Azhekaslätten stod i stark kontrast mot Itrozos skönhet. Slätten var mörk och rå. Den kyliga dimman fick Aurora att rysa, trots att hon egentligen inte frös. Hade det inte varit för att Guardeiron bestämt ville att hon skulle hit så hade hon vänt om för länge sedan. Ängeln hade varit betydligt mer frånvarande den senaste tiden. Det kanske var för att han hade någon annanstans att vara, men Aurora anade att han var missnöjd med hennes nya familj. Just därför var hon väldigt mån om att vara honom till lags. Tanken på att ängeln skulle lämna henne skrämde Aurora mer än hon ens vågade tänka på.
   Tack vare sin nedsatta syn såg hon inte främlingen förrän något stort och brunt var bara en kort bit bort från henne. Aurora stannade upp, osäker på sig själv i dimman.
   "Hallå?" Ängeln var tyst, men han fanns där som ett stöd. Hon hade saknat den tryggheten. Det var något speciellt med det här mötet, det stod klart. Guardeiron skulle inte ha lett henne ut hit om han inte velat något. Med höjt huvud trippade Aurora fram ännu ett steg. "Är det någon där?"

Gruppen hade tagit paus för kvällen och Malphas hade frivilligt tagit på sig ansvaret för att finna mat, men han hade också ett annat syfte i åtanke med det. Sen de tagit sig in över gränsen till detta förgätna ställe så hade entiteten pockat på hans uppmärksamhet och givit honom en riktning. Av vilken orsak visste han inte men än hade den inte lett honom på villovägar utan alltid haft ett syfte med det. 
Under tystnad lämnade han Exodus och Midir bakom sig och följde den väg som låg utmålad framför honom. Sakta tynade kamraternas röster bort och ersattes snart av ett ängsligt tjutande från vinden som ivrigt red över slätten. Platsen skänkte en känsla av obehag, men när den nya doften uppenbarade sig sköt han bort tankarna på det och ökade farten på sina steg. 

Plötsligt stod hon där. 

Han såg bistert på den färgstarka figuren och ignorerade hennes fråga.  
"Vem är du?" frågade han korthugget. Vad ville den att han skulle se, eller göra nu? Det var uppenbart att entiteten lett honom till denna specifika individ men varför? "Vad gör du här?" tonen i hans röst krävde svar.
Malphas slöt upp den sista biten mellan dem för att studera den yngre tiken när han fastnade med blicken vid de pärlemor liknande ögonen.

"Vem är du? Vad gör du här?" Främlingen hade helt struntat i hennes fråga, eller så var de korta orden hans svar. Det var en stor varg, kanske lika stor som hennes mamma. Han hade bistra, ljusa ögon och de stirrade rakt in i hennes. Aurora motstod lusten att huka sig, och sträckte istället på sig. Hon tänkte inte låta den här hanen skrämma henne.
     "Det här är Malphas", sa Guardeiron i sin karaktäristiska, stadiga röst. I ögonvrån kunde hon se honom, ett dämpat ljus i varggestalt. "Och den här heter Aurora." Hon kastade en blick mot honom. När han visade sig och pratade så var det bara hon som kunde höra. Det var helt ologiskt att han hade introducerat henne.
     "Jag är Aurora", sa hon i alla fall, efter att ha kastat ännu en förvirrad blick mot ängeln. "Och jag vet inte riktigt varför jag är här. Varför är du här?"

Han sänkte nacken långsamt och såg med avsmalnade ögon på tiken. Det var först när ängeln tog till orda som hans blick skiftade mot formen av den skimrande närvaron. Den presenterade dom för varandra och i ögonvrån kunde han se hur även hon såg i entitetens riktning, som att den stod där för henne att se och höra. Ett sammanträffande? Nej, det trodde han inte.
Vid det här laget visste han att det inte var så.
"Malphas," inflikade han hastigt efter att honan presenterat sig. Vad i hela friden hade Guardeiron för baktankar med det här mötet? 
"Ja, varför är vi här?" Han såg frågande på entiteten efter att ha stämt in med tikens fråga. "Vad är meningen med det här?" 

"Ni är mina skyddslingar. Mina utvalda", sa den med mjuk ton. Malphas grimaserade. "Vad ni gör med den kunskapen är upp till er."
Han knorrade och såg tillbaka på Aurora med ett uttryck som talade om att tankarna snurrade runt där inne i skallen på honom.

Den här hanen? Allt Malphas hade gjort sedan de var inom talavstånd var att stirra bistert på henne och köra över henne i konversationen. Var han också utvald? Aurora granskade kritiskt främlingen, upp och ned flera gånger. Han var ju gammal. Kanske inte så gammal att håren vitnade, men definitivt äldre än henne själv.
     "Båda två?" sa hon tvivlande, och himlade sedan med ögonen. I sann tonårsanda la hon an ett snorkigt ansiktsuttryck - det hade hon lärt sig av Varya - och log smalt. "Han har definitivt fått bättre smak sedan han valde för första gången." Egentligen hade hon inget sätt att veta vem som Guardeiron kommit till först, men som sagt: han var gammal, säkert lika gammal som pappa, och det var mycket.

"Jag ser." Guarderion hade aldrig ljugit för honom tidigare - och helt ärligt, han var inte säker på att ängeln var förmögen till att tala osanning. 
"Han har definitivt fått bättre smak sedan han valde för första gången." Malphas såg på henne med höjda ögonbryn. Osäker på hur han skulle tolka hennes ord. Hon var ung, och av den orsaken hade han svårt att tro att ängeln funnits vid hennes sida längre än hos han själv. 
"Du borde komma med mig." Han såg på henne med en menande blick. "Jag och mina kamrater samlar kapabla individer för att störta ondskan i landet. Med Guarderions båda skyddslingar i gruppen ser jag inte hur vi kan misslyckas."
Han var övertygad om saken men skulle inte tvinga henne till något. Han litade på att ängeln valt ut tiken av en orsak, kanske hon var på en liknande plats i livet som han själv varit när Guarderion kommit till honom.

Malphas verkade inte reagera på hennes provoverande ord, något som fick henne att tveka. Det blev inte bättre av hans nästa ord. Det han beskrev var allt som Aurora drömt om när hon gett sig av med Persephone. En chans att bekämpa de som skadade andra, översittarna. Gråblodet tvekade, övervägde, men mindes sin nya familj. Hon kunde inte svika dem. För att släta över det alltför långa ögonblicket av tvekan skakade Aurora på huvudet, och talade i syrlig ton.
     "Följa med en främmande hane från en skum slätt?" Den röda vände ryggen åt Malphas innan han kunde se tveksamheten som spelade i hennes ansikte. Det sög till i magen - borde hon vända sig om? Nej, tvingade hon sig själv till. Hon hann ta flera steg bort innan hon samlat sig nog för att våga slänga en blick över skuldran.
     "Fina ord", muttrade hon, kanske högt nog för att han skulle höra. "men nej." Efter det vände hon blicken mot horisonten, där rosenträden avtecknade sig svagt. Hon ville skynda sig tillbaka och glömma det här mötet, innan någon sorts ånger kunde slå in.

Han stod tyst och avvaktade ett svar från tiken och när det väl kom, efter en stund i tveksam tystnad. För visst låg det något tveksamt över hela hennes varelse i den stunden? 
Malphas höjde huvudet och slöt ögonen. 
"Jag kan försäkra dig om att jag, vi, inte har några andra avsikter." Han såg mot henne på nytt men kunde inte längre se hennes ansikte.
"Nåväl." Malphas såg frågande mot Guarderion. Ljuset av Ängeln såg ut att stirra tomt mot ryggtavlan av den röda tiken.
Hon var inte redo för ansvaret. 
"Må Meimeis ljus vaka över dig." En lyckoönskning på den färd hon själv skulle vandra.
Kanske att deras vägar skulle korsar igen en dag. En dag när hon funnit sitt sanna kall i livet - Det kall som gjort att Guarderion valt att vandra vid hennes sida. 
Hanen snodde runt och återvände mot den plats där han lämnat sina färdkamrater.

[Avslutat]