Ursas syskonskara hade helt splittrats. De hade alla gått skilda vägar av en händelse, och Ursa var vilse. Hon hade gått länge och väl. Hon var mager nu. Att hitta föda var tufft, hon ville så gärna ha lite hjälp på traven men nu var de alla någon annanstans och... Ursa hade tagit sig förbi Skuggpasset och bergen. Hon var stolt, men visste inte vart hon var på väg. Än så länge ville hon bara gå. Hitta något eller någon. Tänk om det fanns hjälp att få. Hon hade varit så självsäker innan hon gått och tappat bort sig, och nu var hennes päls tovig och magen var tömd. Det var ju inte helt sant, hon hade hittat en och en annan skadad gnagare bland de läskiga bergen. Tur! Ursa kunde ha varit död nu. Om hon inte fick något tecken snart, lite hopp, så skulle hon vara just död. Snart. Det var bara en tidsfråga kände hon, men så glesnade bergen och evighetens vandring gav resultat. Ursa kunde se slättmarker nedanför, och hon fick nya krafter till följd av både råttan och synen hon såg. Va? Äntligen! Härligt. Fast, vad gjorde detta för skillnad? Ursa var på väg nedåt.
  "Inte så värst mycket tryggare egentligen..." tänkte hon högt och tvekande när hon såg landskapet nedanför. "Men kanske inte lika läskigt som bergen? Eller...?"
  Ursa hummade för sig själv. Kanske inte lika läskigt, men ändå hemskt otryggt motför den tid hon bittert saknade, när modern rått om dem alla. Till slut började hon närma sig. Hennes steg blev försiktiga. Trots detta tappade hon fästet när hon plötsligt skulle klia tillbaka när hennes växande horn började irritera henne. Hon tumlade ner för resten av sluttningen. Hon rullade ner i gräs. Någonstans där svartnade det för ögonen. Hur länge hon låg där visste ingen, men det gick ingen nöd på henne just nu. Utöver huvudvärken hon skulle vakna till. Kul med otur deluxe.

Dagen hade mött de två tikarna redan i full färd med att fylla magarna. De hade haft turen att dels komma över ett tämligen färskt kadaver, och Nyaldi hade dessutom satt tänderna i en spinkig rödgrå hare. 
Hathors väldiga hydda behövde betydligt mer mat än vad Nyaldis gjorde, men det led dock till att Hathor sällan fick äta sig helt mätt. En hare räckte inte speciellt långt, men det var mer än väl tillräckligt för enbart Nyaldi, vilket lämnade hjortkadavret helt till Hathor. 
Nyaldi hade inte än börjat äta från haren, utan lät den ligga mellan frambenen medan tiken höll utkik efter främlingar och faror. Hathor åt, och Nyaldi vaktade, och sedan skulle de lösa av varandra.  När väl Hathor var färdig.
Himlen bredde ut sig ovanför henne, och vidderna avbröts enbart för det beryktade skuggpasset i syd. De skulle ägna dagen åt att undersöka dalsmynningen, men sedan skulle de röra sig vidare. 
Nyaldi sneglade upp mot de kantrande slätterna, beundrade hur de tycktes klättra och klättra allt högre till mark och himmel blev ett. Allt var så annorlunda mot de gnistrande istornen i norr, och inte minst annorlunda mot den nya utposten. 
Denna slätt var torr, och dalgången som tydligen kallades för Skuggpasset var som en port in till en annan värld. Dalens kyliga fukt mot slättens torra mark, Skuggpassets klättrande väggar mot Azhekaslättens böljande platta landskap. 
I ögonvrån såg Nyaldi hur Hathors öron plötsligt ryckte till. Som om fara nalkades och Nyaldi missat det, reste sig den väldiga tiken och blängde misstänksamt in mot skuggpasset. Den mörka, bepansrade kroppen var alltid redo för strid, horn, benplattor och allt. Nyaldi kände ett stygn av tacksamhet för att Konungen givit henne Hathor att vandra med och inte Debwer med sin minst lika bristande storlek. 
"Vad är det?" frågade Nyaldi och vädrade i luften. Hon kände inget utom blodet från haren och kadavret. 
"Främling." sade Hathor, och sänkte huvudet så att hornen var riktade framåt. Vanligen brukade inte tiken visa sig öppet aggresiv, eller visa sig något överhuvudtaget, så Nyaldis första reaktion var att förvånat, och lätt ifrågasättande, snegla på den stora tiken. Tillbaka fick hon den klassiska Jag-trodde-du-var-smart blicken som Hathor kunde leverera på ett antal olika sätt. Nyaldis favorit utav Hathors skeptiska blickar var den hon kunde slänga mot föremål (och Nyaldi själv) där hon uppenbart misstrodde samtliga vargars intelligens och framtida fortlevnad.  
Nyaldi vädrade igen, men inga spår hängde i luften. Inte heller rörde det sig något vad hon kunde se eller några ljud att snappa upp. 
Dalgången var öde.
Paret av unga tikar stod blixstilla, inväntandes vad som nu än var på ingående. 

[Som referens, Hathor är runt 140cm i manke, mörk päls, horn på huvudet och bepansring längst ryggen och frambenen ;D  ]

Ursa hade trillat och kvicknade snart till på marken. Hon skämdes lite över sin entré när hon nu kommit till det främmande landet. Hon rörde på huvudet där hon låg. Hon stönade lågmält och ögonlocken fladdrade lite. Hon slog upp ögonen. Blinkade lite. Pupillerna ändrade form lite när ögonen vidgades. Hon försökte resa sig upp men tappade balansen. Ursa spejade genom gräset. Hon kände sig nästan lite yr, men snart var hon på tassar och på väg bortåt igen. Hon kunde inte stanna. Hon behövde inte vila än. Ursa behövde komma långt, långt bort. Framförallt till en matkälla. Det var då doften av blod nådde hennes luktsinne. Att det hade tagit sådan tid för henne att fatta var ofattbart. Hon smög, lite hukad i gräset i luktens riktning. Främmande dofter uppenbarade sig också; artfränder. Hon försökte framstå som trygg och vid gott mod när hon ökade takten. Förnyad energi drev henne ända fram till två tikar som skyddade ett byte. Ursa svalde hårt. Hon putade lite med bröstkorgen och försökte se självsäker ut. Hon var tyst. Hon hade grus i pälsen som börjat bli lång. Bristande skötsel från hennes sida hade gjort den lite tovig och matt. Hon ruskade på sig så att dammet yrde om henne.
  "Jag heter Ursa", blev den underliga valpens isbrytare och hon synade dem där hon stod ett par meter bort. "Vad har ni där?"
  Hon började tvivla. Öronen pendlade tvekande.
  "Klart att jag ser vad ni har där men..." började hon och avslöjade helt hur obekväm och osäker hon var.
  Ursa förmådde inte avsluta. Hon hoppades att de hade vett och etikett nog att erbjuda henne del av bytet, men vem var hon egentligen? Hon hade inte förtjänat något förtroende, och hon var inte älskvärd eller ens charmig. Ursa kände plötsligt för att brista ut i gråt. Hon var inte trött rent fysiskt sett men o så trött på att känna sig malplacerad. Men hon kunde inte sätta igång att grina nu. Så hon gjorde ett allra sista försök till att brösta upp sig lite.

Det som uppenbarade sig var något litet och tovigt, lång päls oskött och otvättad. Trots det, trots att den valpen enbart var något litet Hathor kunde kliva på och krossa under sin tass, bröstade valpen upp sig och talade.
Nyaldi sneglade på Hathor, men den väldiga honan var inte till så mycket hjälp. 
Verkade som att Nyaldi fick sköta pratet då. Igen.
Nyaldi, nu när hon visste att det inte fanns något hot i närheten, satte sig ner igen och ruskade på pälsen. Haren vilade fortfarande säkert mellan frambenen.
"Hej Ursa." började hon, rösten vänlig med med ett korn av frågan. "Vart är din familj, vännen?" sade hon, huvudet lätt på sned. Valpen, med tanke på vilket skick hon var i, var förmodligen ensam men det skakade inte att dubbelchecka. Reka.
Hon lät bli att svara på de andra frågorna, låtsades inte om valpens osäkerhet som kikade fram, och såg sig istället omkring för att söka efter eventuella familjemedlemmar.

Det fanns ingen anledning att låtsas egentligen. Hon var bortom fake it til you make it och var bara så hungrig och matt. Återigen inte trött, men frustrerad över att inte ha någon att vandra med eller ens en destination. Hon saknade sina syskon. Ursas namn uttalades i en hälsning och hon blev tilltalad med en fråga. Var hennes familj var. Ursas ögon vidgade men andhämtningen förblev densamma; konstlat lugn. Hjärtat däremot, ökade takten lite. Ja, var är hennes familj egentligen?
  "Vid det här laget vet jag inte riktigt", sade Ursa och sneglade mot tiken som talade som om denna var solen och bländade valpen.
  Hon slog därefter ner blicken. Skulle hon börja snacka nu? Prata om Aurora kanske? Bossen som svikit genom att vara först att dra? Hur många av dem var egentligen döda? Ursa rös märkbart. Prata om mamma? Näe... Fast det kanske inte hade varit smartast att säga att hon var helt ensam, de kanske skadade henne då. Om ingen väntade henne, eller fanns i närheten. Ursa ville inte tro det, så hon drog slutsatsen om att hon inte borde ångra sitt drag i och med att de kanske kunde hjälpa henne. Hennes blick gled iväg. Till deras byte. Blodets doft stack i näsan och hon försökte att inte låtsas om det. Hon försökte tänka på annat och se bort från haren men det kändes inte bra. Hon hade inte noterat att hon var så hungrig förrän nu. Hon kved omedvetet medan hon skämdes ögonen ur sig över hur hon trampat rätt in i deras måltid och barnsligt nog förväntat sig en tugga eller två. Hon darrade omärkligt på grund av den lite råa luften som hennes fäll hade stoppat om det inte vore för att hon redan känt sig lite frusen en länge stund.

Nyaldi hade aldrig riktigt förstått vad främlingar menat när de pratat om moderskänslor. Behovet, instinkten, att ta hand om och skydda valpar som om de vore gjorda av gudarnas egna kött och blod. Det närmaste hon kommit var pliktskyldigheten att värna och fostra rekryters potential, att leda dem rätt och hjälpa dem se den sanna vägen så att de också kunde få uppleva Hans kärlek.
När hon såg på den utblottade pälshögen kände hon dock ett stygn av något i bröstet; hon hade själv varit ensam och vilse, hungrig och så, så rädd. Konungen hade räddat henne och sedan dess hade hon varit under hans beskydd.
Valpen måste ha varit ensam ett tag för att ha uttryckt sig så som hon gjort, men att hon överlevt det fick Nyaldi att fatta ett beslut.
"Kom du lille" hade hon med en mild och varm stämma, och petade haren hon haft säkert fastkilad mellan frambenen med nosen så att den istället låg några decimeter framför där hon satt. "Ät lite av haren och så ska du se att det känns bättre sen.".
Hon hörde Hathor fnysa åt hennes skådespel, och sedan det omistliga ljudet av honans tuggor när hon återgått till sitt kadaver.

Hjärtat tickade på, ganska fort. Ursa mådde lite illa. Hon ville ha haren. Hennes blick vilade flyktigt på haren under två millesekunder. Inte mycket längre än så, för att de inte skulle få idéer och tro något om henne. Ursa reagerade på det hon just tänkt och bannade sig själv. Hon var ju inte riktigt klok. Blicken var stadigt fäst vid en punkt en bit bortom de egna framtassarna. Plötsligt, i anslutning till det Ursa sagt, sade tiken något som fick det att sticka till i hjärtat på Ursa. Hon lät inte alls som mamma, inte alls, och hon såg inte på långa vägar ut som mamma, men saken var den att just sympatin rörde Ursas lilla hjärta. Det taktfasta bultandet saktade gradvist ner till något mer normalt. Ursa vågade se på tiken nu. Ursa hörde de ljuva orden nu, men hon rusade inte såsom impulsen ville. Ursa ville tro att hon var lite civiliserad än så. I slutändan blev det något mittemellan bestialitet och återhållsamhet, för hon gick skamlöst hela vägen fram till haren som flyttats ut från sitt säkra ställe mellan tikens framben. Med tiken menas förstås den enda tiken Ursa brydde sig om i detta sammanhang. Den där andra hade inte sagt ett ord och verkade inte ha värst mycket till övers för främlingar. Ursa gav räddaren i nöden en tackens blick och kände att det inte fanns tid att verbalt tacka henne nu. Hon högg in där det bjöds, och rev åt sig bitar som var större än hon obehindrat kunde tugga. Ursa fortsatte och fortsatte, i desperata försök att stilla magens begär. Hon hade frusit, men nu kände hon sig pseudo-varm inombords. Tänk, att det fanns vänlighet kvar i världen.

Nyaldi satt stilla medan valpen åt, observerade den med en outgrundlig blick. 
Hon funderade, begrundade sina möjligheter; valpen var ensam och övergiven, ingen skulle leta om den lille bara försvann. Dock hade de inte någon möjlighet att medföra valpen på sin vandring, och frågan var om hon skulle klara av resa själv upp till Islagunen?
"Vart var det senast du såg mor eller far din?" frågade hon med samma milda stämma, ett diskret sätt att fråga vartifrån valpen stammade. 
Om valpen kom från närområdet kanske hon visste något om flockar eller liknande, men oavsett var Nyaldi intresserad av att ta reda på hur långt Ursa hade rört sig för att hamna vid  Azhekaslätten. 
En plan började långsamt formuleras i hennes bakhuvud, men än så avvaktade hon.

Köttet satt väl i magen, och Ursa kände hur intaget fick hungern att lugna sig. Med detta var hon klarare i huvudet och öronen ryckte uppmärksamt. Den äldre frågade med ens Ursa något. Var hon lämnat sina föräldrar. Ursa slutade inte gnaga ena benet rent utan pratade samtidigt. Meningen började någorlunda sorglöst men blev osäkrare och osäkrare när hon började tänka på mor.
  "Pappa har jag aldrig sett men mamma blev sjuk, och det var..." sade Ursa utan att avsluta.
  Hon såg upp från haren och höjde huvudet för att se mot bergen.
  "På andra sidan...?" tillade Ursa och lät lite frågande eftersom att hon inte alls var säker på exakt var på andra sidan bergen hon lämnat sin mor. 
  Ursa var inte hungrig mer, men inte heller mätt. Så hon återgick till att ta lite mer av köttet hon erbjudits, varpå hon slutade. Hon backade undan lite och satte sig ner. Hon slickade sig omsorgsfullt om munnen.
  "Tack", sade hon äntligen. 
  Ursa var enormt lättad över att inte vara hungrig eller ens ensam. Det var uppfriskande att möta första främlingarna någonsin. Mycket bättre än att vandra i blindo.

Nyaldi lade sig bekvämt ner med frambenen utsträckta framför sig, ögonen fästa på valpen medan den åt. 
Hon lyssnade med öronen på skaft och ett vaket uttryck. 
"Du måste ha varit stark för att ha överlevt då, du lille." sade hon med samma värma stämma, en komplimang menad att värma. 
Hon såg bort mot Hathor som fortfarande var i full fart att gnaga ben rena från slamsor. Den mörka tiken visade ungefär samma intresse för valpen som hon brukade ge allt annat, det ville säga inget alls.
Nyaldi vände tillbaka blicken mot valpen, huvudet lätt på sned som om hon funderade.
"Vad ska du göra nu?" frågade hon med en vad ton av varm oro. 
I själva verket var Nyaldi inte speciellt orolig, men hon behövde inte mycket mer än ett bra läge för att börja iscensätta sin plan.

Kommentaren om att Ursa måste ha varit stark som överlevt gick inte obemärkt förbi. Hon tänkte efter i tre sekunder, sedan svarade hon.
  "Jag tror att de andra lever, också", sade hon hoppfullt. 
  Det var vad hon ville tro. Även om hennes logiska hjärnhalva inte direkt höll med om att de kanske levde, så fanns hoppet om att återse dem alla. Det fanns kvar. Att återse dem alla kanske var en överdrift, det kunde hon nog bara ha turen att göra i livet efter detta. Sedan kunde man väl inte säga att Ursa varit särskilt stark. Hon hade svultit sig. Hon var mager och såg förskräcklig ut när hon vägrade ta hand om sig. Det fanns dock viktigare saker än hygien just nu. 
  "Tack", sade hon i alla fall lite blygt. 
  Blygt för att hon inte riktigt visste hur man skulle behandla komplimanger som man inte helt kunde ta till hjärtat. Hon var dock bergsäker på att tiken menade väl. Snart kom också den frågan som fick kalla lilla Ursa att svettas. Vad hon skulle göra nu. Hon kunde först inte svara på det. 
  "Vänta", svarade hon för att ge sig själv mer betänketid.
  Hon tänkte och tänkte. Vad skulle hon göra nu? Hon ville följa med tiken. Tiken utstrålade sådan värme och hon ville följa med. Hon ville vara del av något. Vad som helst. Sanningen kröp sakta inpå, och till slut hann den ikapp. Vad skulle hon göra nu? Dö. Det var mest sannolikt.
  "Jag vet inte", ljög Ursa med en besvärad blick.

"Jag vet inte." sade den unga tiken, och Nyaldi, likt en cirkulerande rovfågel, dök för att snappa upp det perfekt tillfället.
Hon makade sig lite närmre, bara någon ynka decimeter, för att ge skenet om att vara öppen och välkomnande. Hon såg hur den lilla sög upp Nyaldis närvaro, vilket inte var helt konstigt om paret var de enda hon stött på under en längre tid. Inte så konstigt, och väldigt användbart.
"Lilla vännen." sade hon, som om hon brydde sig med hela sitt hjärta. Än hade valpen överlevt, vilket var ganska imponerande, men utan Konungens välsignelse fanns ingen riktig kärlek utan bara en ocean av vilsen potential.
"Det finns en plats, långt norrut." började hon, som en sagas invigning. "Islagunen där Han har sin utpost." ordet Han var laddad, fullt av vördnad och respekt, som om inget var heligare. 
Hon svalde, tänkte på Hans värme och omtanke. Hur skulle hon säga det på bästa sätt? Hur skulle hon förmedla den absoluta kärleken till Kungen, och den värme som gav henne liv och ork att sprida hans ord?
"Om du vill, om du verkligen vill ha en familj på riktigt, så kan vi hjälpa dig." sade hon, gröna ögon glimmande.

En slags pseudovärme smög sig på Ursa. Hennes hjärta var särskilt drabbat. Lilla vännen. Ursa såg på tiken som kommit närmare och Ursa nickade ivrigt. Hon lutade sig lite närmare tiken för att lyssna till det hon var på väg att säga. Tiken berättade om en plats som fanns norröver. Ursas ögon tindrade. Skulle Ursa få följa med tiken dit? Islagunen... Aldrig hört. Ursa kände inte till platsen men en hane hade tydligen sin hemvist där. Tiken verkade tycka om den vargen i fråga, och Ursa hoppades att hon också skulle göra det. För just nu kändes döden mycket längre bort än för någon minut sedan. Ursa ville leva det ville hon verkligen. Tiken fortsatte. Om Ursa ville ha en riktig familj skulle hon haka på nu. Ursa nickade som i trans. Hon såg med ens en framtid. Någon form utav framtid. Väldigt osäker och väldigt diffus, men lite hopp var bättre än inget hopp.
  "Vad heter du?" frågade Ursa. "Kan jag följa med dig dit?"
  Ursa försökte låta oskuldsfull. Hon ville verkligen vara med den här tiken. Ursa ville leva.

Nyaldi log brett när valpen lutade sig närmre, ögon tindrande likt en daggvåt skog i gryning.
"Jag är Nyaldi, och min kamrat därborta är Hathor." sade hon, rätade lite på huvudet och gav sedan valpen det mest kluvna uttryck hon kunde uppmana, som om hon verkligen ville något men visste att hon inte kunde.
"Vännen, jag kan inte ta med dig nu. Vi är på uppdrag av Konungen och vi får inte ta med oss någon på vår resa. Jag skulle så gärna vilja men.." hon tystnade, lät orden sjunka in tillsammans med den ledsna stämman. 
Ett fundersamt uttryck for över tikens anlete. Hathor borta vid sitt kadaver hade slutat smaska och lyssnade istället ljudlöst till konversationen. 
"Men.. det finns en sak jag kan göra." sade hon, makade sig ytterligare lite närmre likt en outtalad inbjudan, likt en ursäkt för saker hon inte kunde rå på.

Tiken presenterade sig som Nyaldi, vilket var en lättnad för nu behövde namnet inte vara ett frågetecken längre. Ursa lade lätt namnet på minnet. Hathor? Mindre minnesvärt kanske, men för artighetens skull nickade Ursa och såg bort mot Nyaldis vän. När Nyaldi talade igen så hjärtat som en sten i sjön. Hennes milda ord hade osynliga taggar och Ursa kände hur Nyaldis välvilja sträckte sig mot henne men inte hela vägen. Rädsla greppade tag om Ursa. Inte ta med sig henne? Ursa såg oförstående på tiken. Nyaldi sade att hon så gärna ville men att hon inte fick. Ursa förstod delvis, men hon ville inte acceptera det. Ursa kände sig med ens vilsnare än innan och det syntes i hennes ögon. För att inte tala om i hennes kroppsspråk. Men! Ursa höjde blicken till Nyaldis. Det fanns en sak till. Som hon kunde göra. Hoppet lyste i Ursas ögon som en månvargs tatuering i mörkret. Nyaldi kom ännu närmare och Ursa lyssnade. 
  "Okej?" manade Ursa lågmält.

Nyaldi kunde nästan se hur hoppet sjönk för den lille, men än skulle Hielos ljus skina klart.
"Jag vet att berättar jag för Honom, för min Kung Hielo, att det finns ett liv i behov av hjälp, så kommer han komma och rädda dig." sade hon med en lätt viskande stämma, som om det var en hemlighet hon berättade. Konungen hade sagt att de skulle rapportera allt de stött på, och en potentiell rekryt var inget litet att komma med.
Om hon kunde överleva, de ville säga.
"Vänta här ett månvarv, sen kommer han komma och hämta dig. Han kommer komma och skina sitt ljud på dig, och föra dig hem." sade hon. Det skulle ta dem ungefär ett halvt månvarv att ta sig tillbaka till Islagunen, och ungefär ett halvt månvarv, om inte kortare, för Konungen att ta sig till skuggpasset. 
"Om du kan överleva till dess, kommer du ha all den kärlek och familj nu någonsin önskat efter."
Haren höll fortfarande kött på sina ben, och Hathor hade sannolikt inte hunnit renskrapa kadavret. Nyaldi kanske kunde fånga en hare till, och med det skulle valpen kanske överleva ytterligare ett månvarv. 
"Han älskar dig redan, håll bara ut och så kommer Han rädda dig." sade hon med sin vänaste stämma, glöd av den värme och stolthet som Konungens namn fyllde henne med vid blotta tanken. 
Hon motade sig lite närmre och gjorde an ansatts att låta tungan löpa över valpens huvud, som en välsignelse och lyckönskning, som en mindre kärleksförklaring och ömhetsbetygelse. 
Ett löfte.
Sedan backade Nyaldi lite, dock inte utan att ge plats för valpen att möjligen trycka sig nära om hon så önskade.

Nyaldi berättade att hon kunde berätta för sin ... kung? Berätta att Ursa fanns där. Han skulle rädda henne. Om hon bara stannade där hon var. Ta hem henne. Till honom, och Nyaldi. Ursas ögon glimmade förväntansfullt, lockad rakt in i dimman av förhoppning. Hur exakt hon skulle överleva ett helt månvarv var inte viktigt. Kunde hon bara göra det skulle hon få allt hon önskade. Ursa, som var otroligt godtrogen och naiv, var såld. Hon nickade sakta. Vördnaden som betonade de maskulina pronomen som poppade upp i Nyaldis tal började smitta av sig och inspirera valpen. Nyaldi fulländade upplevelsen med att slicka henne på huvudet. Ursa rös, men log lyckligt. 
  "Ja...!" instämde Ursa optimistiskt. 
  Hon var sällan optimistisk på det här viset, men det fanns ingen anledning att misstro Nyaldi och hennes spådom. Det fanns något så genuint kärleksfullt i Nyaldis sätt och Ursa var helt med på idén. Tiken backade och Ursa blinkade förvånat. Hon flyttade efter, drucken på löftet om kärlek och gemenskap. Ursa flyttade sig närmare och strök sig mot Nyaldis framben. Hon gosade med frambenen och såg förväntansfullt uppåt. Ursa kände sig så trygg nu. Hemma, redan. Klart hon skulle vänta. På kungen, ja såklart.
  "Jag vill", svarade Ursa och slöt ögonen medan hon vände huvudet nedåt igen. "Jag kan."

Nästan kärleksfullt böjde sig Nyaldi ner när valpen strök sig mot hennes ben, och lät åter tungan svepa över valpen huvud i en öm gest. Hon mindes sig själv, ensam och sökandes efter svar, och tänkte att hade hon haft någon sagt åt henne att vänta så hade hon nog gjort det också. Hade en hjälte som från sagorna kommit och förbarmat sig över henne hade allt varit så mycket lättare.
En hjälte hade kommit, hade tagit henne under sina metaforiska vingar och visat henne den rätta vägen. Kung Hielo hade inte svikit henne. 
"Du måste stanna här i närheten, så att vi kan hitta dig igen." sade hon med värme och tryckte hårt på ordet måste. "Ta med dig haren och följ efter oss." sade hon till Ursa. Sedan vände hon sig mot Hathor.
"Hathor, kan du ta kadavret och gömma det i buskarna där borta?"sade hon, mer order än fråga, och slängde huvudet lätt mot ett parti buskar som växte i dalens skugga. Den mörka tiken nickade, och lyfte bytet i sin käft. Den hängde fortfarande ihop, om än på ett något makabert vis. Att gömma resterna var det enda realistiska, om valpen skulle ha en källa till mat överhuvudtaget. 
Nyaldi började gå in mot passet, där gräset var grönare och luften svalare. Hathor följde efter, gångtakten något klumpig med bytet dinglande i munnen. Hon antog att valpen hakade på.

Ursa nickade. Hon skulle stanna där. Ursa litade på Nyaldi. Hathor verkade inte vara dålig dock. Valpan såg på de båda, och började följa efter Nyaldi som började gå. Ursa funderade inte så mycket, hon gjorde mest. Förväntan blossade upp och hon kände sig inte vilse längre. Desperat måste man vara om man byter bort mor mot första bästa, men det handlade om att vara realistisk. Det handlade om att överleva. Mor levde nog faktiskt inte mer, inte såsom det verkat. Ursa skulle vara stark.
  "Hur ser... han ut?" frågade Ursa i förbifarten.
  Hon förstod att de skulle skiljas åt mycket snart. Det pirrade våldsamt inom bröstkorgen. Ensam tills dess? Ursa måste klara sig. Hon såg mot Hathor som bar på bytet. Kanske, kanske, fanns det gnagare att fälla på något vis, eller så. Ursa hade ju bara haft tur hittills. Om turen bara kunde hänga kvar tills han kom, och tills hon återsåg Nyaldi, så skulle allt ordna sig.

Nyaldi fortsatte gå mot buskarna, Ursa tätt följande. 
"Hur ser han hur?"
Ljuset var det första hon tänkte på. Mörker som skingrades och ljuset som omsvepte hanen likt en slöja; lättnaden att se honom, ångern som hade bränt i bröstet.
Beslutsamheten att aldrig göra Honom besviken igen. 
"Han är den största varg du någonsin har sett." sade hon, ett leende på läpparna när orden välde ut över tungan. "Hans päls skiner likt vitt guld och spunnen snö." det fanns inte ord att beskriva Honom, inte på riktigt. 
"Han är ståtlig, vacker nästan. Han är ljuset i varje dag och stjärnorna om natten." orden var så förpestat otillräckliga. 
"När du ser Honom kommer du förstå vad jag menar." det fanns bara värme i hennes ord, inget anklagande eller nervärderande. 
Väl vid buskarna stannade hon och såg ut över dalen. Buskarna sträckte sig långt och klättrade upp mot bergssluttningen, halvhöga och utmärkta för en valp att gömma sig under. Inte helt osannolikt fanns det även små sorkar eller liknande under där också, om valpen hade tur. 
Hathor vadade in bland buskarna, grenar knakande. Lagom långt in släppte hon kadavret och vände sig smidigt och vadade sedan ut. Nyaldi mötte hennes otåliga blick med en nickning. Snart. 
"Ett månvarv, du lille. Det ska du klara." sade hon ömt och sänkte huvudet för att erbjuda valpen en buff med huvudet.

Ursa lyssnade noga till Nyaldis röst. Hon beskrev en väldigt stor, ljus varg. Någon hon verkligen höll av. Att döma av beskrivningen var det kanske någon Ursa skulle kunna komma att hålla av. Nyaldi avslutade med att säga att Ursa skulle förstå så fort hon själv fick syn på honom. 
  "Ja!" sade Ursa med en valps sanna iver. "Jag vill så gärna."
  Ursa såg på Nyaldi medan Hathor avlämnade det som skulle hålla Ursa vid liv så länge som möjligt. Det kändes som om bara minnet av Nyaldi skulle kunna hålla henne vid liv. Hoppet kunde ge henne kämparglöden som krävdes. Det var Ursa säker på. Nyaldi buffade med ens lite på Ursa som återvände till verkligheten och den lilla stund hon hade kvar med sin räddarinna. Ett månvarv? Ursas instinkter var kluvna mellan att vilja ge henne panik och så att visa sig värdig, lugn och mogen nog att vänta. Hon lade band på sig. Det kunde inte vara så farligt att vänta lite. Ett månvarv, vad var det? Det skulle gå fort. Nyaldi hade lovat. Eller hur? Att Ursa skulle få vara med henne igen. För så ville hon minnas att det sagts. 
  "Vi ses", sade Ursa försäkrande och strök sig mot Nyaldis haka.
  Sedan nickade hon bekräftande och backade in bland buskarna. Ursa satte sig ner för att titta på dem medan de gick vart de nu än skulle gå. En kall vind svepte genom hennes päls och hon huttrade ofrivilligt till. Det var lite jobbigt att veta att hon skulle vara ensam nu, men löftet fick henne att vilja klara av det. Hon skulle klara av det.

[Detta kan räknas som ett avslut eller så kan du skriva ett eget slutinlägg :D]

[AVSLUTAT ;D ]