"Tills dess att jag säger något annat."
Malphas återför kroppen in i det monotoniska rörelsemönstret. Tassarna kliver motvilligt genom den udda terrängen och öronens position hos den brune speglar hans misstycke till det hela.
Nu saknade han de väldoftande aromer som spred sig genom Höstskogen under sommarhalvåren och känslan av att vandra över fast mark, mer än något annat.

Malphas kliver in snett framför honan och låter sin svans svepa förbi hennes nos. Han är så pass nära nu, att om hon tagit ett steg framåt i samma stund så hade hon förmodligen fått hans svanshår över hela sitt ansiktet.
"Följ mig." Säger han kort. På något vis måste hon väl kunna följa hans spår fastän att hon inte ser. Hon hade ju ändå klarat sig med sitt handikapp så pass länge som hon gjort.

Tills han säger något annat. Okej. Men hon hinner inte riktigt sätta kroppen i rörelse igen förrän hon gör hanens steg närma sig i leran. Öronen stryker sig försiktigt mot nacken men spetsas snabbt igen. Malphas dyker upp framför henne och hans röst säger åt henne att följa med. Ett lätt vinddrag i ansiktet talar om hur nära han faktiskt är. Försiktigt sätter hon kroppen i rörelse. Något mer taktfast i steget mu så hanen leder vägen. Hon säger inget mer. Det verkar som att han bara retas upp ännu mer av hennes röst.

[Kort Mobilinlägg. (A)]

Utan att yttra några fler ord för den kommande tiden så fortsätter han vandra genom träsken med den mindre tiken i sina hasor.
Det var en underligt syn för Malphas var inte den som vanligen sträckte ut en hjälpande tass till en behövande, och varför han hade gjort det kunde han inte riktigt själv svara på. Kanske att han velat bryta sitt strikta mönster och för en gångs skull prova på vara någon annan än den bittra varg han så väl visste att han var. Även om det hela inte lyckats allt för väl.

[AVSLUTAT]