Det hade börjat gå mot ljusare tider igen. Nace var överlycklig. Den långa vintern skulle äntligen få sitt slut och han skulle kunna fortsätta sitt äventyr. Det var inte så att han inte trivdes i Islagunen eller med sina nära vänner Rangvald och Kolgrim. Det var ett äldre par som mer eller mindre bosatt sig i Lagunen och slagit upp ett eget marknadsstånd. De sålde metall, koppar och dylikt som de hittade runt om i Bergen, Ken-Yak och Eriinari själv, men även sådant som läder. Hos Rangvald kunde man beställa fria längder läder, men också beställa olika slags halsband, selar och annat. Nace hade själv en sele som Rangvald försett honom med.
      Naces sele hade många händiga funktioner. Den var försedd med krokar som han använde för både rep och för att fästa enklare korgar och simplare väskor. Det var extra behändigt de dagar de lämnade Lagunen för att fylla på deras resurser. Rangvald och Kolgrim var lyckliga här. Aldrig hade de varit så rika och haft sådana förmåner. Det fanns ingen chans i himmelen att de skulle flytta från Lagunen. På sätt och vis förstod Nace dem. Här fanns allt de kunde tänkas behöva. Men ändå lockade annat. Det hade alltid funnits en längtan, en suktan efter det som låg bortom horisonten. Vinterns mörker hade tystat den viskande rösten, men med vårens ljus kunde han höra den igen. Incidenten som skett några veckor tidigare, där en angripare förlorat sitt huvud till Iskungen, hade bara gjort den högre. Om än det verkade säkert här, så längtade han efter gröna skogar och blått hav.

Kolgrim hade skickat Nace i förväg för att rapportera till Islagunens värdinna att de var tillbaka, och redo för att sätta upp sina grejer igen. Det var alltid någon av dem som gjorde det, men Nace blev glad när de bad honom. Han hade aldrig gjort det förut, och var rätt nervös men mest av allt exalterad. Han skulle få gå in i det stora tältet!
      Efter att ha stått i kö ett litet tag och överhört ett par väldigt små, medelålders bröder bråka över ett stycke mammutkött, var det äntligen hans tur in i tälten. Leendet var brett, men snett, när han inte lyckades tämja sina stissiga nerver. Efter att ha lyft undan den lilla flärpen som hängde över ingången och stigit in blev det mörkt. För ett ögonblick var allt becksvart innan ögonen hann vänja sig. I den andra änden tälten kunde han se den mörka honan sitta. Hon var yngre än han väntat sig.
      “H-hallå,” hejade han nästan lite osäkert. “Är det du som är Nyaldi?” Nace tog försiktigt några steg närmare, beredd på att lämna med hast ifall hon beordrade honom.

[Slarvigt ifyllt lineart på Rangvald och Kolgrim (+Nace)]:

Nyaldi drog ett djupt andetag och gjorde sitt bästa för att ta de två brödernas dispyt på allvar. Med ett krafttag tvingade hon sig att inte himla med ögonen. Det var ett köttstycke. Inget speciellt var det heller med det utan den sorts mammutkött som fanns tillgängligt för alla.
"Mina herrar." hon avbröt dem, rösten bestämd men inte hård. "Om ni tar till höger utanför tältet kommer ni märka att en färsk laddning kött nyligen kommit in. Säg att Nyaldi skickat er så får ni ta var sitt nytt stycke."
Det tyckte hon lät bra, rättvist, men den ena brodern, den som för närvarande inte hade köttbiten, sköt den andre en smal blick.
"Den som inte redan har en bit får självklart ta två." lade hon till. 
När de två bröderna lämnade hyddan behövde Nyaldi dra två lugnande andetag. Ofta var det kloka vargar som kom till henne, som ville ha råd eller ansöka om att få idka byteshandel här i Islagunen. Det var individer som visste vad de ville och som kunde argumentera, som väl kände till vad Islagunen hade att erbjuda för de som var intresserade. 
Men inte alla. Ibland var det förvuxna valpar som behövde en mamma eller diplomat snarare än en rådgivare. Nyaldi rätade på sig. Hon såg inte ner på sitt jobb, inte på någon del; hon fanns för att hjälpa och stötta alla som kom förbi Islagunens portar. Hon fanns för ordningens skull och för att sprida Hans budskap.
Flärpen som hängde för ingången sköts åt sidan. Ljus forsade in i ett kort ögonblick och hon kisade för att se vem som anlänt. Först kunde hon inte se något alls, hennes ögon var sorgligt bekväma med hyddans mörker - kanske borde hon se om någon av Islagunens alla hantverkare kunde designa någon form av ljussystem - men när flärpen åter var på plats kunde hon börja urskilja en ung, ljus individ. Bekant. Inte en nykomling, men hon kunde inte på direkten placera honom.
“H-hallå,” hans röst darrade, kanske var han nervös? “Är det du som är Nyaldi?”
Hon gav honom ett varmt leende, avslappnat och välkomnande. Det var härligt att se någon som var hennes egna ålder. I alla fall uppskattade hon honom vara ungefärligt hennes egna ålder, men skenet kunde alltid bedra.
Hon satt på en varm, ljus fäll. Den hade kommit från en ung ren längre norrut, och hon bara älskade hur vacker den var. Framför henne fanns en bred brun fäll, mycket större. Hon gjorde en nickning med huvudet för att visa att hanen kunde sätta sig.
"Det är jag som är Nyaldi, varmt hälsad." sade hon, blinkade och lade huvudet på sned.
"Vad är ert ärende?" rakt på sak.

Det var ett varmt leende som mötte honom. Det gjorde att han kände sig bättre till mods. Svansen började mjukt svepa bakom honom i vänliga drag.
     “Jag är N-Nace,” hälsade han och sänkte huvudet i en lätt bugning. Det här var ändå en högt uppsatt Isblod, det var alltid bäst att vara respektfull. Nu när han kommit närmare kunde han se hennes mjuka, söta drag. Nog var hon gullig allt. Att någon så ung och söt kunde ha så mycket makt och ansvar. Vem var han, i jämförelse?
     “Jag är här på Rangvald och K-Kolgrims vägnar. Vi är tillbaka från våran resurssamling, och är r-redo att ställa upp vårat stånd igen, så fort som möjligt.” Nace pratade fort, kanske lite för fort. Han kom på sig själv och kände sig genast lite generad. Betedde han sig udda? Var han respektlös? “O-om om det finns plats, förstås.” Oftast så var deras plats reserverad. Rangvald och Kolgrim hade ett fint rykte och var väldigt omtyckt av de flesta. Bara någon gång hade de fått vänta några dygn för att kunna slå upp ståndet igen.
     “Vi brukar stå vid södra m-m-murporten,” kläckte han ur sig lite försiktigt. Nace kunde inte hjälpa att hans stamning blev värre under minsta lilla press.

Ja, var allt hon kunde tänka när Nace dels presenterade sig själv och de han företrädde. Rangvald och Kolgrim var kända i lagunen och Nyaldi hade gått förbi deras stånd många gånger. Delar av den väldiga hyddan var också deras förtjänst, både läderarbete och metallförstärkningar där ben inte räckte till. 
De hade begett sig iväg på en tur för ett litet tag sedan, och nu var de tillbaka. Nyaldi hade inte ens lagt ut deras plats som ledig, så säker hade hon varit på att de skulle återvända innan alltför lång tid passerat. Förmodligen hade hon sett den ljusa hanen där tidigare, vilket var varför han ändå var bekant. 
Hon lät Nace tala utan att avbryta, väntade tålmodigt in hans nästan framstressade budskap. 
"Åh, det glädjer mig att ni är tillbaka!" utbrast hon ärligt. Att beskåda deras hantverk var ett av hennes dags sannaste nöjen. "Eran vanliga plats är ledig, så ni kan slå upp era varor redan till morgonen."
Hon funderade ett ögonblick. Hon skulle anteckna deras återkomst i skinrullarna senare, tillsammans med deras handelstillstånd. 
"Gick allt bra på er resa?" frågade hon sedan, nyfiket. Dels så undrade hon, men det var också en viktig fråga för att höra om något hade hänt i området. Om det var något Nordriket behövde veta. 
Det var något charmigt med hanens stammande. Hon hade mest varit omgiven av ganska självsäkra individer majoriteten av sitt liv, så kontrasten var mer.. tilltalande än vad hon förväntat sig.

Nace blev lite generad över Nyaldis genuinitet, man kunde se det i hans min. De snälla, violetta ögonen mötte ändå upp de isblåa. Det förvånade honom att hon var så hjärtlig, så inbjudande och öppen, men på det allra bästa vis. Nace var glad att paret skickat honom hit idag.
    “Åh, u-underbart,” log han försynt. Isblodets fråga fick honom att snörpa på munnen lite häpet. Den kom plötsligt och Nace stakade sig lite klumpigt innan han fick fram någonting.
      “Det gick j-jättebra, tack som f-frågar.” Leendet han gav henne var genuint. “Z-zombiejägarna gör ett bra jobb i K-Ken-Yak. O-och med vårens a-ankomst kommer hjordarna längre norrut. Det dröjer i-inte länge innan sommaren är här.” Resorna blev kortare för varje gång nu. De behövde inte resa lika långt för att nå stora hjordarna betesdjur. Sommaren var en riktigt festtid, men också mycket arbete - fler skulle komma genom staden.
     “Och hur är det f-för er, N-Nyaldi? Ser du fram emot s-sommaren? F-får du någonsin s-semester?” Så länge Nace varit här, hade Nyaldi också det. Inte en dag hade hon varit frånvarande, så vitt han kunde veta.

Nyaldi noterade allt Nace sade, lade det på minnet så att hon kunde sammanställa det i sina rapport senare. Att området var lugn var den bästa nyheten som kunnats bäras över hennes tröskel. Allt Nordriket arbetade för, en tryggare, bättre värld, höll redan på att slå in. 
Hon nickade och hummade instämmande. Zomiejägarna arbetade outtröttligt; Arroya var utförlig i sina regelbundna återgivelser. 
"Och hur är det f-för er, N-Nyaldi? Ser du fram emot s-sommaren? F-får du någonsin s-semester?"
Hon skrattade; ett milt och klingande läte. Hon hade inte tid för semester. Hon stannade så länge det var Konungens önskan.
"Semester? Vad är det?" sade hon retoriskt, skakade på huvudet. 
"Med sommaren kommer det mängder med nya vandrande, köpare och säljare, sökande och hantverkande. Finns ingen tid att ta semester." hon drog ett andetag, funderade kort inann hon snabbt tog ordet igen. "Men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Det är mitt sätt att bidra till vårt gemensamma mål." och det fanns inget värdigare, inget högre, än att tjäna sitt syfte i den större planen. 
"Några planer själv?"
Det påminde henne om att hon behövde besöka Rangvald och Kolgrim snart igen. Dels behövde hon byta ut lädret på sin glödmetall och dels behövde hon nya rullar skinn att anteckna på. Glödmetallen var en av de smartaste uppfinningarna hon stött på; en spetsig, slät metallstav som fästes i en rem-anordning kring ena frambenet, och när man värmde spetsen i glöden kunde hon göra permanenta inristningar i skinn. Och trä. Och allt som inte var för hårt. Väldigt praktiskt. 
Nackdelen var att den blev väldigt varm, och de skyddande lagret läder på metallstavens överdel behövdes bytas ut med jämna mellanrum.
Skulle hon ta det nu via Nace eller röra sig ner till deras stånd imorgon kanske? 
Hon lutade mot att uppsöka dem imorgon. Även om hon inte helt ville erkänna det själv så var det en bra ursäkt att få träffa Nace igen snart.

Nace besvarade hennes bubblande skratt med ett brett, om än försynt, leende.
     “Förs-stås,” sade han. Hur mycket ansvar och arbete som faktiskt låg på Nyaldis axlar var för honom obegripligt, men med Islagunens evigt växande samfund förstod han att arbetet var lika ändlöst.
     “U-utan er N-Nyaldi, skulle inte L-Lagunen vara den s-samma.” Det var han säker på. Det var inspirerande att se hur ung hon var men också väldigt högt respekterad och uppsatt. “D-du är en i-inspiration för må-många.” Han såg på henne med en varm blick.
     Till hennes fråga suckade han lite lätt, men med ett leende på läpparna.
     “Jag v-väntar bara på a-att snön sm-smälter, sen beger jag mig a-av.” Nace hade ändå spenderat hela hösten och vintern här, det hade kommit att bli hans hem, tillsammans med Rangvald och Kolgrim. “D-det finns för mycket pl-platser jag inte s-sett ännu. J-jag håller på att g-göra upp en r-reseplan för tillfället.” Det fanns många platser han ville besöka, och samtidigt hinna tillbaka till Islagunen när hösten slog in, så att göra upp sin resa i förväg kändes som det absolut bästa alternativet. 
      “H-har du nå-några förslag? Något j-jag bara inte f-får m-missa?” Att Rangvald och Kolgrim förmodligen redan var vid portarna nu, kanske till och med väntade på honom, hade han förglömt. Mötet med Nyaldi utspelade sig mycket trevligare än han förväntat sig, och han bannade sig nästan över att inte ha sökt upp henne tidigare.

Hanens smicker pärlade sig över henne likt vattendropparna på en sjöfågel. Nyaldi visste att hon var duktig på sitt jobb, acceptabelt bra i alla fall, men hon var inte oumbärlig i det stora hela. Utan henne skulle Lagunen fortsätta frodas, fortsätta blomma och växa likt det spirande träd det var. Nyaldi skulle glömmas, och hennes ersättare skulle fullfölja Nordrikets mål i hennes ställe.
Ändå log hon, lät inte masken falla. 
"Det glädjer mig att mina insatser är uppskattade." sade hon, klingande. "Det hade varit tråkigt om jag bara var i vägen konstant!" skrattade hon.
Vandrare kom, och vandrare gick. Handlare passerade och ersattes allt eftersom. Sådan var gången och ändå.. hon hade inte riktigt ordet för det, men ändå tog det lite emot i henne när Nace sade att han skulle ge sig av. Det var en stund kvar till vinterns avtåg. Lång tid i mångas ögon, men det kändes ändå för kort. 
"Många resande talar varmt om en plats som kallas Måntemplet i Ötamon. De ska tydligen vara.." hon stannade upp för att söka efter rätt ord. "hänförande."
Hon tänkte inte skicka Nace någonstans i närheten av Ken-Yak och alla odöda, även om hon visste att utposterna skötte sina uppdrag väl och höll stigarna säkra. Relativt.
Varför ville hon inte ha honom i närheten av Ken-Yak?
"En resplan är klokt. Tala gärna med de andra handlarna, de kan säkert ge dig bättre tips än vad jag kan." sade hon milt.

Hennes klingande skratt lockade med honom.
     “M-Måntemplet säger d-du…” sade han tankfullt. Ötamon var redan en viktig punkt på hans lista, men med Nyaldis rekommendation skulle den komma att vara ännu viktigare. Tacksamt nickade han djupt, nästan som en liten bugning.
     “D-det s-ska jag,” instämde han till hennes förslag. Ögonblicket som följde insåg han att han kanske överstigit sin tid. Öronen föll tillbaka lite och man kunde se känslan av förlägenhet byggas upp i hans anlete.
 “T-tack för a-allt, N-Nyaldi. J-jag hoppas i-inte jag t-tagit f-för my-mycket av din t-tid.”  Fastän han kände sig lite skamsen log han brett och varmt. “D-det v-var ett nöje. J-jag h-hoppas v-vi hinner ses i-igen,” erkände han vänligt. Nace backade några steg, beredd att säga sina farväl och ge näste varg i tur plats; han kunde höra deras otåliga röster i bakgrunden.

Nyaldi nickade, kände värme blossa i bröstet. Ofta blev hon helt uppslukat av sina uppgifter, och att få lägga bara lite tid på att få vara individen igen kändes.. oväntat bra. 
Men verkligheten kallade. Nyaldi var ett Isblod med ansvar och saker att göra. 
"Om inte annat får du rapportera in dig sig när du återvänt efter dina resor." sade hon, det närmsta ett avslut hon ville yttra högt för tillfället. 
"Och glöm inte, platsen vid södra murporten!" tillade hon hastigt; det var ju trots allt därför Nace hade tagit sig upp till hennes mottagningshydda. 
Hon såg honom backa, hörde de otåliga rösterna som väntade utanför. 
Verkligheten kallade. 

[Avslutat?]