Äntligen ensam. Ju äldre Lee blev desto längre bort från lyan har hon börjat vandra ifrån. Hon var van att vara ensam, det var inget som skrämde henne tvärtom så gillade hon att ibland vara ensam med sina tankar och känslor. Det gav tid att tänka och chansen att känna sig som en riktig vuxen.

Den nattsvarta halvblodet hoppade upp på en stor sten som var täckt av flerfärgad mossa och enstaka små träd. En liten björk har lyckats växa upp där men den var bortom all räddning. Stenen skulle inte tillåta den att växa sig starkare. Kanske någon snäll terramanipulerare skulle hjälpa trädet men det var bara för dåraktigt att hoppas på. Och varför brydde sig Lee om den lilla björken egentligen? Honan vände sig bort och fnös.

Hon hoppade ner, inte alltför graciöst lyckades hon trampa rakt in i en myrstack, insekterna förlåter inte sånt och många av de små krigarna började gripa tag om pälsstråna och obarmhärtigt straffa den klumpiga stora varelsen. Lee hoppade undan med en väsning och skakade ena framtassen i luften för att få bort de.

Hannen trampar runt i samma gamla spår, följer på nytt den stig som han så många gånger tidigare vandrat längst. Hösten var här och snart skulle vintern vara kommen. Precis som förr, precis som så många gånger förr.

Den rödgrå blicken ser, men där finns ingen närvaro. Ingen kontakt att få. Hans medvetande har fullt upp med alla de tankar som cirkulerar i hans hårda, tjocka skalle. Kammen svajar lugnt med i kroppens rörelser och svansen hänger slappt bakom honom.
En lång, utdragen suck lämnar hans käft och han sätter sig ner på marken med en lätt duns. Öronen klipper i hans frånvaro.

Mot all förmodan så måste han erkänna för sig själv att han inte längre önskar livet som det är. Det är tråkigt. Så hemskt tråkigt och det gör honom trött och bitter. Irriterad.
De saker som tidigare fått honom på gott mod hade börjat kännas fullkomligt meningslösa. Han kunde spendera resten av livet med att jaga bort inkräktare från skogen, men till vilken mening?
Ännu en suck lämnar honom, och i samma stund upptäcker han ett svagt ljus med sitt sinne. Ett ljus som representerar ett medvetande.

Den plötsliga känslan av någons försök att finna hennes sinne fick den unga honan att reagera instiktivt. Snabbt och ovanligt professionelt för att vara en yngling fick hon skuggorna inom sig själv att lägga sig som en skyddande mask, barriär över hennes egna sinne, på så sätt hindra andra från att märka henne, finna henne.

När den plötsliga känslan av oro försvann funderade hon på vem det kunde ha varit. Liten och nätt som hon ännu var passade hon på att gömma sig under några lågt placerade grenar under ett träd och få mörkret att tjockna runt sig själv för att gömma undan henne från främmande blickar. Inte lika effektivt skydd som hennes mor ägde, när mor blev osynlig kunde hon fortfarande röra sig utan att riskera bli upptäckt, Lee kunde bara sitta där hon var, mörkret var effektivt så länge den var välplacerad.

Försiktigt försiktigt började hon lyssna efter inkräktarens tankar, om han lyckades finna henne först så betydde det att han var en skicklig telepat. Lee har aldrgi stött på mentalvargar förut och gjorde nu allt för att denna hanne inte skulle märka av henens försök till tankeläsning.

Utan minsta förvarning så sköljer en våg av mörker över ljuset och lägger sig som en skyddande hinna runt om, kort därpå försvinner det från hans perception.  Ett bryskt minspel tar sin plats i hans metall utsmyckade anlete.
I samma stund som han blivit utestängd från det andra sinnet så stod det klart för honom, då endast en annan telepat har förmågan att dölja och lägga skydd över sitt medvetande.  
Hannen höjer sitt huvud och vädrar i luften.  Om han inte kunde finna denna varg via det mentala så kunde han alltid göra det på det vanliga, naturliga sättet. Nosens förmåga var ej att underskatta, det hade han fått lära sig den hårda vägen.
 
Hannens blick börjar sakta vandra neråt från sin nuvarande plats och fästs på hans ärrade framben. Det var en konstant påminnelse om något han inte ville minnas, om något som inte borde fått ske.
Ett trumpet brummande lämnar honom som i en protest om vad som hände den dagen och han reser sig upp.
Hum? Direkt känner han igen den uppenbara känslan av någon som försöker söka bland han tankar och med ens så åker hans försvar upp. Den okända vargen ställs inför en nästintill ogenomtränglig vägg av hård, svart metall. Endast en äldre och mer erfaren varg skulle klara av att tränga genom hans mentala defensiv.
 
Dåre. 
Ordet ekar ut genom skogen via tankekraft, även om Malphas är utestängd från individens sinne så skulle vargen ändå kunna snappa upp det.

Precis som hon själv satte upp barriären så kände hon hur hon kickades ut ur den främmande vargens sinne och vid hennes nästa försök att tränga in fann hon en vägg hon inte kunde slå igenom. Än. Hon försökte på ett eller annat sätt att bryta upp, envis som hon var och nyfiken på hur det går till att ta sig in i en blockerad sinne.

Hanens ord, hon kunde nu förstå att det var en hane snappade hon upp med lätthet och besvarade den med giftig ton.

'Trevligt att träffas, Dåre. Jag är Lee. Vad gör du här?'


Hon vågade ännu kika ut ur sitt gömställe. Han kunde ju vara farlig, främlingen. Så hon satt kvar, han skulle få problem att leta runt efter henne. Höstskogen var trots allt hennes hem och hon kände till varenda bra gömställe.

puff

En kuslig tystnad uppstår i den här delen av skogen, för i samma stund som valpen yttrat sina ord så hade hannen förlorat självbehärskningen och råkade ha ihjäl en stackars rödhake med hjälp av tankens kraft. Något som han medvetet aldrig lyckats med tidigare.
Malphas besvarar inte valpens stupida fråga. Nej, för han har fullt upp med att söka ut hennes gömställe. Nosen vädrar åtaliga gånger i luften innan han för den tätt till marken.  Han hade fått upp ett spår men om det var slyngelns doft han fångat upp var en annan fråga, en som han skulle ställa senare för nu brann det silvergrå stålet inom honom. Hett och ilsket. Färgen i hans ögon försvinner bakom ett täcke av rött som sakta men säkert ser ut att sluka den gråa färgen i hans blick, tills det att bara en tunn hinna av det gråa finns kvar. En effekt som styrdes av styrkan och användandet av hans Telepatiska förmåga.
Tassarna trummar intensivt mot marken och den bruna hanen följer sitt spår som om att han vore besatt. Doften ökar hela tiden i styrka och mycket snart stannar han till intill ett träd. Doften är så pass stark vid denna plats så att valpen borde befinna sig precis i närheten men hans röda blick kan inte fånga skepnaden av någon annan varelse.
Tänderna blottas hotfullt och han blir ståendes stilla på platsen i tystnad, omsorgsfullt spanande efter ljud som kunde avslöja hennes position.

Från Lee's position kunde hon först höra och sedan även delvis se främlingen, han var så nära henne nu att hon flämtade till lätt, nästan ohörbart. Han såg farlig ut och inte någon man ska mucka gräl med. Mörkret runt henne tjocknade nästan på egen hand som för att skydda henne från hannens blick. Hon var helt osynlig men kunde inte röra sig utan att han skulle höra henne.

Det fanns även en annan sak hon kunde göra, lägga mörkret över hela området och hoppas att hon hinner smita undan när hannen inte kan se henne. Hon funderade något på denna idé när hennes kropp ryckte till i en nervös spasm som fick hennes klor att rispa till i marken. Hon flämtade och hennes ögon riktades mot hannen. Hörde han?

Tystnaden omsluter området och den brune hannen överväger för en stund om han ska fortsätta sin jakt på annat håll, han kunde alltid lägga sig i bakhåll och invänta att valpen försökte ta sig från platsen. För hon var här någonstans. Det fanns det ingen tvekan om.
En låg, varnande morrning slipper mellan de hopbitna tänderna i samma stund som hannen blickar ut över sin omgivning på nytt, när ljudet av klor som dras mot bar mark når hans öron. Malphas fäster snabbt sin illröda blick mot busken där doften var som starkast. Ljudet hade kommit från den.
Det ilskna uttrycket i hans anlete sköljs plötsligt bort och istället lägger sig där ett ruggigt, oberäkneligt flin. Han lyfter sedan sitt bakben och låter markera busken med sitt urin.

If Lee had been a little bit older maybe she would have overcomed the disgust and stayed where she was, but the smell was to strong and horrible horrible to stand. Like a black shadow she jumped out from the darkness and almost hit the male with her head before she dodged to the side and as fast as she could climbed up the tree.

She sighed lightly of relief to no longer have to smell and her yellow, almost glowing eyes fastened on the male.

"You're disgusting!"

"If you gotta go, you gotta go." Det var med ett hopbitet, nervärderande flin som han talade orden. Blicken var fäst på den svarta yngling som precis sprungit ut ur buskaget i en sådan fart att man hade kunnat tro att hennes liv varit i direkt fara. 
Hannen låter sitt sinne leta sig fram till den unga honans på nytt. Han är äldre och har vuxit upp med två syskon som delat Telepatin som kraft. Dagligen hade han fått utså prövningar från de båda. Lärt sig att skydda sig från deras brutala försök till intrång, byggt upp ett starkt psykiskt defensiv och samtidigt själv försöka ta sig in i deras medvetanden för att stärka sitt egna offensiv.

Malphas spänner sin skarpa blick i ynglingens klara gula. "You should leave this place, pup. Otherwise i can't tell what i might do to you."
Rösten är menande. Ilskan som ynglingen dragit upp från hans inre djup låg fortfarande vid ytan och bubblade. Minsta felsägelse från hennes håll skulle få honom att fullkomligt tappa sansen.    

Lee drog med ena framtassen längst grenen hon låg på så att de svarta klorna lämnade djupa spår i trädet. Känslan att hannen försöker göra intrång i hennes sinne fick henne att resa raggen och fräsa innan hon snärtade till med svansen.

"A-a-aa. Keep your paws away from my mind"

Hon blockerade hans försök och när hon kände sig någorlunda säker i den väggen hon byggt upp runt sitt sinne såg hon åter på hannen och blinkade lätt med ena ögat.

"This is my home, stranger. I'm not leaving it. You on the other hand should run off from here before my mother finds your scent"

"Silly mutt." 
Ett rått skratt lämnar hannens breda käft. 
"If your mother turns up, i'll give her a very special welcome myself. And then she'll be no more. That's a promise." 
Något hade slagit runt i huvudet hos den brune. Det gav den stirriga blicken vetskap om.
Detta hade aldrig varit någon lek till att börja med men en lek tycktes det vara utifrån honans uppträdande gentemot honom. Uppenbarligen hade hon inte ännu insett allvaret i den situation hon själv så dåraktigt satt sig i.
Han hade ändå varnat henne.
"Come." Hannen reser sig upp på bakbenen och lutar de främre tassarna mot trädstammen åt det träd som honan sitter i. Hans grova svarta klor gör djupa avtryck i dess bark.
 "I'll tear that twitching eyelid from that cutsey-utsy face of yours." Rösten gav ett intryck av att han äcklades av sitt ordval, nästan så att han spottade ut orden i hennes riktning.

Lee blickade ner mot hannen med viss oro i blicken. Hon räknade hans avstånd från sig själv och den lägsta grenen. Ca 2-3 meter. Hon funderade och för säkerhetsskull satte sig lite stadigare på grenen och fnös.

"You don't even know who my mother is. I don't think you can handle her."

Hennes röst lätt säker, hon var totalt övertygad om att det inte fanns vargar starkare än mor. Iallafall så kände hon inte dessa.
Hon spände sig något när hannen plötsligt reste sig på bakbenen som för att komma upp i trädet till henne men lugnade sig litet, han verkade inte ha denna kunskap om hur man klättrar. Hon lyssnade intresserat på hans uttalande och efter en sekunds fundering skakade på huvudet och skrattade högt som för att uppmuntra sig själv.

"Nah..I rather stay up here. If you'd like you can come up here to me"

"Is that so?" Det var uppenbart att han inte gav ett dyft i vad den unga honan nyss yttrat då större delen av hans fokus skiftat till annat håll, men han lyckades ändå hålla god uppsikt över sitt byte längre upp i trädet. 
Varsamt hade hanen börjat slicka på det vänstra frambenet i området där en av nitarna satt belägna. Återupprepade gånger drog han tungan över niten och för var gång minskade den i storlek tills dess att bara en vagt upphöjd yta fanns kvar - då följde han samma procedur på de övriga nitarna. När han var klar lät han en smärre del av den massa som samlats i hans käft, klä över sina tänder.
Resterande del av metallen fäster ha till trädstammen genom att dra sin tunga över dess bark. Kvickt och välriktat.

"You know..." Hans blick ligger stint placerad över honan figur och ännu ett fult flin bryter fram, blottandes den metall som draperar hans tänder.   
"I'd rather make you come down." 
Den brune siktar plötsligt in en hård psykisk attack mot den unga honans försvar i hopp om att få henne ur balans, samtidigt som han skickar sex tunna spikar av titan längst med trädets stam upp till den plats där hon befinner sig.
Därifrån låter han två av spikar slungas mot hennes framtassar, två mot baktassarna och resterande två mot höft och skuldra.

Lee la sig åter på trädgrenen och de skarpa svarta klorna grep tag i barken. Hon blev nyfiken på vad hannen höll på med nere och försökte kika bättre ner mot honom. Han verkade slicka sina framben men något glittrande fick honans intresse.

Hannan drar tungan över trädet och det får den ovetande av faran Lee att fnissa. Hannen lyfter blicken och hans flin får karghalvblodet att sluta le och skrämt gripa tag med framtassarna om grenen.

"I'd rather make you come down."

Känslan av fara signalerade för sent och byttes upp av skarp känslomässig smärta, rädsla och intrång. Hannen har lyckats penetrera hennes psykiska sköld och detta ledde till enorm förlust för halvblodet. Det mörknade för ögonen och smärtan över genomskjutna av titanspikarna tassar nådde inte längre honans dimmiga sinne. Hon föll ner mot marken livlöst med en duns och detta räddade henne från att bli träffad i skuldran och höften.

Men hur mycket det skulle rädda henne undan hannen med ståltänderna återstod att se då hon inte längre befann sig i medvetande.

Reaktionen hos honan när hon lägger sin blick på hans flinande anlete får en känsla av tillfredsställelse att vakna till liv inom honom.
Det börjar rycka maniskt i båda mungiporna och ett kort skratt, fullt av skadeglädje, lämnar hans käft.
Honan faller till marken med alla fyra tassar genomborrade av varsin spik. Tyvärr är hennes sinne redan borta, så smärtan som borde lamslå hennes kropp när hon slår ner i det hårda jordgolvet, får hon inte uppleva.
En duns hörs och hannen ställer sig ner på alla fyra. Långsamt vandrar han bort till den plats där hennes livlösa kropp ligger.
Med en blick fylld av avsky studerar han den svarta kroppen som ligger framför honom. Så ynklig. Så svag. Patetisk.
Han hukar sig ner, sänker sin hals och skalle. Filtrerar hennes doft genom den mörka nosen så att en del av den svarta pälsen svajar med i luftdraget som skapas. Han följer ryggraden upp till hennes smala nacke. Frestas att avsluta det liv han så obekymrat skulle kunna ta, med en lätt knäckning av hennes nacke.
Men han fortsätter, tar sig fram till hennes öra som ligger blottat för honom. Flinet återvänder.
Han låter tungan svepa över metallen i hans käft och med ett snabbt och välriktat hugg låter han sin ena hörntand sjunka igenom det tunna skinnet. Metallen formas om och bildar ett runt smycke, en ring. En påminnelse.
Han avlägsnar sig från honans öra, samlar tillbaka sin övriga metall och vänder sig om. I en sakta, oberörd mak avlägsnar han sig också från platsen.