Kvällen hade börjat färga himlen rosaorange, som om den stod i brand. Natten skulle bli sval och endast några få moln gled över himlen. En svag brist fick gräset att svaja, som vågor på en sjö. De nattliga djuren började vakna till liv samtidigt som de djur som var vaken på dagen började söka sig till sina sovplatser. Den unga stäpptiken hade hittat ett lugnt ställe invid ett träd nära floden och hon satte där och nynnade mjukt för sig själv. Denna kväll ville hon ha lite för sig själv. Minnas sina bröder och sin familj som fått offra sig för vampyren. Hon nynnade på en melodi som hennes mor lärt henne, en melodi för att hedra de fallna. 

Hon hade hittat en plats i jägarna som hon inte trodde hon skulle finna. Hon hade fått bli en del av den stora familj som Jägarna var och även om det tagit många veckor hade hon kommit in i resten av flockens dygnsrytm, hon hade även kommit på ett sätt att ladda sin solkraft. Hon sov helt enkelt i solen och fyllde på sitt energiförråd där. Hon hade verkligen lärt sig att trivas i denna flock efter så många år ensam. Just nu var hon dock försjunken i sina egna tankar och i sin melodi att hon inte hörde de tysta stegen som närmade sig.

Det var musiken som lockade henne. Den klara stämman nynnade på en betryggande melodi, så Liv rörde sig nyfiket framåt. Det var den nya stäpparen, Zaynah, som satt för sig själv och nynnade. Hon verkade så uppslukad av sina egna tankar att hon inte märkt när Liv traskade närmare. Tyst slog Liv sig ner vid trädet och såg på Zaynah ett ögonblick innan hon tog till orda.
"Det är väldigt fint. Kan du lära mig?" frågade hon försiktigt och log.

Hon var så djupt försjunken i sina tankar och den melodi hon nynnade på hade hennes mor lärt henne. Den ingav henne ett lugn men även en saknad. Då en röst ljöd bredvid henne tystnade hon och såg på vargen som kommit. Den unga tiken som satt bredvid henne hade ställt en försiktig fråga och log mot henne. Zaynah besvarade leendet och nickade, hon hade fått en stund för sig själv så Liv störde henne inte. "Ja jag kan lära dig denna sång. Det är en sång som min far sjöng för min mor som sedan sjöng den för oss då vi var små, det är en sång som får mig att tänka på min familj, både den jag hade som liten och den jag har nu" Zay log och såg åter ut över vattnet och började sjunga melodin med en mjuk röst. Sjöng tydligt och med slutna ögon. Levde sig in i sången så som hennes mor hade gjort. Då hon sjöng ökade brisen lite i styrka och smekte mjukt hennes päls. Hon avslutade mjukt och såg på Liv och lade huvudet lite på sned. "Vi kan träna tills du kan den om du vill" Zay gillade den unga tiken. zay hade uppfattat henne som en mycket mild och snäll själ. En sådan själ som ingav värme.

(Denna melodin fast med en kvinnlig mjuk röst)
https://www.youtube.com/watch?v=9cZCR0aOzt0

Ögonen lyste upp på den lilla och svansen dunkade mot trädet när Zaynah gick med på att lära henne melodin. Hon satt tyst och lyssnade, men lagom till andra refrängen kunde hon hänga med i melodin. Med ett tyst hummande följde hon med i melodin och lyssnade noga på orden. Det var nog mycket för att föräldrarna var väldigt musikaliska som Liv alltid haft lätt för att plocka upp melodier och texter. Det var därför hon var bättre än både Ren och Janos på bönerna, någonting hon gärna viftade i ansiktet på dem båda.
Ivrigt nickade hon.
"Den var jättefin! Kan vi sjunga den en gång till? Jag tror jag nästan jag kan den." sa hon med ett uppspelt fniss. Det var en väldigt fin text och hon gillade verkligen melodin.

Zay log vänligt då Liv ville att hon skulle sjunga den igen och så gjorde hon. Hon sjöng den ännu en gång med slutna ögon. Moderns milda ansikte dök upp för hennes inre och en efter en kom hennes familjs ansikten fram för att sedan försvinna för nästa. Även om hon inte menade det fick rösten en liten sorgsen ton i sig. 

Då hon sjungit de sista orden öppnade hon ögonen igen och såg på liv. "Du får om du vill lära fler om det är någon som vill lära sig. Det är ett kärt minne från min förra familj och kan bli ett nytt kärt minne med min nya familj." Hon såg upp på den mörka himlen där den orangerosa färgen nu endast syntes lite vagt och månen hade börjat sin bana över Numoori. I och med att solen försvunnit hade natten blivit allt svalare. Hon såg på Liv igen. "Ska vi gå en promenad?" Hon kände att hon suttit nog länge på samma plats och ville röra på sig.

Melodin hade satt sig, på det stora hela, men Zaynah skulle få lära henne orden någon mer gång. Men nu var det nog.

"Det ska jag! Fast jag tror inte Janos eller Ren vill lära sig... Silas kanske vill! Pappa vill säkert lära sig en till sång. Du får lära mig alla orden nån mer gång, för jag kommer nog glömma en del." sa hon med ett litet skratt.
Hon ställde sig upp med ett litet skutt och en svans som vevade runt. Genast vände hon stegen uppströms.
"Har du sett grottorna som finns vid bergssluten?" frågade Liv Zaynah som slutit upp vid hennes sida. Det var inte stora grottor, utan mer gropar i bergsväggen, men en av dem var lite djupare och precis bredvid ett vattendrag. Akustiken inne i grottan var så himla häftig och Zaynah skulle nog kunna uppskatta den.