Ira flinade kort till emot den mörka valpen och la huvudet lätt på sned. Dock så backade hon undan hastigt då en främlings röst bröt den korta tystnaden som existerat emellan de två valparna. Hon drog öronen bakåt och de giftgröna ögonen stirrade på en vuxen äldre tik. Hon såg ärr, gamla skador här och var. Hon kunde mer eller mindre koppla detta till den tik hon hört om hemma i Byomi. Månvarg, det var även något som avslöjade henne mer, Ira hade nämligen inte svårt att lägga ihop pusselbitarna. Hon kunde nästan även känna av månenergin stråla emot henne. Tiken ljög inte. Mivria. Namnet var välbekant.
- Byomifallet, mer exakt.
Sa hon förtydligande. Ja från söder kom hon. Det visste hon och spetsade öronen igen, hon fann inte situationen längre osäker och hennes nyfikenhet och mod tog över, som vanligt. Hon sträckte en aning på sig och såg bort emot bytet. Hon hoppades att hon inte skulle få skit för det. Hon hade trotts allt bara varit väldigt, väldigt hungrig.
- Mitt namn är Ira, dotter av Fiero och Aisu, din dotter förmodar jag?
Sa hon sedan, smått osäkert, men hon kunde inte ha fel. Hur många månvargar som hette Mivria kunde det egentligen finnas? Hon chansade mer eller mindre, med tanke på att hon inte direkt hade någon koll på alla månvargar som befann sig i Numoori. Hon såg nyfiket på den främmande stora vargen. Hon anade dock att hon inte skulle få stanna allt för länge. En främmande valp var inte direkt något som var eftertraktat på sina marker. En snyltare helt enkelt.

Nyaldi var mycket. Hon var en glad och positiv valp, hon var glömsk, och hon var irriterande frågvis emellanåt. Hon var smart på sitt egna sätt.
Det var inte många som skulle kalla henne seg, eller efterbliven, men ändå hade hon svårt att hänga med när helt plötsligt Mivrias röst hördes från ett ställe hon inte hade någon koll på och när Ira reagerade så snabbt att Nyaldi ryckte till i förvåning.
Hon blinkade, gröna ögon stora och leendet tillfälligt borta.
Sedan återkom det med samma kraft som näver på en varm glödbädd. Infernot som var hennes leende sprack upp hela ansiktet och brände bort det sista av förlegad förvåning och förvirring.
"Faster Mivria!"* ropade hon, men gjorde ingen ansats att kasta sig med full kraft mot flockens alfa. Lät istället glittrande gröna ögon, så lika sin fars men ändå helt olika, vändas mot den bekanta tiken.
Svansen slog, viftade undan gräs och potentiellt hotfulla flugor med oroväckande kraft.
När deras konversation fortsatte, lade hon sig inte i, utan lyssnade istället. Förvirringen byggde i takt med vindens upptrappning. Aisu var ingen hon kunde minnas, och blotta tanken att den ärrade honan som var hennes ledare hade haft valpar kändes.. konstigt. I hennes värld hade Mivria alltid varit den hon var.
Nyaldi blinkade, och fortsatte att lyssna med ett svagare leende.


[* = Vet inte om det är okej om nyaldi kallar Miv det, men det känns.. gulligt xD ändrar såklart om det känns fel!]

Mivria nickade bara. Då var det som hon misstänkte. Hon hade hört om hennes dotters valpar, men inte haft möjlighet att besöka dem. Ibland önskade hon att hon hade mer tid övers för att resa till de kringliggande flockarna mer och utforska mer som hon kunde göra som yngre i flocken utan lika mycket ansvar, men som ledare var det svårt att lämna sin position.

- "Det stämmer, Aisu är min dotter. Och du min dotterdotter." Hon log mot den unga tiken och kunde inte låta bli att se Aisu i henne, och även en del av sig själv. Den blicken, den utstrålningen, det var inte mycket skillnad från den hon själv varit som ung tik när hon hade lämnat deras flock och först kom till slätten. Denna tik var också på väg någonstans, men vart hennes liv skulle t vägen låg fortfarande framför henne i det okända.

Hon såg sedan ne mot Nyaldi med ett leende.
- "Och jag ser att du redan träffat Nyaldi." Mivria var väldig beskyddande över alla valpar som levde och växte upp i flocken. I egenskap av mor och ledare var det en roll enkel att ta som beskyddare och extramamma, eller farmor, åt alla. Hon ville allas bästa och att alla skulle få chansen att växa upp till ett bra liv. Hon visste också att hon var viktig för valparna som växte upp i flocken i form av förebild, ett förtroende hon mer än gärna hade från valparnas föräldrar. Hon skulle vilken dag som helst offra sitt liv för vem som helst av valparna i flocken om det betydde att deras liv räddades.

Hon såg tillbaka mot Ira igen.

Och det var klart, att hon direkt kände samma ansvar för en valp som dessutom var bunden till henne av blod, även om de inte var bundna till varandra i form av flock och känslor. Mivria kände samma ansvar för henne ändå. Däremot så misstänkte hon att de inte skulle ha så stor betydelse för Ira.

- "Säg mig, vart är du på väg?"

Nyaldi kände sig nästan lite utanför, men det låg inte i hennes natur att låta det överskugga glädjen som annars fyllde henne.
Skuggan nynnande tyst på en melodi som bara var vagt bekant. Den var förnöjd, och nyfiken på skådespelet som utspelade sig framför dem. Mormor och barnbarn, första träffen.
Det fick henne att tänka på sin egen mor, en tik som inte längre hade en tillhörighet i minnet. Det var bara ett virrvarr av varma känslor som cirkulerade en mörk skepnad, men samtidigt ett mörker utan ansikte. Om något, så var det Mivria som ersatt platsen som mor, med sin värme och omsorg.
Det var nästan att hon kände skuld vid tanken, att låta sin riktiga mors minne falla i dunkel glömska. Men åt det fanns det kanske i så mycket hon kunde göra. Ingen pratade om Hinata, och ingen kunde via telepatiska förmågor förmedla hur hon varit som person eller hur hon sett ut.
Men bara för att det inte var hennes fel, så gjorde det inte mindre till hennes skyldighet att försöka komma ihåg det hon kunde.
För sin fars skull. För sina syskons skull, både de två äldre systrarna som hon inte heller mindes och sina två bröder.
Nyaldi kastade sina gröna ögon mellan de två vargarna. Hon log fortfarande, trots det att något dunkla tankar invaderat hennes personliga glödbädd av glädje.

Ira nickade förtydligande. Trevligt, hon hade endast hört om Mivria, hennes mormor. Konstigt att faktiskt se och träffa henne personligen. Det var som om hon endast hade varit verklig i historierna och berättelserna inte i verkligheten. Hon funderade en stund, nej hon kunde inte se någon likhet emellan henne, eller Aisu för den delen. När hon tänkte på hur Iwaku såg ut så såg hon heller ingen likhet där, Phaba var mest lik Fiero, hon själv var väl en aning lik sin far. Dock inte mycket. Vem liknade Ira egentligen?

- Ja en riktig solstråle.
Sa hon, varken förnedrande eller med positiv klang. Hon hade ännu inte riktigt bestämt sig för vad hon tyckte om den glada lilla valpen. Trevligt sällskap och denne kunde vara tyst, så egentligen fanns där inget negativt, förutom den överdrivna positiva energin. Hon trivdes inte med det, med tanke på vilken uppfostran hon fått. Samt kände hon sig äldre, men antagligen var de i nästan jämn ålder. Annars så funkade allt rätt bra emellan dem. Hon lyssnade till Mivrias fråga och funderade en aning. Hon kunde dock inte ge något rakt svar faktiskt. För hon visste inte riktigt själv. Hon funderade ut något slags svar på frågan, det som lät mest rimligt och sa sedan med likgilltig stämma;
- Jag vet inte, dit mina instinkter driver mig.

Mivria nickade bara.

- Ja du kan känna dig välkommen att stanna här så länge du önskar frände. Om inte annat bara för en kort vila om du känner att du har bråttom iväg. Det kan bli svårt att hitta bra viloplatser på trygga marker bland vänner om du fortsätter norrut.

Mivria vände sitt bärnstensgula öga mot Nyaldi.

- Nyaldi, du kanske skulle kunna visa Ira runt i reviret?

Mivria hade inga problem med att låta Ira stanna på reviret. En så ung hona skulle omöjligen kunna skapa problem större än flocken skulle kunna hantera. Det skulle vara på Mivrias ansvar självfallet, men hon kände sitt egna blod ändå, även om denne frände även bar gener från vargar Mivria haft som fiender tidigare, men det var inget hon reflekterade över.

Det fanns tillfällen då Nyaldi begrundade sin egen förmåga att enbart leva på energin i andras röster. När hon enbart var ensam, gick allt mycket långsammare, och det var bara hon och skuggan i en värld som levde sitt egna liv. Då var hon en annan varg.
I sällskap av andra, så berikades varje pälsstrå i hennes fäll av energi. Det stack i tassarna, hon kunde inte stå stilla. Omöjligt att inte vara glad. Omöjligt att inte le.
När hon tilltalades så var det som en stöt gick från markens underlag till toppen av hennes öron. Hela kroppen spratt till från det tidigare stillastående läget och svansen slog några extra frivarv.
"Absolut!" skrattade hon, och kastade sig runt sin egna axel så att ryggen slängdes mot gräset, och av kraften slungades tillbaka på tassarna igen. Sidokullerbytta.
Suggan suckade otåligt. Hade inte tid med hennes valpiga fasoner. Den låg kvar där hon tidigare stått, som en mörkare fläck, och att inte vara direkt kopplad till den kändes annorlunda. Det var inte ofta den drog sig helt undan från henne.
Hon vände sitt leende mot den jämngamla valpen.
"Vad vill du se först? Kanske sorkhålen? Ett helt område fuuuuuullt av hål som sorkar grävt. Har man tur så fångar man en hel familj när de är inne i sitt bo, och då är det bara att vänta på att de flyr för livet! De är så jätteroliga att jaga!" den som kallade henne engagerad skulle behöva avsättas från sin post på grund av akut underdrift.

Hon såg emot sin släkting. Det var en del inom henne som sade att hon skulle trivas här om hon hade stannat. Även om hon inte var lika godhjärtad och varm som dem. Hon skulle trivts. Det kände hon på sig, men den kalla dragande känslan i hennes tassar var starkare. Hon skulle alltså inte stanna längre än nödvändigt. Äta upp sig lite, växa. Bli starkare. Hon nickade tacksamt emot Mivria. En frände. Tja hon hoppades att hon skulle ha vägarna förbi här om hon någonsin återvände. Sedan vände hon blicken emot Nyaldi som flög i eld och lågor av glädje verkade det som. Hon spetsade öronen och log svagt. Ja hon kunde likagärna stanna ett tag. Det kunde absolut inte skada.
- Det spelar absolut ingen roll Solstråle.
Sa hon och nickade åt henne att visa vägen. Hon skulle med nöjje följa efter, men under tiden tittade hon bak emot Mivria. Det var intressant att möta sina släktingar. Mycket intressant. Kanske kunde hon även under tiden få ett bättre perspektiv på vilka Qu var. Varför Phaoa så innerligt varit så intresserad av deras historier. Det kändes konstigt att identifiera sig med sin syster, då hon själv alltid känt större samhörighet med Devils. Men nog kände hon ändå att hon kunde höra hemma här också. Hon gick efter Nyaldi med allärta steg och såg inte längre tillbaka.

[Tänkte att jag skulle avsluta detta roll, då jag behöver komma någonstans med Ira x) och få plats med mer roll. Öm men ni får skriva avslutande inlägg så är de slut sen ^^]