Den unga varginnan har slagit sig ner bland grenarna i ett träd. Hon sitter på en gren och halvsover. När var det hon fick ro senast? Hon minns inte. Hon har länge känt sig jagad. I mardrömmarna kan hon nästan se sin förföljare. Men endast som en skugga. I vaket tillstånd kan hon höra stegen tätt bakom sig. Men varje gång hon vänder sig om är det ingen där. För det är ingen där. Det är hennes fantasi's spöken som skapat denne såkallade förföljare. Det är ingen som jagar henne. Ingen önskar livet ur henne. Men det är så mycket som rör sig innanför pannbenet på denna unga varginna. Sedan hon fick berättat för sig att det hon litat sitt liv på aldrig har varit äkta. Hon vet inte om hon är galen. Sinnessjuk. Något av det. Eller båda.

Hon morrar till. En skrämd hare skjuter upp från ett hål vid trädets rötter och springer snabbt iväg. Varginnan fäller ut sina läderartade vingar och ljudlöst lämnar hon sin plats på grenen och sveper skugglikt över marken mot haren. Haren har ingen chans. Snart är den fast i varginnans klor. Snart är dess skinn sönderslitet och dess kött ej mer. Den blev en snabb munsbit för en hungrig varg. Varginnan morrar till. Piskar till med svansen bakom sig och det börjar lätt ryka ur nosen. Hon fnyser hårt. De isande blå ögonen söker sig bland stammarna på de höstklädda träden. Hon börjar röra på sig. Lämnar en liten hög med blodigt skinn bakom sig. Resten har hon girigt slukat.

Sakta lämnar solen plats för månen. Färgar himlen i vackra klara färger som sakta tonar bort i dunkel. Ännu är det några timmar kvar till komplett nattmörket. Då månen regerar himlen som bäst. Men ljuset skummar och sakta börja syrsorna uppta sin melodi som de abrupt avbrutit samma tidiga morgon. Varginnan fortsätter gå. Vart vet hon inte. Hon har inget mål. Ingen som väntar henne. Aldrig någon som väntar henne. Ensam. Hon har alltid varit ensam.

[PAX TILL MALPHAS]

Hon sträcker på sig. Sjunker ner på frambenen och sträcker ut dem framför sig. Gäspar. Hon känner sig seg. Trött. Utmattad? Nej, mest dämpad. Hon reser sig upp igen. Ruskar på hela kroppen. De läderartade vingarna sträcks ut men det är inte mycket ljud som kommer från dem när även de ruskas på. Det är som att vifta med armarna. Vinden går rakt förbi. Inga fjädrar som frasar mjukt. Bara ett bar fula utväxter som naket pryder hennes rygg. Hon har aldrig riktigt uppskattat sitt eget utseende. Hon är en styggelse. Hennes existens är endast till för andra att använda. Hon har alltid behandlats som ett redskap. Tills hon slog sig fri. Brände upp det som var närmast. Dödade. Det var första gången hon dödat någon av sin egen sort. Men hon har aldrig räknats till den sorten i alla fall. Så det finns ingen mening att älta det som varit. Även om det tynger hennes sinne om natten.

Vingarna viks ihop mot hennes sidor. 'Armarna' böjs in och 'händerna' knyts. Nackkammen lägger sig ner och när hon gör sig så här... 'liten' så kan hon på håll tas för en vanlig varg. Men när man kommer närmare så ser man vad hon verkligen är. Inte borde hon räknas som varg. Det ryker fortfarande ur nosen. Hon fnyser hårt till igen. Ett mullrande läte stiger upp genom halsen från bröstet. Det vibrerar i stämmbanden. Ljudet skulle kunna liknas vid åska. Hon låter inte ens som en varg. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen i en snabb rörelse.

Hon rullar lite på skuldrorna, båda paren, innan hon sätter kroppen i rörelse igen. Ska hon komma ut från den här skogen så är det bara att fortsätta framåt. Fast hon längtar upp i skyn. Det är skönast att flyga om natten. Och det är det snabbaste sättet att ta sig fram på. Men hon känner för att gå. Hennes sinne börjar tyngas allt eftersom solen sjunker.

Han slits ur sitt tillstånd och slår snabbt upp ögonlocken. De röda strimmorna dansar i hans blick och slickar de smala pupillerna. Av någon anledning så känner han sig så underlig, på ett sätt som han först inte förstår sig på. Han sätter sig och låter fukta sina korpsvarta läppar. Försöker samla sig.
Främlingens sinne brinner... brinner. Vad var det som brann? Någon eller några. Död. Ond bråd död.
Vad var det här för tankar som invaderat? Han försöker fokusera men känslan av skam och sorg ligger tungt över hans medvetande.
Långsamt börjar irritationen gro inom honom.  Sömn är ju till för att en ska återfå sin energi.
Så var fallet tydligen inte nu.
Malphas ser sig omkring och försöker utvinna något förståndigt ur de tankar och känslor som han snappat upp från varginnan, men till ingen större nytta. Tankarna är allt för osammanhängande.

"Bah!" Han fnyser högt och irriterat. Gånger som denna så önskar han att han bara kunde stänga av sin kraft och lösa upp de tankar som inte tillhörde honom.
Han reser sig, nafsar sig själv barskt över det högra framben och tar sig ner från stenen med ett smidigt hopp. En lätt duns hörs när han tar i marken, men det är inget som han själv lägger märket till då han är fullkomligt upplåst bland sina tankar.

Någonstans i den bakre delen av sitt sinne så uppfattar han hur varginnan snart nått den radie där deras dofter kommer mötas, där de båda kommer att kunna uppfatta den andres lukt.
Han lyfter blicken och låter benen röra sig med bestämda steg åt hennes riktning. Nu kan han lika gärna konfrontera främlingen.

Hon är fast i det som varit. Fast i vad hon trodde var sant. Hur kan man ha fantiserat ihop något sådant. En blodssyster är en viktig del av en själv. Hon kan inte ha hittat på. Hon var aldrig ensam. De var alltid två. Tills de mötte Illusionisten. Det är hans fel. Han tog systern ifrån henne. Men han hade nekat när hon funnit honom igen. Sagt att han aldrig sett vare sig Nique eller hennes syster någonsin tidigare. Kan även det mötet ha varit ett fantasifoster skapat av hennes hjärna? Vad är hon för sjuk varelse egentligen? Hon morrar till och stannar upp. Blicken glöder. Hon känner sig feberhet. Värre.

Plötsligt uppfattar hon en doft av varg. En annan varg. Hon är inte ensam på denna plats längre. Eller? Bara det inte är ännu ett skämt hennes hjärna spelar henne. Hennes sinne är förvridet. Sjukt. Hon backar. Skakar våldsamt på huvudet. Nej! Det är alla andra som smittat henne med dessa tankar. Flocken som misshandlat henne sedan hon inte ens öppnar ögonen ännu. Flocken som använde henne som ett redskap. Det är de som bär skulden. De ljög för henne. Nej! Hon skakar åter våldsamt på huvudet. Hon har bara sig själv att skylla. Hon är ett missfoster. Flocken hade varit barmhärtig. Låtit henne leva. Sen hade hon förrått dem. Dödat två av dem utan ånger. Skammen snörper åt i hennes bröst. Hon vänder sig häftigt om. Stannar. Främlingen kan inte vara långt borta nu.

Borde hon gå härifrån? Hon har ändå inget här att hämta. Hon vill bara hitta ut. Ta sig igenom skogen och fortsätta. Fortsätta vart? Hon har inget mål. Ingen som väntar på henne. Inget ställe hon borde vara på. Hon tassar bort några steg. Stannar sedan igen. När en barsk röst tilltalar henne vänder hon sig skrämt mot rösten. Skrämt? Hon borde inte vara skrämd. Hon är en stark varelse. Kraftfull. Hon är ingen vanlig varg. Öronen lägger sig platt mot nacken. Den isblå blicken fästs på en högrest hane som kliver ut i månens sken. Månens sken. Stjärnbandet över varginnans panna har redan börjat kasta sitt klara sken över hennes ansikte.

"Jag är endast här för att min vandring fortsätter på andra sidan skogen". Svarar hon. Hon har en vacker vuxen stämma. Feminin och klangfull. Hon ser på hanen. Studerar honom. Är han ännu en sådan där som är ute efter bråk? Sådana har hon stött på för många av. De har attackerat henne av anledningar som: att de inte gillar hennes utseende, hon befinner sig på fel plats, hon mötte fel varg. Det är bizzart. Hon vet inte om hon ska skratta eller gråta. Hon är inte ute efter bråk. Därför föredrar hon att färdas med vindarna. Men ensamheten där uppe blir ibland för mycket. Men på marken blir hon allt för ofta påmind om varför hon väljer ensamheten.

"Nåväl." Säger han och lyfter blicken mot honans panna. Hon var uppenbarligen märkt av månen, men hennes udda, väna utseende var inte ett av Månvargarnas.
Hon var ett blandblod, precis som han själv.

"Hur kommer det sig att en varg med vingar färdas via marken?"
Han möter den isblå blicken. Rösten var torr men det gick ändå att urskilja en viss nyfikenhet. Var det något som väntade på henne där uppe. Jagade henne? Kanske att det var orsaken till de tankar och känslor som han stött på tidigare.
"Det kan inte vara något vidare effektivt för dig."
Malphas stegar framåt. I hans anlete finns det inte mycket att utvinna förutom den självsäkerhet som alltid fanns där.
Han stannar. Rakt framför honan. Fortfarande med sin blick fäst i hennes. Det enda som skiljer dem åt nu är ungefär en tredjedel av en meter.
Några få centimeter.
Den silverfärgade kammen som löper längst hans huvud och ner till skulderbladen, blänker klart i månens sken.
Med ett djupt andetag drar han i sig av hennes doft. Smakar på den och lägger den till minnet.   

Vad hon gör på marken? Ja, det var som vanligt dumt av henne att befinna sig på marken. Marken för inget gott med sig. Bara hemska minnen och oväntade faror. Öronen lägger sig mot nacken men hon tvingar dem att spetsas igen för att inte verka för nervös. Men det lyser rakt igenom henne i alla fall.
"Jag... vet inte". Dumt svar. Hanen kommer bara bli sur på henne och hugga ifrån. Hon måste skärpa sig.
"Jag... var nyfiken på det här landet. På marken som bredde ut sig under mig". Svarar hon. Det svaret lät inte mycket vettigare. Hon har alltid haft svårt för möten med andra vargar. Hela sitt liv har hon lytt order. Hon skakar lätt på huvudet.
"Nej, det är effektivare att ta mig fram i luften". När hanen sedan börjar röra sig närmare henne tar hon ett ofrivilligt steg bakåt. Men en del av henne äcklas av denna osäkerhet. Så hon står stilla. Rör inte mer på sig men känner sig mer och mer osäker när hanen sluter upp det sista avståndet mellan dem. Öronen har lagt sig mot nacken igen. Osäkert. Vad vill han?

Svansen, som tills nu hängt livlöst bakom honom, börjar sakta vagga fram och tillbaka. På hans läppar spricker ett illavarslande leende fram.
"Nej."
Malphas tar ett steg närmre honan. Den röda glöden lägger sig över den grå färgen i hans ögon när han spänner sin blick i hennes.
"Jag behöver inte läsa dina tankar för att se att du ljuger." Hannen sätter sig lugnt ner och låter sig betrakta honan ännu en gång. Trots hennes överträdelse på markerna så driftade hans sug på bråk, allt längre bort. Han är alldeles för slö.  

[Kortis c:]

Ljuger? Hon förstår inte vad han menar. Hon ljuger inte. Visst, hon är inte helhjärtat nyfiken på det här landet. Och hon är inte säker på vad hon hoppats finna. Men nyfikenhet är nog ändå bästa förklaring på varför hon tog sig ner till marken just denna kväll. En nyckfull lekfullhet smyger sig in i tikens isblå blick. Kan hanen läsa tankar? Glöden i stjärnorna på hennes panna dämpas för en stund. Glöden falnar sakta. För den eldfängda varginnan och månens dotter har lite svårt att samsas. Hon tippar huvudet lätt på sne. Studerar hanen. Hans ögon.
"Ni har rätt. Men är det inte uppenbart? Det är närmast omöjligt att sova och flyga samtidigt". Charmen i hennes blick glöder mjukt. Och man kan se en eldfärgad skåra närmast pupillen. Hon känner sig het. Hennes kropp utstrålar värme. Sedan hon bröt sig lös från det fängelse hon vuxit upp i har hon lärt sig mer om sig själv. Hennes mor var det rena glittret i månens klara sken. Men hennes far var den nyckfulla och förrädiska elden. Även om hon inte kände någon av dem så lär hon känna sig själv mer och mer för var dag som passerar.

Hennes isande blick hålls fäst i hanens skiftande silverröda. Hon tar ett steg fram. Sluter det sista avståndet som skiljde dem åt. Hon kan känna lukten och värmen från hanens andedräkt. Hon kan förnimma pulsen av hans hjärta. Känna värmen från hans kropp.
"Kanske månen har talat om för mig att jag skulle möta någon speciell i denna skog". Orden är viskande. Men de står så nära att hanen borde kunna höra henne klart och tydligt.

”Tsch.”

Hennes ord får det att rycka till i hans ena mungipa, då ett stört flin vill ta sin plats över hans läppar. Fast han hejdar sig. Nyfiken på det nya som han upptäckt i hennes ögon.
Osäkerheten är som bortblåst och istället finner han nu en hunger hos honan, och en varm glöd.
Hon tar det sista steget och sluter upp tomheten mellan dem. Nu står de nos mot nos. Andetagen som lämnar hennes kropp fyller ut skogens tystnad och doften hon bär nästlar sig envist in i hans nos.  
Hormonerna rusar runt, men till hans yttre finns inga tecken att läsa från vad som pågår inom honom.  Visst vill han trycka ner och ta henne här och nu, speciellt när hon så öppet visar att hon är villig för det.  
Heh.
Det vanliga, svårtydda flinet tar sin plats och han reser sig upp till synes oberörd.  Svansen står strakt bakom honom och huvudet håller han högt ovan manken, i en dominant position.
Fortfarande med sin blick fäst i hennes.

”Vad är det du vill?” Flinet breddas och får den främre tandraden att blottas vagt.

Vad lätt det är att förvrida huvudet på en hane. Om än bara för en stund. Nog kunde hon se det i hans ögon. Att han vill ha henne. Och det lockar henne än mer. Svansen piskar till bakom henne.
"Vad jag vill? Vad får dig att tro att jag vill något särskilt?" Frågar hon med mjuk stämma. Hon kan stå så nära honom. Och inte känna någonting. Förutom hettan inom henne som driver henne. Den eldfängda vackra. Eldens drottning. Fri och mystisk. Den isblå blicken hålls fäst i hanens. Hon kan nästan se in i hans innersta. Det känns i alla fall så. Själens spegel. Det är ju vad ögonen kallas. Vad är det han kan se i hennes blick? Vore det inte intressant om hon kunde krypa in i hans huvud och ta sig en titt. Se sig själv. Visst är hon vacker. Men förrädisk likt elden. Livsfarlig.

Hon ler varmt mot honom. Tippar huvudet lätt på sne. Något i hennes blir förändras igen.
"Vad glad jag är att jag fann lite sällskap denna kväll. Det är inte kul att vara ensam hela tiden". Hon sänker blicken. Bryter ögonkontakten. Tar sedan ett steg tillbaka. När hon ser upp på honom är blicken lugnare. Nästan sorgsen.
"Men om ni vill vara ensam så ska jag lämna er ifred".

[Eldsidan av henne har kanske ett liiiite för stort ego. (A) ... Och ja, Nique är lite udda. x3]

Istället för att svara på hennes fråga så ställer han en egen, irriterad över det som han uppfattat som ett hån gentemot honom. Trots att hon talat till honom med mjuk och behaglig ton så funkar det inte för hennes fördel. 
"Så, du menar på att jag har fel?" Ögonbrynen höjs frågande och tonen i hans röst påvisar att hans någorlunda goda humör börjat tryta.
Inget för det ovanliga när det kom till honom.
 
Flinet avlägsnas och en kort, dov varnande morrning smiter mellan den stängda käften. Ögonbrynen sänks lågt och får djupa rynkor att bildas mellan ögonen. En skugga lägger sig över den gråröda blicken och ger honom ett mer illvilligt utseende än vad som varit menat från hans sida.
Lusten som nyss besuttit hans kropp och sinne hade försvunnit i samma veva som hans humör bytt riktning.
 
Kort därpå så möts han av ett varmt leende och en lätt tippning på huvudet från honan.
Vad tror hon egentligen? Om han velat så hade han kunnat ta sig in i hennes sinne inom loppet av någon sekund och börjat härja, då hade hon legat framför honom. Försvarslös, samtidigt som hon bett honom om förlåtelse för sin dumhet. 
Han fnyser högt.
Vad glad jag är att jag fann lite sällskap denna kväll. Det är inte kul att vara ensam hela tiden.
 
Denna gång är det han som tippar på huvudet.
Honan bryter ögonkontakten och tar ett steg tillbaka, när hon väl lyfter blicken igen så är det helt klart något som är annorlunda.  Nu ser hon ungefär ut som hon gjorde när de båda precis stött på varandra tidigare.
Men om ni vill vara ensam så ska jag lämna er ifred.
 
”Är du på riktig?” För en kort stund så känner han hur ilskan brusar upp i bröstet på honom.  Steget som honan tagit tillbaka tar han över i ett bestämt kliv. ”Vad tror du att du håller på med?” Skinnet på nosryggen dras ihop samtidigt som tänderna blottas till fullo. 
Hon ska komma att ångra sitt hån gentemot honom. 
 
[Och Malphas är tjockskallig och inte alltid smart, vilket kan leda till att han överreagerar till och från XD]

Hon ler mjukt mot honom.
"Det beror på vad du hade i tanken". Svarar hon med sin milda stämma. Den mjuka stämman som inte gör för mycket väsen av sig. Hon ser in i hans skiftande ögon igen. De har en intressant glans. Men hanen yttrar sig på sådant sätt att det får henne att fundera på vad han egentligen har innanför pannbenet. En kålrot?

"Inte är det ett spöke som står framför dig i alla fall". Svarar hon och en mystik har smugit sig in i hennes isblå blick. Hanen sluter avståndet mellan dem som hon skapade genom att ta ett steg tillbaka.
"Jag kan bevisa det". Lägger hon till och bara sträcker en smula på¨halsen för att hennes mjuka varma nos ska snudda vid hans. Hanen verkar uppretad. Arg. Som om han funderar på om det är värt att lägga band på ilskan och aggressiviteten.

Vad hon håller på med? Är det osäkerhet som får honom att yttra de sista orden? Hon håller fast kontakten med hans blick. För inte har hon något att dölja. Hon är inte sådan att hon leker med andra och sedan försöker dölja det genom att slå bort blicken för att ingen ska märka de riktiga motiven. Nej, allt hon gör gör hon i stundens glans. Det finns ingen gårdag och morgondagen är ett mysterium. Det går bara att vara här och nu.

Där, för ett kort ögonblick, så tar honan tillfället i akt och låter sin fuktiga nos vidröra hans. Och trots alla signaler som skriker inom honom så låter han det ske. För under ett kort ögonblick känner han värmen från en annan och med det den underlig känsla som börjat spira djupt där inne i hans tjocka skalle. Långt där bak i hans medvetande.
Men lika fort låter han strypa känslans framfart och skjuter strängt undan den. I samma stund rinner ilskan av honom och elden som nyss tagit fyr dör ut. Kvar står en bitter varg som inte önskar annat än att slippa se denna sinnesrubbade hona.

Ge dig av.
I det ansikte som nyligen burit uttryck för stor vrede fanns inte längre några tecken på dylikt, bara en strängt menande min. Den brune låter fukta sin nos med en nonchalant hållning och vänder sig sedan om för att i ett långsamt tempo lämna platsen.

[AVSLUTAT]