Någon brunfärgad vattnig sörja tycks fylla den här platsen. Från träden hänger långa rankor och det doftar inte särskilt gott heller. Den roströda tiken som vandrar fram över de smala torra plättarna rynkar på nosen. Försöker inte tänka på stanken. Vackert nog har hennes kropp tagit upp just den här stanken och hon själv luktar med andra ord inte precis rosor.

Tiken rör sig med en elegant smidighet och har en rest och stolt hållning. Hennes kropp är slank och smidig och feminin. Benen är långa. Den roströda pälsen är medellång. Bakom henne guppar den långa svansen med i hennes rörelser. De svarta klorna försöker få fäste på den mjuka marken. Varför hon tagit sig hit vet hon inte. Upptäckarlusten förmodligen.

Tiken stannar upp för att ruska på huvudet. Hon nyser till. Försöker få bort stanken ur nosen. Men när luftvägarna är fria igen fylls de bara åter av den här kvävande varma stanken. Öronen lägger sig mot nacken och de isande blå ögonen sluts för en stund. Knips ihop snarare. Sedan spetsar hon öronen och öppnar ögonen och fortsätter framåt. Någon gång måste hon komma ut härifrån. Det är den avlägsna doften från havet som driver henne framåt.

[PAX TILL YORU]

[.... Vad gör han här egentligen? =___=]

Träsket, en sumpig och obehaglig plats.
Inte ens Döda skogen kunde mäta sig med denna plats, skuggornas slukande danser och kråkornas kalla, rysande sånger fick håren att automatiskt att resa sig. Allt gick i en grågrön dassig ton och smälte ihop på ett perfekt vis. Grodornas kurrande ljud skapade musik tillsammans med kråkans stämma och krypens spinnande. Allt var som en melodi i vinden, förutom att vindarna inte nådde till denna plats utan håll sig helst bortom denna plats. Vilket många nog också kände på doften.

Men något bröt den lugna brisen i träsket, en vit skugga rörde sig över platsen. Knappt synbar för blotta ögat men ibland kunde man se nå vitt skymta till. Är det ögonen som spelar en ett spratt eller är det dimman som leker med ens sinne. Kanske var det skymten av en ande, spöke eller en vilsen själ. Ingen kunde säga vad det riktigt var men någonting rörde sig bland trädens krokiga stammar med en fart som ens ögon inte kan upptäcka, inte ens öronen med sin skarpa blick hinner med.

Ett par djupröda ögon ser sig om samtidigt som dom vita tassarna bar den ljusa kroppen framåt. Vinden fanns ständigt vid individens sida och dolde hans doft och höll den otäcka doften från omgivningen borta från hans känsliga nos. Den oerhört långa svansen svepte mjukt och elegant med den vita kroppen då den tog sig fram bland stock, sten och mossa utan några som helst problem. Skulle han råka snubbla till och falla i vattnet under sig så skulle doften aldrig försvinna ifrån honom och det skulle vara som att hoppa ner i Djävulens käftar och nästan värre. Hellre möter han döden i vitögat än att dra på sig en sådan doft så att ingen vill befinna sig i hans närhet längre. Tragiskt men sant.

Smidigt hoppade hannen över ett omkullblåst träd som var så pass grovt att många nog hade varit tvungna att gå runt de. I stället ökade han bara farten och tog satts innan dom muskulösa benen sköt iväg honom som en pil i luften. Under sin luftfärd vred han kroppen och snurrade elegant runt innan han mjukt landade på frambenen och tog några steg fram och stannade. Dom stora öronen klippte till innan dom sökte efter nya och okända ljud och mycket riktigt så fann han nå intressant lite längre bort. Ljudet av tassar hördes och genast började tassarna ljudlöst röra sig emot den främmande individen.

[... Konstigt Dx]

Den långa svansen hålls högt. Hon vill inte smutsa ner den. Men hon är inte så där fåfäng att hon är rädd om sitt utseende precis. Det har hon aldrig varit. Men om den där sörjan på marken fastnar i pälsen kommer det krävas många bad att få bort det. Hon skulle kunna dölja doften men pälsen skulle ändå se smutsig och ovårdad ut. Smutsig och ovårdad vill man ju ändå inte se ut. Bara för det behöver man inte kallas fåfäng.

Öronen lägger sig mot nacken och tiken visar tänder och morrar dovt åt en padda som korsar hennes väg. De där kräken är inte ens värda att äta. Hon en grimas krusar hennes anlete innan det slätas ut igen och hon stannar upp. Ruskar åter på huvudet och nyser. Hemska stank. Det är så man vill kräkas. Det gör ont i den känsliga nosen. Det har ibland sina nackdelar att ha en överkänslig nos.

Det är något som fångar hennes uppmärksamhet. Hon kan inte fånga doften av någon främling eller annat djur som dumdristigt nog passerar detta område. Men hon känner doften av vind. På den här vindstilla platsen märker hon det snabbt. Den isande blå blicken ser sig omkring. Hon vrider på huvudet åt båda hållen.

Mycket snart faller blicken på en vit skepnad i allt det grön och grå-daskiga. Främlingens färg ser lika malplacerad ut som hennes egen. Om inte med med den där snövita skruden. Tiken står stilla. Öronen är spetsade och trots hennes resta och stolta hållning ser hon inte hotfull ut. Bara likgiltig mot främlingen som närmar sig. Studerar honom kyligt. Nyfikenhet är något hon sällan visa. Något hon sällan känner. Upptäckaslusta är väl det närmaste man kan komma.

Efter att ha rört sig framåt några tiotal meter så fick han snart syn på en varg längre fram i den grågröna omgivningen. Hon smälte in bättre än han gjorde men fortfarande bröt hon tystnaden och stillheten som låg över platsen. De perfekta och magnifika blev brutet av två vilseledda vargar. Inte för att Yoru var vilse men detta var första gången han beträdde denna plats och inte gillade han den precis men ändå var de nå som lockade honom att ta sig djupare och längre in i träskets mystik och slukande skuggor.

Dom ljusa tassarna stannade upp och dom vita öronen klippte till innan dom vinklades fram emot varginnan och huvudet vreds lite på sne. Aldrig tidigare hade han sett denna varginna under sin tid i detta land och då hade han funnits här en längre tid och sett mer än många andra gjort. Många nya varelser har på ett eller annat vis tagit sin in i landet och lika många lämnat Numoori på ett eller annat vis.

Den varma blicken sökte efter hennes isiga och livfulla och med en lätt nickning svepte han till med svansen och särade på dom svarta läpparna för att sedan lämna efter sig en lugn och harmonisk stämma och hälsa till den brunaktiga varginnan.
"Hälsad du vackra mö. Var har fört en sådan ung hona som er till en mystikfull plats som denna?"

[Typ röst och soul ^w^ https://www.youtube.com/watch?v=cfI8o_hzaDk
Och Gud vad jag ÄLSKAR den där låten =w= ♥]

Den roströda tiken står stilla. Studerar hanen när han rör sig mot henne och sedan stannar. Förundras för en kort stund av hans smidiga rörelser. Tiken är själv en väldigt smidig och elegant varelse med sitt rena vrenblod. Hon är finlemmad och senig i kroppen. De något längre öronen står spetsade på huvudet. Hon försöker att ignorera stanken som irriterar hennes nos. Den isande blå blicken möter hanens varmare röda.

"Hälsad du vite". Svarar hon honom med en lätt nick. Uppskattar hans vältaliga stämma.
"Jag söker mig mot stranden". Hon kan känna den salta doften från havet. Och kroppen längtar efter vindens bris och tassarna saknar den kliande känslan av sand mellan tårna. Det är stranden som är en plats av mystik. För havet äter landet och i djupets mörker kan man bara fantisera sig till vad som kan leva där. Och vad som finns på andra sidan är bara en saga.

"Vad gör ni själv på denna plats? Ni ser inte ut att platsa här med er vackra vita skepnad". Öronen klipper till på hennes huvud och en skär tunga fuktar den svarta nosen. Hon står stilla. Behåller sin naturliga hållning med huvudet rest och svansen höjd bakom henne. Men det vilar för stunden ingen dominans över henne. Hon studerar fascinerat den vite.

[Det var en fin låt. ^^]

Om hon försökte smickra honom var ninjahannen inte säker på men inte heller brydde han sig. Han hade svårt för de där med smicker och smörande men hade inget emot att göra de själv ibland. Även om det var mycket ofta så kunde de väl hända ibland då han jävlades lite smått men andra individer.

När han hade lyssnat klart på hennes ord hummade han lite grann och såg snett upp emot trädkronorna. Dom mörka ögonen gnistrade till och han vände blicken emot honan och rörde sig elegant och smidigt emot varginnan. Dom stora tassarna rörde sig med ett lugn och inga tecken på att han skulle vela attackera henne fanns, kanske om man kunde läsa hans inre men de kunde ingen förutom de skickligaste telepatiker. Han stannade bara någon meter ifrån henne med huvudet högt buret och svansen svepade längst marken. Dom röda ögonen såg djupt in i hennes för vad som kunde kännas som en evighet men som egentligen knappt varade en sekund.
"Stranden säger ni min unga fröken. Då befinner ni er ej långt bort må jag säga. Doften av de salta vattnet är stark och om ni rör er emot Öst så kommer ni snart dit." han talade lika lugnt som stillheten runt dom och rösten smälte utan problem in, dessvärre inte hans lysande vita kropp. Inte här nere på marken i alla fall.

Ett litet leende sprack upp och huvudet lades lite åt sidan men knappt synbart.
"Jadu, jag är inte riktigt säker på vad som förde mig hit men det kändes som om att jag skulle finna någonting intressant och viktigt här. Kanske har jag gjort de eller inte. Jag vet inte riktigt ännu." med ett djupt andetag satte hans sig ner på marken på en torr fläck och såg emot den brune med en granskade blick. Hon rörde sig graciöst och hela varginnan var vacker och såg inte alls ut att höra hit. Men nog skulle hon passa bättre vid stranden än här de kunde han hålla med om.

Hon står stilla och studerar hanen. Hon sveper mjukt på svansen. Hon nickar lätt till hans ord.
"Tack, jag vet vart jag ska gå för att finna rätt. Den salta halvdoften är väldigt lockande". Den isblå blicken studerar den vackra vita hanen. Han har ett tilltalande yttre. Det måste medges.

Ett lätt leende leker för en stund på hennes läppar när hanen talar.
"Jag hoppar ni finner något tillräckligt intressant som kan ge lön för er vandring". Svarar hon honom. Hon ser sig snabbt för innan hon själv sätter sig ner på en så torr plätt hon kan hitta utan att gå runt och leta efter den. Hon sveper svansen om tassarna och ser lugnt på hanen.

Han nickade lätt till hennes svar och svepte till med svansen innan den la sig över dom nätta men stora tassarna. Med en tung suck såg han upp ovanför varginnan och log brett och skrattade lugnt.
"Allt intressant har jag redan funnit, älskat och förlorat. Just nu så kanske de är spänning och skydd jag söker." hans älskade hade dragit ett hårt och vasst band runt om hans hjärta men sedan så hade hon lämnat världen med några av han och hennes barn. Smärtan var mycket djup men ty så fanns de fortfarande nå att kämpa för och de gjorde han. De sista som fanns kvar av hans älskade Zuri. Även om hon inte har samma gyllene päls som sin mor så är hon fortfarande lika vacker som henne och hans mor.

Han vakade ur transen och såg nu på varginnan och inte igenom henne som han hade gjort i en mycket kort stund.
"Får man fråga fröken vad hon kan tänkas heta? Själv så är det Yoru av Oga ni talar till." rösten var klangfull och en vänlig stämma löd igenom den.

Hon lyssnar på vad han säger.
"Jag beklagar". Säger hon. Hon finner denna hane intressant.
"Ni verkar ha varit med om en del". Öronen klipper mjukt till på hennes huvud.
Den unga varginnan har själv ännu inte varit med om något direkt som gjort stor skillnad i hennes liv.

"Mitt namn är Koizora". Presenterar hon sig.
"Trevligt att träffa er, Yoru av Oga". Och hon tycker det. Det är något visst med hanen som fångat hennes intresse.

Han såg en aningen frågande emot henne men log sen ett varmt och trevligt leende.
"Det är inget att ursäkta över så oroa er inte." sa han lugnt och lyssnade stilla till hennes ord och fångade upp hennes namn och bollade med de lite i sinnet. Koizora, ett ytters fascinerande namn men de var nog allt. Denna varginna var visserligen vacker men de var då också allt. Yoru var en lugn hanne som var ett lockande vitt och varmt yttre men de var då också allt. Dom få som verkligen visste hans riktiga jag var få och dom som brukade få reda på de förr eller senare brukar försvinna ur hanns liv. En ljusninja med ett blod lika kallt som vampyrernas. Ja han var en skrämmande varelse men den vita pälsen och dom varma ögonen kunde dölja så mycket.
"Oavsett vad man har varit med om så vandrar man fortfarande på detta jord och så småningom så händer de nå igen som till sist kommer att ta en ifrån detta land. Dom som lämnar oss med ålder eller sjukdomar är få. Men jag tror på ett lyckligt slut." varför han talade på detta vis till denna Koizora visste han inte ens själv men de var bara att inse, Yoru var en underlig varelse och de hade han aldrig förnekat men hade inte heller velat erkänna de fören nu.
"Trevligt att träffas Koizora." han bugade lätt men inte för djupt utan bara en respektfull gest innan han vädrade lite försiktigt i luften. Den brunaktiga varginnan skulle nog inte känna de men doften av valp fanns runt om dom och ett mjukt och kärleksfullt leende spred sig då han kände att hans skatt och älskade befann sig i närheten.

[fail och konstigt Dx]

Hon nickar lite lätt och släpper honom inte med blicken.
Hon nickar lätt åt hans ord.
"Nog är det så". Svarar hon honom och hon håller med honom.

Det rycker lätt till i hennes ytterst känsliga nos. Hon har lagt märke till doften av valp omkring hanen och i omgivningen. Någon liten verkar hålla sig i närheten. Hon studerar hanen. Tippar huvudet lite på sne.
"Är det er liten som vandrar i skuggorna?" Frågar hon honom. Koizora har ett väl utvecklat luktsinne. Det är även en del att hennes kraft. Så det är få dofter som undgår henne.

Yoru såg sig om lite grann och förvånades över att varginnan kunde känna av Rias doft i denna sumpklädda plats. Men även om hon kände doften så kunde kan inte låta bli att le brett och reste sig upp och svepte till med svansen.
"Ni har så rätt KoiZora. Nog är de valp ni känner av i den sträva luften." En frisk vind svepte förbi och han drog ett djupt andetag av den innan den dansade vidare till nästa varg och sedan bort ifrån den tjocka och gråa skogen.

Hon flinar lite lätt och fuktar nosen med tungan.
"Är det något som aldrig kommer svika mig så är det mitt luktsinne" säger hon med lätt överlägsen ton och sveper lite nonchalant med svansen.
Är det något denna tik är stolt över så är det hennes luktsinne att hon är född med en sådan makalös kraft. Hon har mött många som har avundats henne det. Hon synar hannen uppifrån och ner undrar vad för krafter denna kan besitta.