Han tassade över slätten, smög tyst bort från lyorna. Ingen hade sett honom, och eftersom han var borta allt längre stunder från reviret, trots att han alltid hållit sig på slätten, så skulle ingen sakna honom på ett par timmer, vilket var en perfekt chans för att utforska mer. Speciellt då han nu sett rökpelare stiga från skogen, och det var för honom enormt spännande. Det höga gräset slog lätt mot hans sidor då han smög allt längre bort. Sedan, då han var säker på att ingen var i närheten, och att ingen såg honom, började han springa. Hans tassar trummade i marken och öronen var spetsade, så länge som främlingar inte var inblandade var han faktiskt väldigt äventyrslysten. Snart kunde han även förnimma doften av röken, och den stack i nosen,men det avskräckte honom inte, nej han ville ta reda på vart all denna rök kom ifrån, varför den uppstod. Kanske kunde man tro att han borde veta det, men nej, han var för uppspelt över att ha lyckats smita iväg för att koppla röken till något. Skogen började tvärt, som en vägg av träd, tornade upp sig framför honom. Han stannade upp och kikade in, tvekade något.Skulle han verkligen lämna slätten? Gå ut i det okända? Han svalde, samlade modet, och tog det första steget. Sakta gick han mellan träden, in på det nya området, och det var med en skräck blandad förtjusning. Han hade gjort det! 

Det dröjde inte länge innan han skuttade mellan träden, han hade fått en ny lekfull energi av det spännande okända. Stammarna var bruna och delvis gröna av mossa. Marken var även den täckt av mossa, hans tassar sjunk litet i den udda växten han inte var så van med. Den var udda, mjuk och fuktig. Konstig. Den turkosa blicken sökte av landskapet, och han fik syn på röken mellan träden, den bolmade mot honom, hotande farlig, och innan han visste ordet av det så kom den från ett andra och ett tredje håll, spärrade av hans väg ut, öppnade endast för en väg inåt. Inte långt efter kom även en hetta, en kvävande, påtaglig, värme som redan brände hans skinn, och med hettan kom ett sprakande sken och dånande ljud. Dansande lågor slickade träden omkring den lilla varelsen. Som med panikartad blick stirrade på de dansande lågorna som svepte över mark och träd. Hans muskler var spända och han stod paralyserad i någon sekund innan han vände om, till den enda flyktvägen, och sprang. Rusade för sitt liv. Stenar och annat diverse saker låg i hans väg och han hoppade mödosamt över dem.

Medan han sprang lät han ett högt yl ljuda, så högt han kunde förmå sig själv skrek han ut in panik, sitt rop på hjälp, och han bad till gudarna att någon skulle höra honom.

[Fritt för Quare att joina C:]

Mivria hade legat stilla och lyssnat till ljuden på slätten. Lyssnat till sig själv, mediterat i tystnad. Hon satt ofta själv nu mera i tystnad, för det var då hon kunde läka sig själv, innifrån och ut. Det var fortfarande så mycket sår i henne som troligen aldrig skulle läka helt sen de senaste kriget. Det var dagar då hon bara ville ge upp och låta Chaibos hämta henne, men någonstans i allt så lyckades hon finna styrkan att fortsätta för alla de omrking henne som hon älskade så djupt. Och det underlättade hennes sinne mycket nu när hon klivit ner som ledare. Ändå visste hon, att hennes tid i Qu inte skulle vara för evigt. En dag skulle Qu behöva klara sig utan henne, och den dagen skulle kanske kunna komma snart.

Plötsligt såg hon ett inferno framför sig, svidande eld och stickande lukt, vargar som brann levande och träd som vek sig för glöden. Hon öppnade förskräckt ögonen av synen som kommit till henne.

"Duraneir.." Viskade hon tyst som för att fråga vad han ville säga henne. Oförstående funderade hon när hon insåg att lukten fortfarande satt kvar. Hon lyfte blicken mot horisonten. Hon stelnade till och hennes andetag blev tyngre medan hon reste sig, utan att slite blicken från horisonten.

Rökpelarna steg högt mot himmelen, och det var nästan så lågorna syndes när delar av lövskogen stod i brand. Det var tydligt vad som skedde, men svårt att begripa. 

Sen reagerade hon ögonblickligen av ren skräck.

"DAMON! SLEAZOID!" Hon vrålade högt, och det följdes sedan av ett yl för att försäkra sig om att alla hörde och att alla skulle komma. De behövde fort ta reda på vart alla befann sig så att ingen var borta vid infernot. Tiden var knapp.

Hon insåg nu också, att idag inte skulle bli dagen då Qu skulle klara sig utan Mivria. Hon skulle göra allt i sin makt för att se till så att alla var i säkerhet. Än hade hon orken kvar att kämpa för sitt och andras liv.