där tills månen visar sin nuna?” Säger han genom hopbitna käkar. Av en enkel anledning brusar han upp sig efter honans svar till honom.  
Han stod där och väntade. Korkat nog och så hade hon inte ens förståndet att be honom om hjälp, då det uppenbarligen var vad hon behövde. Hjälp att på ett tryggt sätt ta sig från den grästuva hon befann sig på.
Och så håller hon på och fåna sig sådär. Patetiskt.
”Din fåne!” Ryter han till och svänger om i en medveten rörelse så att han åter står riktad mot honan.


[Åh, Malphas... Humörsvängningar 3.0]

Hanen brusar upp. Han verkar arg på henne. Av vilken anledning? De känner inte varandra. Han är inte tvungen att stanna där för hennes skull. Hon håller nosen riktad åt det håll som hon hör hans röst komma från.
"Vi känner inte varandra. Jag kan be er om hjälp och ni kan neka mig. Hur som helst kan jag inte följa er även om jag ville. Som sagt skulle jag lätt gå ner mig då jag inte kan se var jag placerar tassarna. Jag kan heller inte känna mig för var det är säker mark för känseln i tassarna förlorade jag nästan samtidigt med synen". Hon sitter stilla kvar där hon sitter. På den lilla torra tuva Månen lämnat henne på då dagen grydde.
"Så hellre än att vara en börda för er så har jag inget emot att sitta kvar här ensam och invänta natten". Förhoppningsvis så är denna plats så ogästvänlig att inga faror kommer duka upp förrän hon åter hör Månens stämma i sitt medvetande. Även om hon gärna skulle uppskatta sällskap just nu så verkar hanen vara på surt humör och hennes närvaro verkar inte ha gjort något bättre. Så det är väl bäst att han går sin väg och försöker hitta ut från det här området. För det verkar vara något han vill göra snabbt. Och hon klandrar honom inte. Hon själv skulle mer än gärna vilja hitta ut härifrån så fort som möjligt.

[hihi. xD Han är kul. <3]

Även om han djupt där inne i sitt trånga, envisa sinne visste att det hon sa var riktigt så fanns det inte en chans i världen att han på något sätt skulle erkänna det. Varken för sig själv och absolut inte för henne. Dock så kunde han inte låta bli att fundera över varför han stannat, han var ju inte en som brydde sig om andra…
Tankarna fick honom att vandra tillbaka till den tid då han och syskonen bara varit valpar.

Fyra stycken hade de varit. Han själv, Ceres, Pandora och Khronos.
De kunde inte ha varit äldre än 6-7m-år när det hela inträffade. En varm sommardag i Höstskogen.
En lek på kurragömma var vad som de hållit sig sysselsatt med den dagen. Solen hade gassat från himlavalvet och slängt varma skuggor genom skogens eldfärgade lövtak.
Malphas hade legat gömd under en buske när ett högt skri skurit genom luften. En kall kåre hade sprungit över hans ryggrad och instinktivt hade han flugit upp på tassarna. I nästa stund hade hans broder kommit springande med ett jättelikt vildsvin i sina hasor och utan att tänka efter så hade Malphas flugit på svinet och naggat sig fast i dess axel. Små, vassa valptänder lyckades borra sig genom det tjocka skinnstycket, men så slängde svinet med sitt väldiga huvud åt hans håll. Beten träffade hans högra framben och med det så förlorade hans sitt grepp, benet var brutet och skinnet svårt skadat. I sitt huvud hade han hört systrarnas röster som talat till honom innan han glidit in i medvetslösheten av den obeskrivliga smärtan. Vildsvinet hade sedan sprungit ikapp Khronos och knäckt hans kropp. Flera gånger om, lika lätt som en bryter ett grässtrå.
Ett smärtat uttryck lägger sig över den reslige ynglingens anlete. Bara tanken på hans bortgångna broder fick det att kännas som att något inom honom skulle till att brista, gå itu. Han vill vråla ut sin smärta, riva upp marken under sig och slå sig själv medvetslös, men han orkar bara inte. Orkar inte med denna mentala utmattning som alltid hägrar bakom varje hörn och får hans humör att skifta lika lätt som fisken glider fram genom vattnet.
Han är en kluven individ. Han vet det. Och allt eftersom åren passerat så blev det allt klarare, allt mer uppenbart för honom.
Saknaden av hans bror är ofantligt stor.
En tung suck smiter mellan de korpsvarta läpparna och han ser på nytt bort mot den ljusa honan.
”Jag… Erbjuder dig hjälp här, tacka och ta emot bara.” Muttrar han fram.

Hon satt stilla och lyssnade till hanens andhämtning. Hon försökte fokusera på skuggan av honom. Men han tycks smälta in bra i omgivningen. Det är annat än hennes egen vita fäll. Fast ena benet är smutsbrunt just nu. Även alla fyra tassar efter att hon ändå vandrat en bit i det här området. Hon undra vad han tänker på. Men det är nog oartigt att fråga. Men hon tycker inte om tystnaden som lagt sig emellan dem. Kommer han lämna henne här? Mugen har länge varit helt ensam. Hon har sett sin egen familj dö. En efter en. Även den främling som hon vandrade ett tag med. De kom ifrån varandra när de hittat tillbaka till Numoori.

När hanen tillslut talar igen lägger sig lugnet över tiken igen. Och ett mjukt leende placeras på hennes läppar.
"Då är jag hjärtligt tacksam över den hjälp ni erbjuder". Svara hon honom.

[mobilinlägg igen. :P]

”Mhmm.” Knorrar han.
Svansen hänger slappt när tassarna tar honom närmre honan samtidigt som de silvergrå ögonen noggrant synar marken framför. Honan hade gjort klokt i att stanna kvar på sin plätt med gräs då hennes ledsagare försvunnit med natten. Marken här är i tydligt sämre skick än den han tagit sig över tidigare.
”Vilket håll kom du från?” Rösten är disträ då han samtidigt försöker finna en fungerande väg för honom att ta sig över på. Då han plötsligt sätter ner sin ena framtass i vad som kunde liknas vid ett bottenlöst hål. Han stryper en morrning men irritationen i hans anlete syns tydligt, lyckligtvis höll han balansen med sina andra ben. 
Den vägen skulle uppenbarligen inte funka.
Kvickt drar han upp tassen igen och tar några steg tillbaka för att hamna på någorlunda fast mark.

Vilket håll hon kom ifrån? Hon lyfter först ena framtassen och sedan andra. Och riktar ner nosen precis som att hon skulle syna först den ena tassen och sen den andra. Ena tassen är lerig upp till armbågen. Hon vrider huvudet åt vänster.
"Jag kom därifrån". Sedan vrider hon huvudet åt andra hållet.
"Däråt är marken osäker". Lägger hon till. Då hör hon han klafsa ner i lera och kväver en morrning. Öronen lägger sig osäkert mot nacken på tiken.
"Däråt är visst marken inte säker heller". Säger hon med liten röst. Vill inte göra honom mer arg och frustrerad än han redan är. Men hon tycker om att han verkar göra det här för henne. Om hon bara kunde göra något för att hjälpa honom med. Ge och ta. Hon vill aldrig ta utan att ge.

’Det menar du inte.’ Snäser han i Mugens medvetande med en vass ton i sin grova stämma. Han hade inte tänkt avslöja sin kraft för honan, inte så tidigt inpå deras möte, men ibland föll det enklare för honom att tala via sinnet.
Visst krävde det sin energi, men det var inga muskler som behövde sättas i rörelse.
Det är bekvämare att vara lat.
Blicken flyttas till det område där honan sagt att marken skulle vara säker att ta sig över. Han begrundar den. Tar några aktsamma steg närmre platsen. Men tvekar och blickar tillbaka mot honan för att få sina tvivel bekräftade.
Malphas är förmodligen dubbelt så hög i manken som den nätta honan och säkerligen tre gånger så tung, om inte mer.
Bara för att marken burit hennes vikt så var det inte någon självsäkerhet att den skulle bära honom och han hade inga planer på att riskera sitt eget liv för den lilla räkan. Inte idag eller någon annan dag.
Han suckar ljudligt och himlar med ögonen.
Så besvärligt allt skulle visa sig vara.

’Du.’ Rösten hörs återigen i hennes sinne men med en lättare klang. ’Jag tänker inte ens prova på att ta mig dit bort. Vill du ha min hjälp så låt mig ta mig in i ditt sinne – jag kan vägleda dig. Som din måne.’

Då hon hörde hanens röst i sitt huvud rycker hon först överraskat till men blir sedan stilla. För en stund begrundar hon hans ord. En snäsning åt det självklara.
"Du är en tanketalare". Säger hon med lätt förundran i rösten. Tänk att besitta sådana krafter. De kan nog lätt användas till onda försåt. Men hon har svårt att tro att Malphas skulle vara ond. Inte skulle han då stanna här och försöka hjälpa henne? När han talar till henne igen. Åter i hennes huvud sitter hon kvar där lika stilla. Han skulle lått kunna tränga sig på om han ville. Utan att fråga och ta allt han vill ha. För Mugen har inget försvar mot sådant här. Men han säger åt henne att låta honom komma in. Han ber om lov? Mugen nickar lätt.
"Det låter som en bra idé" Svarar hon.

[fult Mobilinlägg. :P]

Det är en lite lustig känsla som hon inte riktig kan beskriva. Men det känns som att det är något som befinner sig i hennes medvetande. En lite skavande känsla. Men hon känner faktiskt en viss tillit till Malphas för han har sagt att han ska hjälpa henne. Kalla henne dum för att hon är så naiv när det kommer till främlingar. Men kanske beror det på att hon faktiskt redan har förlorat så många viktiga personer i sitt liv. Ekot av broderns sista skri studsar fortfarande färskt omkring inom henne. Hon jagas jämnt av det. Hon kommer inte undan mardrömmarna. Därför har hon lättare att ty sig till andra. Det kan vara en svaghet men även en stor styrka.

När hon åter hör hanens stämma reser hon sig upp och den svarta svansen sveper till bakom henne. Hon vrider först lite lätt på huvudet och sedan följer kroppen med. När hon är nästan säker på att hon vänt sig om tillräckligt mycket stannar hon upp.
"Så?" frågar hon rakt ut i luften. Hon kan råka ut för lätt desorientation om hon skulle försöka vrida på huvudet åt Malphas håll nu. Men hon är säker på att han skulle höra henne även om hon bara tänkt ordet.

"Just så."
Malphas står kvar på sin tidigare plats, med sin blick vilandes över honans nätta figur. Han kan egentligen inte göra mycket mer än att invänta att hon börjar röra sig framåt.
"Seså, rör på tassarna..."

Hon lyssnar på hans stämma. Tar några trevande steg framåt. Sedan några till med större säkerhet. Ena örat är vinklar åt Malphas håll. När hon tagit några steg till stannar hon upp.
"Hur långt vill du att jag ska gå?" Frågat hon. Hon vill inte försvinna bort från hanen riktigt än. Och hon behöver fortfarande hans hjälp. Hon vrider lite lätt på huvudet. Men bara lite.