Ira var ute på djupt vatten. Det började nästan bli en vana nu. Hon hade börjat göra längre och längre utflykter. Höstskogen hade inte varit nog för henne. När hon väl börjat vandra så var det som att hon inte kunde sluta. Hon hade levt på möss och lämlar över bergen när hon vandrat. Vilat mycket och letat vatten varje dag. Hon var imponerad över att hon klarat sig så länge som hon gjort. Flocken måste vara oroliga vid det här laget. Hon kände sig skamsen. Trotts det fanns det inte en tanke på att vända nu. Hon syntes knappt i gräset som hon trippade fram igenom. Detta måste vara något mor kallat för Numoorislätten. Hennes ena halva tillhörde denna ljusa, öppna slätt. Hon visste också att hon tillhörde en mörkare sida. Hennes far var tidigare en del av öknen och den onda flocken Devils. Draugai var hennes hem. Men skulle hon någonsin finna sin väg tillbaka?

Hon drogs av doften, doften av ett ny fällt kadaver, ett byte. Hon kunde inte direkt följa någon annan doft nu i morgon diset. Hon var skör som ett löv och hade det inte varit för den tjocka fluffiga valp pälsen så hade hon mer eller mindre sett fruktansvärt smal ut. Hon klippte till med öronen, hon orkade knappt vara allärt längre trotts att hon sovit hela natten för att vila upp sig. Det hjälpte knappt. Hon svansade fram, försökte hålla huvudet högt, men det fanns inte speciellt mycket energi kvar till det. Hon upptäckte dock ganska snart att hon var på rätt spår, doften blev starkare. Samtidigt som tankarna om risk började dyka upp. Det måste trotts allt finnas en jägare i närheten. Hon sänkte huvudet och ryggen. Saktade ner farten och började ta sig försiktigare fram. Hon skulle se om kusten var klar först. Bytet var i sikte och Ira låg i bra bakhåll. Vinden låg emot henne. Något hade hon i alla fall lärt sig på sin färd. Hon låg där en bra stund utan att upptäcka någon stor varg i närheten. Hon skuttade fram med glädje och började sluta i päls och skin.

[Privat]

Världen var stor. Så underbart stor. Full av möjligheter och nya saker att se.
Dagen var varm, trots det att kylan hade börjat krypa in på nattens sena timmar.
Tidigare under dagen hade den unga valpen vilat bland flockens lyor, mitt på en väldig bumling med solen varm på ryggen. En jägare hade sedan funnit henne och berättat att mat fanns i närheten, i form av ett nyfällt byte. Som svar hade hon lett, och skuttat därifrån.
Tassarna rörde sig över gräset, smidigt men ändå klumpigt så som var en ung vargs ovana med en växande kropp. Mörk päls sicksackade, högt gulnande gräs smekte flankerna medan hon sprang.
Vinden fångande hennes skratt, förde det med sig ut över den böljande slätten i ett döende eko. Kullen hon rörde sig över steg brant, och när hon nått toppen bredde sig en horisont så vid ut sig att hon var tvungen till att stanna. Andhämtningen låg i strupens över kant, nästa till gränsen på flåsande. Hjärtat pumpade, bultade som om även den försökte springa ikapp med en flyende vind. Bröstkorgen hävdes, utinutinutin utin utin ut, in. Ut. In. Hon höll andetaget, höll inne den fria vinden tills det att den slet sig lös från hennes grepp och bröt sig loss från lungornas fäste, återförenades med draget på utsidan.
Där inärheten borde bytet ligga fält, det kunde hon känna det på lukten. Nära också, riktigt nära.
Svart päls med vita ränder kastade sig nerför kullens kant, kände jordens dagning ge henne extra fart. Ett felsteg satte henne dock nästan i rullning, vilket hon bara lyckades avstyra med flera sidosteg och omedveten tyngdpunktsförskjutning. Hon vinglade till, gav upp ett tjutpipskratt, och saktade in bäst det gick. Nosen sökte bytet, men vinden hade bytt håll och lukten var borta.
Sen slog doften av mat henne i ansiktet, tillsammans med lukten av.. någon annan?
Den unga tiken stannade helt, kröp ihop med gräset som skydd. Hon var inte rädd. Nej, det var hon inte. Hon var bara.. försiktig. Ja! så var det. Hon hörde skuggan under henne skratta, men dess röst ignorerade hon. Far hade sagt att den inte fanns, henne vän, och far hade alltid rätt. Och något som inte fanns kunde inte skratta.
Nyaldi låg platt mot marken, öronen bakåtstrukna och nackhåret på väg att resa sig. Där låg hon stilla, med lukten av färskt byte i nosen och en främlings närvaro strax i närheten.

Ira var alldeles för upptagen med maten för att kunna konsentrera sig på annat än det hon gjorde precis nu. Det fanns inget som kunde få henne att tänka på annat egentligen, om de inte plötsligt hoppade fram någon stor främling och morrade åt henne. Nej, i dagens läge så skulle hon försvara detta byte, det byte som hon själv inte ens fält. Hon försvarade sig emot döden i detta läge. Då fanns där inga regler kvar, det var lagen om att överleva. Hon hade vandrat långt och länge, utan något speciellt mål faktiskt. Fanns det en baktanke? Kanske hade Locuras tal väckt något inom henne? Hon sucktade kanske efter makten som denna tik talat om. Hon hann knappt med att andas emellan slitandet i köttet som hon äntligen hade nått in till. Hon hade fått upp ett stort område kring lårbenet. Hon visste att där fanns mycket kött att häva i sig.

Ganska snart började hon lugna ner sig, inte för att hon var mätt, utan för att hon slutade hetsa. Hon visste att hon kunde klara sig på det lilla några dagar och därför behövde hon inte slänga i sig mer. Hon började där med använda nosen och öronen mer. Något var inte rätt. Hon vände sig hastigt om och de giftgröna ögonen såg sig omkring. Skarp som en hök. Hon höjde huvudet högt och drog bak öronen, hon ogillade känslan av att bli i aktagen, men så som hon kunde se så fanns det ingen i närheten. Vinden låg dock inte till hennes fördel längre. Det kunde ligga någon i bakhåll nu. Där av bytte hon placering. Så att vinden gick förbi henne längs sidan inte framifrån. Just för att hon skulle kunna se och förbereda sig för ett bakhåll. Hon andades djupt och slappnade av mer, hon skulle vara beredd, beredd på allt.

Stilla. Hon vågade inte röra sig. Främlingen luft stack henne i nosen. Nära. Nära. För nära. Genom gräset kunde hon inte få en klar sikt. Inte för att hon visste vart hon skulle kolla, men även om hon hade vetat så skulle hon varit tvungen att sätta sig upp och kika över gräset. Blotta huvudet ovanför säkerheten som var gräsets skydd.
Nyaldi visste inte vad hon skulle göra. Fegis, fegis iskade skuggan i hennes öra, vred på sig under henne för att lägga sig bekvämt. Det fick henne att brusa upp, fick gröna ögon att smala av. Hon var minsann inte feg.
Johooo sjöng rösten, silkeslent.
Som svar på tal kröp hon lite närmare luktens källa. Kravlade sig så långsamt och försiktigt att hennes rörelse knappt märktes av i gräset. En del av hennes huvud skrek på henne att ta det lugnt, att för windfaris välsignade sång stanna.
En annan dels röst, en mycket starkare sådan, hade ord om motsatsen som ekade i henne huvud om och om igen som en sten i rullning nerför en brant i Ken-Yak.
Gör det, gör det mantrat upprepades igen.
Den unga tiken smög ytterligare lite närmare, vågade skicka upp nosen ett litet stycke för att fånga färsk lukt av främling och fälld hjort. Hon var nära, så nära. Om hon vågade sticka upp hela huvudet skulle hon säkert se allt.
Lukten retade henne, var nära, nära nära.
Musklerna stelnade till, andan fastnade i halsen. Stilla, vågade inte röra sig.
Vinden bytte riktning.

Blicken synade området varannan sekund, medan käkarna sakta sakta malde mer kött som hon svalde emellan åt. Hon såg lömsk ut, men det var hon som var lömsk på omgivningen och självklart borde hon vara det. Hon var på en annan flocks revir. Fast hon visste att ledaren själv var hennes egna mormor, så kanske skulle det vara ganska enkelt att krångla sig ur? Hon visste inte, men hon hade lärt sig sina trix på vägen och hon gjorde vad som krävdes för att överleva. Det fanns inget hon kämpade för, Ira var inte den valp man kunde kalla lojal då hon inte hade någon tanke på att återvända till flocken. Hon kände sig förådd och letade efter makten på eget vis, då hon förstod att hon aldrig kunde uppnå detta i Draugai. Flocken var inte hennes plats, flocken var inte stor nog för henne. Hon ville vara meningsfull. Ta makten i sina egna tassar.

Vinden vände håll och raggen reste sig över Ira's rygg och nacke. Öronen fäldes långsamt längre bak och hon fnös kallt till. Doften av en främling som lurade i gräsets skydd förolämpade hennes närvaro. Hon ogillade det. Att inte kunna se, höra eller veta vart denne befann sig förargade henne. Speciellt i hennes tillstånd. Bara en liten valp, men i en värld av ensamhet triggar det många instinkter fram till ytan. Hon sänkte kroppen och spände musklerna, samtidigt som en låg morrning lämnade hennes strupe. De gröna ögonen såg ut att lysa ännu mer. Hon var stilla, ytterst stilla. Morrningen var bara en varning, men fanns det ingen utväg tänkte hon försvara bytet och sitt liv. Det var bara i hennes egna värld det skulle vara möjligt emot en äldre varg. Trotts allt var hon inte direkt som hon borde vara.

Nyaldi låg spänd. Väntade. Andades så tyst hon kunde, trots det att hjärtat rusade i halsgropen. Vad som tidigare drivit henne att krypa framåt släppte taget utan att tveka, och kvar låg en ensam skräckslagen valp och darrade.
Vad hade hon gett sig in på?
Morret som låg i luften fick henne bara att frysa till ytterligare. Till och med skälvningarna upphörde och ersattes med en kropp så stel att hon skulle ha behållit samma form om man lyft upp och vänt på henne.
Morret låg i luften. Hotfullt, varande.
Det lät ungt.
Tonen var långt ifrån sin faders mörkare stämma. Snarare om något, så påminde den henne om sina syskon. Zephyr och Mistral, kära bröder.
Tanken gav henne ny styrka. Vetskapen om att främlingen var ung, kanske till och med hennes ålder, fick musklerna att långsamt släppa sitt stela grepp om hennes darrande kropp.
Dock vågade hon fortfarande inte besvara främlingen morr, utan låg stilla kvar i väntan på mer information.
Fegis, fegis skuggan under henne vägrade hålla truten stängd. Ständigt upprepade den samma ord gång på gång i en tröttsam sång som aldrig tog slut. Det var nästan värt att röja sitt gömställe för att be den, snälla, hålla klaffen.

Ira sträckte på sig, främlingen förblev tyst, men doften hängde kvar i Ira's nos länge. Denne måste aningen vara en lättskrämd individ eller en osäker valp. Hon kunde inte riktigt veta vilket av dem, men hon antog ganska snart att det var en ung individ i alla fall. Hur ung, visste hon inte, det var inget ira kunde lista ut endast på en doft. Hon höjde huvudet upp från bytets smarriga doft. Hon tuggade klart och sänkte morrningen till ett minimum.
- Show your self!
Sa hon barskt och inväntade någon slags rörelse eller läte tillbaka ifrån främlingen. Hon var trött på detta väntande nu. Hon höll öronen bakåt vikta. Ja det fanns ingen anledning att finna sig i situationen som den var. Hon gillade att ha kontrollen. Hon gillade att veta vad hon höll på med, vad som fanns runt omkring och hålla i fjärrkontrollen samtidigt.
- I will find you anyway.
Sa hon sedan och började med bestämda steg ta en större cirkel kring djuret för att snappa upp främlingens doft lättast. Vart den kommer ifrån. Hon gick långsamt, mest för att trigga främlingen att kliva fram synligt alldeles själv. Hon betedde sig redan som hon ägde halva jordklotet. Självsäker, stark. Självklart. Hon var trotts allt det svarta fåret i kullen, den som fått mest självkänsla och styrka. Fast i grund och botten kunde hon inte kalla sina syskon svaga, men de var inte riktigt på samma plan som Ira. Vilket egentligen bara var bra. Hon var dumdristiskt modig, en av hennes största svagheter.

Nyaldi lyssnade spänt. Den unga rösten fick henne dock att känna sig säkrare av någon outgrundlig anledning. Kanske för att en ung röst indikerade motpartens unga ålder - att valpen var henne jämngammal och att det i sin tur betydde att de var jämlikar.
Jämlikar var inget att frukta.
Den unga tiken drog ett djupt andetag, höll det inne tills att lungorna värkte. Hon räknade tyst i huvudet, hörde skuggan under henne som försökte störa räkningen med att säga udda siffror i en följd som inte stämde.
Hon andades ut. Modet var inom räckhåll. Så nära. Bara en liten rörelse bort. Nyaldi tog modet till sig, som om det var ett fysiskt objekt man kunde ta på.
Hon reste sig, huvudet och skuldror precis över det gulnande gräsets högsta strån.
"Här är jag" sade hon, osäkerhet trots att det var det sista hon ville visa.
Låssas att det är en av dina bröder. Låssas att du tilltalar ett syskon sade skuggan. Det var inte ofta den gav faktiska råd, men när den gjorde det så lyssnade hon. Den sade ofta bra saker.
Nyaldi funderade på vad hon normalt skulle säga till Zephyr eller Mistral under liknande omständigheter.
"Vem är du?" hon rörde sig inte, mer än för att lägga huvudet på sned och blinka. Ansiktet var skolat i en nyfiken, neutral mask, trots att osäkerheten och viljan att springa bubblade precis under ytan. Nyfikenheten var dock genuin, för valpar hennes ålder var det sällan hon fick träffa på om man bortsåg från bröderna.
Svansen slog lätt i det sköra gräset.

Att vara en av språkets mästare hade alltid varit Ira's talang, påstod hennes morbror förstås. Fast hon trodde på det mesta han sa till henne. Han hade lärt henne tala Nimorian, eftersom hon föddes med Nordspråk som modersmål. Han hade sagt att det var ett nödvändigt språk att kunna. Hon hade lärt sig beundransvärt fort, det mesta och utvecklats sedan på egen hand. Han hade även börjat lära henne Sanglingua, anledningen hade hon aldrig förstått, men hon älskade att lära sig uttrycka sig själv på fler än ett sätt. Det var dock svårt, fruktansvärt svårt och hon hade inte längre chansen att lära sig mer av det. Hon skulle få söka upp en expert för att lära sig klart. Iwaku hade förklarat hur långtid det skulle ta så hon skulle ta varje tillfälle i akt att lära sig mer.

Tankarna försvann snabbt då främlingen ganska snart visade sig själv. Svart som natten, en otroligt vacker varelse, måste hon erkänna för sig själv. Gröna ögon, likt henne själv. Bara att tornen i främlingens ögon var mjukare, mörkare. Ira bar ett mörker själv över sig som inte var speciellt inbjudande. Främlingen där emot. Bar också ett mörker över sig. Ett annat slags mörker, Ira förstod inte vart hon fick känslan ifrån, men nog fanns den där.
- Mitt namn är Ira. Vem är ni?
Sa hon, talade mes respekt och perfektion. Orden var noga utvalda och hon sträckte stolt på sig. Morrningen försvann och hon fångade ett lugn som var svårt att se igenom. Hon hade lärt sig från födslen att behandla främlingar med respekt, men inte tvivla på att slita dem i stycken om så skulle behövas. Hon hade lärt sig att tala med respektfulla ord, finare ord som fick henne att känna sig viktigare än andra. Det var vad hon var. En Draugai. En kunglighet i sina egna ögon. Som hennes flock alltid sagt; det är inte blodet som avgör vem man är egentligen, det är vad man gör en till. Det var de ord hon alltid lyssnat till, det var därför flocken var så perfekt för udda vargar som Alexia, Iwaku, Chargie, Erakan, ja alla i flocken hade en del i sig som gjorde att de passade bättre in i Draugai än någon annanstans. Det var så hon såg det i alla fall.

Naivitet, oskuld, var något som många vuxna vargar såg på med avsmak. De kunde stöta på en ung varg, och se dess optimism som en defekt. Nyaldi hade ännu inte haft oturen att stöta på en sådan varg, men hon var ändock inte ofamiljär med hur en bekant vargs ansikte kunde se både glatt ut, samtidigt som ögonen var oändligt sorgsna.
Att denna främling, denna unga valp som kanske var en potentiell lekkamrat, inte var öppet fientlig var en bumling som plötsligt fick en fågels vingar och lyfte mot skyn. En lättnad så påtaglig att spänningarna i hennes darrande ben med ens upphörde och ett skinande vänligt leende fick hela ansiktet att lysa upp.
"Jag är Nyaldi!" sade hon exalterat, gröna ögon glimmande i brinnande nyfikenhet.
Nyaldi hade alltid varit en öppet glad individ, expressiv och passionerad även när världen var falnat grå och smakade likt aska på tungan.
Tiken blinkade, gröna ögon gled snabbt genom gräset tills de stannade på Iras gråa fäll. Hon blinkade, på det där oskyldiga sättet som hon själv inte var medveten om att hon gjorde.
Ta dig samman, dummer hörde hon skuggan säga. Den ignorerade hon, så som hon brukade göra. Ingen annan kunde höra dem, vad hon visste.
Vinden drog genom landskapet. Lukten av Qu stack henne i nosen, bekant och värmande. Det var något med känslan att känna sig säker och ombonad, att varje gång man var hungrig säkert veta att man bara behövde fråga för att snart bli mätt, eller att när tröttheten slog klorna i ens medvetande och förvandlade öppna ögonlock till tyngder av sten så var lyan redan varm att krypa ner i.
"Vart kommer du ifrån, Ira?" Nyaldi hade ingen direkt artighet inpräntad. Hitintills hade ingen behövt lära henne något om det, för det låg tydligen inte i hennes natur att vara respektlös.
Skuggan var det ju annat om, men det var en annan historia.
Samtidigt som värna ord lämnade gluggen mellan trubbiga valptänder rörde sig hennes slanka steppvargkropp genom gräset mot Ira. Ännu var hon ung, och ännu bar hennes flanker och ben hull av fett. Men det var ändock uppenbart på hennes nätta tassar och smala rygg att hon snart skulle komma att tappa det mesta för att lämna plats åt steppvargens graciösa slankhet.
Kliv inte på mig, va!

- Hur ska jag veta om du är falsk eller ej, när ditt inre är mörkare än ditt yttre?
Sa hon med ens. Hon struntade i vett och etikett för en gångs skull. Hon var för trött, utmärglad och envis för att bry sig. Hon hade precis börjat få känn på sin andra kraft vilket påverkade henne i många fall, speciellt i möten med andra vargar. För stunden, eftersom hon inte riktigt förstod vad det var för något hon själv såg eller kände på sig. Hon ogillade falskhet, men hon tog ofta förhastade slutsatser.
- Jag kommer från Byomifallet. Bortom bergen. Är du medlem av Qu?
Sa hon sedan och klippte till med öronen. Hon var nyfiken, precis som valpen mitt emot henne var. Hon studerade tikens kropp. Kände sig en aning besviken på sig själv dock. Hon var alldeles för smal för att vara valp. Valpar ska vara runda och mätta helatiden. Ira hade inte haft den sortens lyx den senaste tiden och det krävdes inte speciellt många veckor för dem att försvinna i vikt. Hon kände sig svag.
- Hur är det? Att vara medlem i Qu?
Hon var rent av bara nyfiken, med tanke på alla historier hon hört. Hon hade trotts allt fortfarande släkt i flocken. Så nyfiken var hon, trotts allt. Hon la huvudet lätt på sned och stirrade på tikvalpen med sina intensivt giftgröna ögon.

Nyaldi stannade in, mitt i ett steg. De övre musklerna i ansiktet fick det vänliga, glada uttrycket att skuggas av något mer konfundersamt. Falskhet var inget som hon tidigare stött på, inte mer än vad som omfamnade en systers lekfulla lögn till en sprallig bror för att dölja ett kommande bus anfall. Dock fanns det ytter liten ren falskhet i den sortens lek av tillfälliga små vita lögner.
Hon menar nog mig sade skuggan, men det lät mer som oss när de väsande orden viskades i ett korus.
Hon var aldrig ensam.
Huvudet var åter ställt på sned, ögon öppna och närmast oförstående. Där skuggan var klipsk och snabb på att förstå det omöjliga, var hon själv seg och efter. Det var ibland som om skuggorna bar på kunskap hon själv inte förvärvat.
"Jag är inte falsk" sade hon, och åter igen närvarade den oskyldiga blicken som hon knappt var medveten om. Den var genuin, hennes blick av ren valpig ungdom, och samma sak var det med den lätt darrande tonen som bara precis avslöjade hur sårad hon kände sig över vad som sagts.
Skärp dig. Nu
Med ens var det som om det dåliga humöret var borta. Magiskt. Kanske förståeligt med tanke på hennes oförmåga att förbli upprörd speciellt länge. Oavsett vad saken rörde.
"Bergen är ju jättelångt bort! Vandrade du hela vägen själv?" utbrast hon, i brist på annat att benämna det som. Nyaldi var imponerad.
Å andra sidan sade det inte mycket, med tanke på att Zephyr ärligt imponerade på henne med sin smidighet när han trillade över sina runda tassar för sjunde gången på fem meter.
Byomi var inget område hon hört talas om förrut, men det lät som om det var blåsigt. Kanske låg det högt upp?
"Min far är medlem i Qu, och de andra ger mig och mina bröder mat och vaktar vår lya, så jag antar att vi är en del av flocken" sade hon sedan, för när hon tänkte på det, så var det ingen som hade bekräftat att hon faktiskt var en flockmedlem. Hon och hennes två bröder hade alltid benämnts som Sleazoids valpar, som valparna, som de små, men aldrig konkret som Qu's valpar.
Det leende som ockuperat hennes ansikte tog åter fyr. Hela ansiktet sken upp på ett sådant sätt som bara hennes kunde, med genuin värme och välvilja likt brinnande inferno i en mörk natt. Hon skulle aldrig kunna fejka ett sådant leende, för den sortens falskhet låg inte i hennes yttersta natur. Hon var en själ för varm för att kunna klara av det kalla sinnets lögner och falska spel.
Den unga tikens gröna ögon drog över valpens tunna kropp. Det påminde henne om när de sökt efter modern, när de under en period helt lämnat reviret alla tre syskon. Utan mat och utan säkerhet under ett förvirrande chaos av saker som omöjligt kunde stämma hade de vandrat. Gått tills tassarna blödde och gått tills hon hörde skuggornas illavarslande skratt ekande i öronen. Hennes bröder hade varit smala, beniga. Hon hade säkert sett likadan ut, men det var inget hon kunde bekräfta.
Tiden hade gått, de hade kommit hem, och alla i flocken hade konstant försökt övermata dem sedan dess. De hade vuxit, byggt fettdepåer, och börjat öva på sina krafter.
Allt var bra.

Hon fällde tveksamt bak öronen och såg runt tiken. Hon var osäker. Varför lita på en främling egentligen? Tiken bar ett mörker med sig, det kände, såg hon. Inte samma mörker som Ira själv fått med sig från hennes morfar. Nej inte den sortens mörker. Så vad var det för något mörker? Hon förstod inte själv och det gjorde henne frustrerad. Hon valde att ignorera det för stunden.
- Ja, jag gick själv.
Sa hon och höjde huvudet högre i position. Hon var stolt över sig själv, hon hade trotts allt överlevt. Men hon hade även sett vad svält gjort med henne i vattnets klara spegelbild. Hon lyssnade till valpens snack. Det lät som hennes första månader i livet. Eller den första tiden. Hon hade på senare tid även tvingats till att vara med i flockmötet. Där både belöningar och bestraffningar utfördes. Samt presentering av nya flockmedlemmar. Hon drog slutsatsen ganska snabbt att de alltså inte var släkt. Ira hade ingen manlig släkting i Qu. Däremot i Devils. Hon var dock itne här för att söka släktingar, nej det låg inte i hennes mål. Vad hennes mål var visste inte ens hon själv. Tyvärr. Hon kände ett sting av saknad då tiken nämnde sina bröder. Ja nog saknade hon sina syskon alltid, men hon hade valt att lägga det livet bakom sig. Så var det bara, hon skulle inte ha fortsatt över bergen om hon hade vetat att hon skulle vilja vända tillbaka.
- Ni är en del av den, ni är bara inte presenterade ännu..
Sa hon och tittade bort mot de stora kadavret av hjort. Hon hade inte lyckats äta så speciellt mycket av det. Det skulle räcka till de andra valparna också, helt klart. Fast det var inte direkt så att hon skulle få dåligt samvete direkt. Hon gjorde bara det som krävdes, för överlevnad. Det var inte direkt så att hon tidigare haft samvete för saker och ting, nej det var inte en känsla hon direkt var bekant med.
- Är er ledare fortfarande Mivria?

Aldrig i sitt liv skulle hon kunnat ha förmått sig vandra så långt. Över berg, över slätter.
Inte när minnet av den senaste långa turen hon gjorde fortfarande brände i huvudet, rädsla och förvirring, hunger och känslan av att ständigt vara jagad - aldrig säker. Det spelade ingen roll att konstant sällskap av sina bröder hade lindrat ensamheten, för när inget var som det skulle vara hjälpte en annan vargs oro mycket lite.
"Wow, häftigt" sade hon, samma breda leende och genuina ton.
Med säkra, oförsiktiga steg rörde hon sig bort mot den fällda hjorten. Magen kurrade tyst, men påtagligt, och informerade att det fanns en anledning till att de ens hade lämnat lyan. Hon hejdade sig dock, en bit innan hon passerat förbi den andra valpen. Lite för att tyst be om tillstånd att äta, för hur man än såg på det, så var det Ira som kommit dit först. Irrelevant det faktum att en av Qus jägare som fällt bytet från början.
Men hon stannade också för att fundera ut ett svar. Åter igen så var det osäkerhet och fundersamhet som klädde hennes anletsdrag när svaret undgick henne. Blicken veks uppåt och ena örat fälldes åt sidan som om musklerna inte höll det uppe.
"Jag tror det.." sade hon, gröna ögon mot gröna ögon, skuggan under henne otålig och irriterad. Hennes tass stod stilla mitt på den, och med en tvist vred den sig loss för att lägga sig till rätta intill hennes vänstra sida.
Sedan jagades fundersamma moln bort från hennes mulna ansikte, och hela alet sprack åter upp i lysande solsken.
Skuggan suckade.
Du ser ut som ett fån. Sluta le sådär sade den. Hon ignorerade dess ord, kastade istället en längtande blick mot den fällda hjorten och sedan gled gröna ober tillbaka till Ira. Tiken sträckte lite på sig, av egentligen ingen anledning.

- Inte direkt.
Sa hon ganska häftigt efter tikens uttalande. Hon höll inte med, nej hon vandrade för att hon inte kände för att sluta. Dessutom hade hon valt att gå, med andra ord fanns där inget kvar bakom henne att återvända till. Locura hade mer eller mindre satt griller i hjärnan på henne. Hennes åsikter var att Draugai inte förtjänade en krigare som hon. Eller den krigare hon skulle bli. När hon växt upp såklart. Hon synade tiken med blicken då denne gick emot bytet. Ack, ne det fanns ingen anledning att försvara det, det räckte gott och väl så det blev över till minst fyra stycken valpar. Hon flinade kallt till och satte tassarna i rörelse. Hon kunde säkert få ner lite till. Kanske kunde hon stanna ett tag, så att hon kunde göda upp sig själv lite grann? Hon behövde styrka och energi till färden emot norr. Ja hon hade hört talas om snön, kylan. Det var där hon hörde hemma. Bland berg, snö och kyla.
- Intressant.
Sa hon och började slita loss mindre köttbitar, som hon metodiskt malde mellan käftarna för att sedan svälja. Hon var inte lika gluppsk längre. Kanske borde hon vara det, om någon ur Qu dök upp skulle de säkerligen ganska snart antingen jaga iväg henne, skälla ut henne eller värre. Man vet aldrig med andra flockar. Hade hon tur skulle hon överleva att passera deras territorium. Men hon tänkte utnyttja deras vänlighet ett tag till.
- Krafter, dina krafter. Berätta om dem?

Nyaldi satte tänderna i hjorten när första tillfälle gavs. Hon var hungrig, och de första köttbitarna - det som en gång varit hjortens sega övre framben - slank ner innan hon knappt hunnit svälja.
Om valpen hade sagt något däremellan, hade hon inte hört det, för allt som fanns på sinnet var mat.
Sen kom hon till rätta igen, och medvetandet återvända under kontroll.
Hon såg upp från hålet hon grävt fram med tänder och klor, blod överallt i den nattsvarta fällen. I solen var den dock inte helt svart, för när strålarna föll precis rätt, kunde man ana en blågrön nyans på strånas tippar. Det fanns en fågel vars fjädrar kastade ett liknande sken. Minnet av dess skrattande krax spelades upp i hennes huvud.
"Mina krafter?" sade hon. Lade huvudet på sned och blinkade. Munnen tuggade två gånger, vassa valptänder mot mjuka köttfibrer.
Hon hade inte riktigt funderat på sina krafter. Skuggorna var så naturliga för henne, att hon oftast glömde hur deras magi var lika mycket deras som hennes.
"Jag kan.. tala med skuggor" sade hon, tvekade kort för att fundera på hur hon skulle uttrycka sig.
"De talar oftast med mig, och både jag och far förstår dem." lade hon till. Hon nämnde inte att skuggorna kunde ge bra information om de var på rätt humör, eller att hennes far var skicklig på att manipulera och kontrollera skuggans alla former. Visste inte om det var nödvändigt att berätta.
Förmodligen tyckte väll Ira att hon pratade för mycket ändå.
Nyaldi log, som om att höra röster var det mest naturliga i världen.

Ira var tyst, tuggade enbart vidare på köttslamsorna som hon med ens drog åt sig. En i taget. Hon lyssnade stilla och tyst, även om hon ville hoppa i vädret av sin upptäckt. Hon hade förstått att det varit något sånt redan från början, när hon sett vargen. Hon älskade att ha rätt. Det gjorde henne något otroligt stolt över sig själv. Mer än vad hon egentligen borde vara.
- Jag förstod att det var något sånt.
Sa hon sedan då hon tuggat klart. Inte tala med munnen full, det var en regel hon haft svårt att lära sig, men nu fanns de fason på det. Hon betedde sig mer lady like utan flocken än med dem. Hos dem var det mer som att hon gjorde tvärt om bara för att jävlas, nu var det hennes riktlinjer i livet. Ingen fanns där att tvinga henne, nu gjorde hon det för att det var så hon fått lära sig att överleva och visst var överlevnad det viktigaste. Hon skulle även börja träna för att försöka ge sig på harar, men hon visste att de var för snabba för henne så hon hade börjat klura på egna tekniker, som att gräva upp deras hålor, locka ut dem, ligga i bakhåll. Tja något måste fungera. Hur ska hon annars överleva uppe i norden?
- Jag kände på mig att det var något mörkt med dig. Skuggorna. Jag kände det på mig.
Sa hon och klippte till med de stora öronen. Hon bar en vacker mönstring under all valppälsen. Den var ganska otydlig och mörk för stunden, hon såg nästan svart ut, förutom över ryggen, som var ljusare. Men hon skulle med tiden ljusna en aning hela hon och pälsen skulle få fantastisk karaktär för hennes personlighet. Hon vände blicken emot tikvalpen. Såg in i de mörkgröna ögonen och stirrade intesivt. Hon fann något mörkt inom sig, men samtidigt kände hon en beskyddande känsla emot denne. Detta var inte alls som ett möte med hennes syster. Ack nej, trotts den extrema glädjen som valpen strålade om, så gillade hon denne underliga valpen.
- Du vill inte veta mina krafter, miss sunshine

Nyaldi hejdade sig i en tugga. Hon hade återgått till ätandet så fort hon avslutat sin mening, men när Ira talat till punkt var hennes svarta ansikte en kombination av förvirring, fundersamhet, och förvåning. Hon var tyst en lång stund, innan hon svalde vad med kött som vad kvar i hennes gap.
"Okej" sade hon, blickens glödande nyfikenhet dämpad av besvikelse. Men den tändes strax på nytt.
"Varför vill jag inte veta dina krafter? Vad betyder Miz'Sounshaijn? Vad menar du med att du förstod att jag kunde tala med skuggor för att det var något mörkt med mig?" frågorna vällde fram, utan någon som helst behärskning. De kom snabbt, och orden satt nästintill ihop med varandra. Nyaldi hade hört det sägas till henne förut att hon hade en förmåga att bli exalterad vid minsta lilla, och att det svar svårt att svara på fler frågor än en i taget på samma gång.

- För att vi är olika.
Sa hon bara som svar på tikens första fråga. Hon skulle kunna visa tiken, men det skulle troligtvis inte skapa en speciellt bra relation om hon skadade henne. Hon hade lärt sig att det var mest användbart för snabb helande varelser. Alltså de som helar sig själva fort. Vanliga vargar tar skada av hennes krafter väldigt länge efter de använts. Så att använda dem för att demonstrera på en oskyldig var inget hon skulle vilja.
- Miss sunshine, det betyder ungefär, fröken solstråle.
Sa hon som svar på nästa fråga. Tja hon klandrade inte valpen, hon själv var väldigt frågvis i många lägen. Om det fanns någon information som kunde vara nödvändig för henne. Det var ofta hon träffade på vargar som var orationella. Hon kunde inte lita på varenda ansikte som log emot henne, det fanns alltid något där bakom de dolde. Kanske inte en så oskyldig valp som denne, men de finns även dem som inte är att lita på.
- Jag vet inte riktigt. Jag kände det på mig.
Sa hon bara som svar och ryckte lätt på skulderbladen. Hon förstod det inte själv riktigt. Hon kunde bara känna saker bland andra, som helatiden gjorde att hon blev misstänksam, mest för att hon inte förstod riktigt vad det var hon kände. Det var inget hon önskade, hon kunde gärna göra sig av med den kraften, om den inte skulle bli bättre. Den gjorde henne endast orolig och det var en känsla hon själv inte uppskattade. Samtidigt som den ibland gjorde henne över modig och dumdristigt nyfiken. Det var inget positivt.

Nyladi högg in på nästa remsa kött efter att hon hörde svaren komma. Mjukt kött som smälte i munnen och fyllde hennes mage.
Även skuggan verkade nöjd.
Även om den var aningen mer skeptisk mot den nya främlingen.
Nyaldi var inte en sådan som ifrågasatte speciellt mycket. Visseligen var hon nyfiken, likt många andra valpar, men när ett svar uppenbarats lät hon det ofta vara i förmån för svar på nya saker. En gång hade hon frågat sin far varför solen gick ned varje dag. Som svar hade hon fått, för att det är så, och det hade hon nöjt sig med.
Så när valp-tiken talat till punkt lät Nyaldi nyfikenheten brinna i ensamhet, för när allt kom omkring, hon hade ju fått sina svar.
"Vilket fint smeknamn" sade hon, log brett och oskyldigt men tindrande gröna ögon. Fröken solstråle. Hon smakade på namnet. Det kändes som om det kunde passa henne.
Det är förmodligen menat som en förolämpning, dummer sade skuggan, väsande och suckandes på samma gång. Riktigt vad skuggan menade förstod hon inte, för hur kunde ett så fint ord vara en förolämpning?
Hon kastade en grön glimt mot skuggan på marken, malde fortfarande kött mellan förvånansvärt vassa valptänder. Sedan återgick ögonen till valpen hon hade som måltidskamrat.
"Du menar känner dig på dig, som Zephyr alltid vet vad jag tänker?" det var en snabb jämförelse, men en som hon hoppades var korrekt.

Ira höjde ena ögonbrynet, tja i någons ögon en förolämpning i en annans en komplimang. Tikvalpen fick ta det som hon ville, även om hon inte direkt såg det som samma grej i sina egna ögon. Hon var fostrad med våld och strikthet. Det var något hon alltid skulle bära med sig, men i deras fostrand fanns en liten bakväg. Det var ingen som hade förstått att det behövde lojalitet för att få Ira att följa. Fanns inget att hämta, försvann lojaliteten. Hon var en varelse av större begär än att vara del av en stor familj. Hon ville äga, hon ville ha makten i sina egna tassar, vilket Iwaku aldrig skulle gett henne. Hon behövde dem inte längre. Hon klarade sig bra själv, så länge.

- Jag antar att man kan göra den jämförelsen. Jag ogillar dock "Mindreaders", en väldigt irriterande kraft.
Sa hon och flinade kallt till då hon tänkte på vad hon kunde använda till försvar i framtiden. Hennes kraft skulle säkerligen utvecklas till något fruktansvärt i framtiden. Hon kunde knappt vänta. Hon skulle börja träna så fort hon funnit sig en bra plats i Numoori. Att skapa fruktan var hennes kall, det var på det sättet hon ville fånga sin makt. Alla de utan skulle för henne förbli ointressanta. De med makt skulle slutligen krypa framför hennes tassar i böner och rädsla. Skräck skulle hon sprida till de som vågade stå upp emot henne. Hon blev glad och nöjd vid tanken. Det var en lång väg kvar till detta. Hon suckade lite lätt, andades ut och lät fokus gå tillbaka till främlingen.

En valpmage kunde på mycket kort tid fyllas, speciellt om den råkade vara van vid små måltider ofta.
Under henne började skuggan förnöjt nynna på någon underlig, men melodiös tongång. Även Nyaldis otränade öron kunde känna igen en fin sång när hon hörde en, när den i vindens spel ackompanjerade ton för ton.
Omedvetet började hon nynna efter, med bara en liten slamsa mört kött mellan arbetande käftar.
Nyaldi visste inte var en majnd-rideer var, men hon antog att Zephie kunde vara en definition av en. Inte så mycket mer till förklaring behövdes. Som svar blottade hon bara tänderna i ett blodigt, men vänligt leende, och svalde vad som var kvar. Melodin spelade fortfarande i strupen, även om den tog ett kort uppehåll för att låta malet kött slinka emellan.
Blicken drog därefter mot den böljande kullens topp, och vidare. I en evighet fortsatte landskapet, bortom det lilla krönet. Täckt av gräs, och en och annan liten dunge. En evig himmel som av och an gav dem vid eller kastade dunder och ljus från mörka moln.
Hon kunde spendera dagar med att enbart blicka ut av numoorislättens böljande hav av gulnande gräs.
Nuet kallade med stora bokstäver. Precis som sin bror, kunde hon försvinna i tid och rum och förlora sig i saker som inte fanns. I tankar, i drömmar. Men nu fanns det en vän att hålla henne sällskap.
Hon slickade sig runt munnen, och putsade tänderna från insidan, regjorde allt från lod och envisa köttslamsor.
Sedan blinkade hon och lade huvudet på sned.
"Tror du en igelkott smakar olika beroende på om du äter från magens håll eller gräver genom taggarna?"

Hon tuggade långsamt på det saftiga köttet, njöt och kisade lätt med ögonen. Det såg nästan ut som om hon log. Vilket hon självklart inte gjorde. Hon förundrades över tystnaden egentligen, den var inte fulländad, men ändå fanns den där. Om man trängde ut ljuden från fåglar, smådjur och hennes egna hjärtslag och så vidare. Hon var nöjd med livet, men hon kände fortfarande det där suget inom sig och i sina ben. Suget som alltid fick henne att lämna en plats och fortsätta. Hon lyssnade alltid på sin magkänsla och hon kände på sig att det var dags att ge sig av snart. Dessutom skulle hon inte bli uppskattad om hon hittades här av några vuxna flockmedlemmar i Qu. Nej hon skulle behöva bege sig ganska snart.

Tiken bröt tystnaden och Ira la huvudet på sned. Hon funderade över tikens ganska så korkade fråga men rykte sedan på skulderbladen en aning och började fundera på vad hon skulle säga egentligen.
- Det beror väl på, gräver man från gaddarna uppskattar man nog smaken mer, för att man får kämpa för det. Och äter man från andra hållet så är ju allt varmt fortfarande eftersom man kan äta upp den fort. Det är nog individuellt.
Sa hon sedan och flinade svagt. Vilka konstiga idéer. Fast hon själv hade trotts allt aldrig fått vara valp på allvar, vilket hon heller aldrig skulle få bli. Hon hade aldrig växt upp med "Om du inte frågar får du veta" Hon hade fått ta reda på konstiga saker själv. Hon hade bara fått svar på saker som hade någon mening till de vuxna. Det märktes ganska tydligt att de kom från två olika sorters världar. Dock gillade hon tiken litegrann. Det var mer eller mindre ett ganska bra sällskap faktiskt. Även om hon själv inte alltid var lika prat glad.

Nyaldi funderade kort över valpens svar, med blicken grön och glittrande fäst på främlingen. Det var inte riktigt det hon menat med sin fråga, men hon antog att det fungerade som svar ändå.
Egentligen, så hade hon mer varit ute efter om det var en faktiskt skillnad mellan köttyperna. Om det var så att det närmast taggarna var godare av någon elementär anledning, eller om kanske de spetisga sakerna gjorde köttet oätbart.
Hon nöjde sig med svaret, och visade det med en nickning, innan blicken gled åt sidan för att åter studera ett böljande landskap. Tankarna gick av sig själv, och fokuset på omgivningen blåste bort med den milda vinden. Ira, valpen, verkade vara.. mycket mer seriös än vad hon själv var. Mer mogen, mer vuxen. Var det något att sträva efter? Att vara vuxen?
Att klara sig själv?


((sorry, kort ^^' ))

Mivria hade tyckt sig höra röster en bit bort och blev för nyfiken för att låta bli att se efter vilka de var. Hon närmade sig långsamt för att inte störa eller avbryta samtalet. Hon såg snart att det var Nyaldi med en främling hon inte kunde minnas sig ha sett förut. Men hon kunde redan på håll säga att hon ändå såg bekant ut.

Hon gick fram efter en stund när hon inte trodde att hon skulle störa för mycket. Den enögda äldre honan ville gärna prata med de båda unga tikarna.

- "Personligen tycker jag att det främst beror på hur man har fält djuret som avgör smaken. Ett byte som är dödat med en graciös snabbhet, utan att ha känt stress eller smärta smakar mycket mer utsökt, och det är en sann jaktkonst att lyckas knäcka nacken på ett djur så effektivt." Sade hon lugnt bara för att komma in i samtalet.

Hon log mot de båda tikarna och ställde sig bredvid dem. Hennes ärrade och slitna kropp skulle snabbt avslöja att hon var äldre än de båda för en som såg dem utifrån. Men det bekom henne inte.

- "Nyaldi" Hon hälsade på den unga tiken från hennes egen flock genom en lätt bugning. Det verkade vara ett vänligt möte kunde hon läsa av i hennes uttryck. Hade Mivria haft anledning att ingripa hade hon redan gjort så. Hon vände sig mot den andra tiken och presenterade sig.

- "Jag är Mivria av Qu och en dotter av Duraneir." Hon betraktade den unga honan och hennes blick smalnade av igenkännande, och hon nästan såg igenom henne. Hon anade vart denna tik kom ifrån, och hon anade att Mivria var mormor till henne. Men hon tänkte inte förhasta sig.

- "Och ni är?" Frågade hon henne varmt. "Ni råkar inte komma från södern?"